Frukost serverades hos Rutan. Filmjölk med jordgubbar och müsli, kokt ägg, kaviar, lite hummus och en kaffetår. Vi avhandlade gårdagens 140-årsfest.

Jag berättade om hur jag ivrigt började skriva på min blogg så snart vi kommit hem i går kväll. Jag skrev ingående om resan söderut i den fina BMW:n som kördes av min bästa supporters äkta man, om hur Rutan och jag satt i baksätet och mådde gott.

Jag beskrev stimmet som hördes ända ut på gårdsplanen till den maffiga IOGT-gården där festen skulle gå av stapeln.

Jag beskrev maten, underhållningen, alla tal och roliga historier. Jag försökte i ord återge de olika band och andra konstellationer som uppträdde på scenen. "Släktbandet", "Badkören" och kören "Kören". Den förtjusande solisten Åsa. Det fantastiska practikal joke som sönerna iscensatte för att få urfadern tillika jubilaren ur balans.

Jag beskrev det tidiga uppbrottet av festen. Herregud, det var ju ännu ljust!

Slutligen beskrev jag nytändningen hos de tappra kvarvarande. Här sjöngs Taube, Bellman etc etc. Några avstickare mot Sven-Ingvar-hållet till och Owe Törnqvist förstås. Slutligen "äääälska mig för den jag ääär"…

Som ni fattar, en alldeles underbar fest till det jubilerande paret Rolle och Lenas ära.

Sen när jag skulle trycka på "spara" hände det fruktansvärda… allt for iväg ut i zyberrymden.

Putz weg! Åt fanders! Förmodligen fladdrande fingrar…

Vad jag inte hann berätta var att jag minsann gjorde mig bekant med ett manfolk av det stiligare slaget. Bra gjort, va?

Hemfärden gick utan missöden. Kikande på järnvägsklockan. 22.00.

Det är bara inte sant. Helt sjukt, skulle ungdomarna säga. Dom som ännu inte hunnit ut till sitt härjande på krogar och inneställen.

Vart är min värld på väg? Riktningen menar jag…

Tjingeling