Ikväll var det dags för Sannas traditionella saffrans-semlor. Inte illa, va?
I sanning, vi rullade hem Rutan och jag.
I höjd med Garnaffären på Rådhusesplanaden mötte vi två herrar. Det är ju lite svårt att mötas i snömodden, ja, det är väl allmänt känt. Dom halkade och vi halkade.
– Hej, sa den ene.
– Hej, sa den andre.
Ja, vi hejade tillbaka, högst pliktskyldigt.
Man kan ju inte låtsas att man inte har sett dom man möter så där i snögloppet. Det är väl oartigt, eller hur? Tjingeling!
Tänkte bara bidra med ett, i mitt tycke, fantastiskt träd. Jag tycker att det passar en sån här dag…
Dags för det årliga Senior-vimlet på Stadshuset. Rutan fick lov att ta "Farmor Anka" och köra i snögloppet en bit västerut. Sägas bör att vi hade rätt tung packning med oss. Fjorton kilo papper, en Roll-up och skivor från Generationskören. Allt utom skivorna skulle ordnas kring vårt SPRF-bord.
Sen började vimlet. Generationskören dånade på, i högtalarna, man kunde äta hur mycket godis som helst från skålar som fanns vid varje bord, kockan från Hagaskolan bjöd på läckra röror och Hemgårdens vattengympaledare hälsade oss välkommen till förnyad omgång bad. Tja, det var ett tag sen nu.
En liten flirt hann jag också med.
Jag hoppar på en karl med de grå tinningarnas..: – Hej du, skulle inte du platsa i Generationskören?
Karl´n: – Nej, nej! Jag kan inte sjunga, men jag har många andra strängar på min lyra!
Jag: – Som vad då t ex?
Karl´n: Eh, hm, hm…
Jag: – Till exempel innerdörrar?
Karl´ n: . Jo, jo innerdörrar kan jag ett och annat om.
Därefter delgav jag mannen mina bekymmer med innerdörrar som ska bytas och bla bla bla bla…
Ganska trevligt samtal mitt i vimlet. Tja, det är väl så det ska gå till – man vimlar runt och knyter kontakter.
Rutan och jag tog en paus och rände iväg till Frälsis för lite Nostalgisång. Kalasorkestern var där liksom Göta med vänner.
Det var ett evigt rännande fram och tillbaka och så här dags vill jag faktiskt bara in i kupén och lägga igen mina ljusblå. Nattinatt!
PS Jag ser att det var två år sen senast!DS
Nyss hade jag besök av en mycket ung man. Han lade sig på min guppande mage och somnade skönt. Välkommen till världen allra nyaste familjemedlem. Kom gärna tillbaka Grim, önskar mormorsmor. Tjingeling!
.jpg)
Så här strax innan utbetalningen av lön (läs pension) så rensar jag alltid vad som eventuellt är ätbart i lådor och skåp.
Som en liten råtta…
Titta vad jag hittade. Rutan blev mäkta nöjd att få lite i magen innan hon begav sig till sin livsstilsförändringskurs.
Vad kan man klaga på? Jo, lite för lite sallad förstås…men jag hade inget mer. Ett bra försök i alla fall att åstadkomma en "Pasta Carbonara." Tjingeling!
Hörde något intressant på radion.
Sista modet föreskriver glugg a´la Thore Skogman eller Povel Ramel. Blekta tänder är numera en styggelse. Det är också synnerligen viktigt att ha oregelbundna tänder, så viktigt att modedockor som händelsevis haft oturen att blivit bebådade med ett dollargrin, går till tanddoktorn för att på konstlad väg korrigera detta "skönhetsfel." Alltså, t
andställning är ute, spretande gaddar är inne.
Äntligen, tänker jag, är jag i kapp med tiden.
Under hela min ungdom aktade jag mig noga för att le och därmed avslöja min fula tandrad. Nu kan jag emellertid stolt uppvisa mina spretande gula gaddar. Det enda jag ångrar bittert är att jag för några år sedan i ett anfall av fåfänga lät min tandläkare lägga igen den präktiga glugg jag hade mellan mina framtänder…
Tjingeling!
Jag mötte en granne precis när jag var på väg in i min port.
– Har du sett att det står en soffa i soprummet?
– Va??? Hur in i helsike korkade kan folk vara? Fattar dom inte att man inte kan ställa vad som helst i soprummet? Faaan också…
Jag blir fruktansvärt upprörd nästan varje gång jag besöker vårt soprum. Det är så fint och välordnat för sopsortering – kärlen står i prydliga rader, de är uppmärkta med vad som ska läggas i dem – bruna påsar med matavfall i bruna kärl, särskilda kärl för pappersavfall, för plast, för glas, färgade och ofärgade, särskilda kärl för tidningar, för glödlampor, batterier etc. Det enda man inte kan lägga in i soprummet är sådant med sladd och möbler och sådant. Allt är tydligt angivet – absolut inte svårt.
Men ändå.
Nästan varje dag finns gamla utrangerade kaffebryggare, element, rakapparater, hårtorkar slängda på golvet innanför dörren. Usch vad jag blir arg!
Och nu en ful mörkblå plyschsoffa med frans nedtill.
Rutan och jag gjorde ett extra besök till soprummet lite senare på kvällen bara för att beskärma oss.
De lär ha kommit med bil och lastat av… SVIN!
Rutan och jag börjar bli… Idag var vi ute i affärer för att handla biljetter och då blev vi kallade för "Herrskap" av en yngre man.
Ja, han råkade ut för en massiv protest från oss båda och då ändrade han sig till "Damerna".
Tja, lite bättre tyckte jag. Rutan hörde sig för om pensionärspriser… men då smörade han:
– Nej, pensionärspriser har jag inte och förresten då måste man ju först vara pensionär…
Jaha, det syns väl lång väg… vill han nåt tro, tänkte jag tyst för mig själv.
Senare gick vi på Frälsis och åt soppa. Då frågade kocken:
– Är ni pensionärer? Har du leg?
– Va, försöker du nånting?
Jag spände ögonen i honom…men då skrattade han, spjuvern, och sa:
– Jag försökte flirta, men det gick ju inte…
Nu när sitter framför min "Lilla Silver" och tänker på de här episoderna undrar jag om man ska vara glad eller ledsen… Äh, jag lägger på en passande skiva till tröst. Det blir Peggy Lee – "Is that all there is…" Tjingeling!
Jag är en sån där som gärna hänger över Bloggar och Facebook och sånt. Sen rapporterar jag till Rutan. Ikväll hade jag gjort lammbiff till middag och medan vi åt delgav jag Rutan senaste nytt.
– Jo, din gamla kompis skrev på Fejan att hon tyckte att det var bedrövligt med kungens eskapader…
– Ja, herregud, att dom ids bry sig!
– Mmm, tänk om nån skulle torgföra ens egna ofullkomligheter… Fy, hur skulle de se ut? Hihihi! Men en som sitter i glashus och kastar sten det är den där Anders, kommunalrådet. Han menade idag att Holmlund är pinsam för att han skrev i sin blogg vad han tyckte om amerikanska ambassaden…
– Jamen, den där Anders, han kan väl vara pinsam själv!!!
– Jo, det kan han… Höhöhö!
Förutom lammkött med rostade rotsaker fick vi lite gammeldags efterrätt, svartvinbärskräm med gräddmjölk. Inte särskilt kalorisnål middag ikväll men i morgon ska det bli fisk så det får jämna ut sig. Kokt får den lov att vara. Tjingeling!
Rutan och jag gjorde en promenad runt kvarteret. Man ska ju vara lite försiktig när man varit så himla sjuk som Rutan varit. Ja, själv har jag ju också haft en släng av eländet.
Nåja, vi travade in till handlarn i hörnet´och där möter oss löpsedlar med svarta krigsbokstäver:
KUNGENS VÄRSTA KRIS och SKANDALBOK OM SILVIA…
– Herregud! Det är väl klart att den där familjen också har kriser, som alla andra. Vem fan rår t ex på anorexia? Demens? Galenskap? Tristess här i livet?
– Ja, det är verkligen lågt att blaskorna tycker att det här ska intressera svenska folket så till den milda grad…
– Det vore väl bättre om dom berättade att mer än 300.000 svenska barn lever i fattigdom. Och att de blir fler för vart år som går!
Vi köpte oss varsin godisbit á 9.90 till kaffet. Vaggade sedan upp och bryggde varsin kopp i Rutans trevliga pensionärskök. Att gå på fik som förr i tiden är tämligen utsiktslöst. Som Rutan sa:
– Vars sjutton har alla gamla kompisar tagit vägen? Minns du hur det var förr? Vi kunde sitta på fik i timmar och resonera om väsentliga grejor? Det var härliga tider.
Tjingeling!
Pensionärsbloggare.
Född: Ja, fyrtiotalist (Brr)
Bor: UMEÅ. Mitt i smeten
Första minnet: Pappa i grå mundering på perrongen i Finspång. Inkallelseort okänd.
Favoritmat: Grannens lammfärsbullar med pasta
Senaste kommentarerna