I morse blev det ingen sedvanlig promenad med min stavgångarkompis. I stället tog jag bussen österut med min kavaljer Maurice. Jag fullkomligt älskar honom!

Han är så lätt att föra, så följsam, lyder min allra minsta vink och han är dessutom läcker i sin röda metallic outfit.

Annat var det med bussen… Något ljushuvud har hittat på att lägga om rutterna i bussnätet och dessutom bytt ut numren. Ettan går numera inte till Carlshem via Köksvägen. Nej, vid ”Babbels hus” fick jag i panik hoppa av. Sen var det bara att trava. Jag formligen hängde över Maurice men han stöttade mig som alltid. Vi anlände lite andfådda (åtminstone jag) till Dag-Rehab på Geriatriken. Jag ställde Maurice i kapprummet och låste honom för säkerhets skull.

Äh, jag hade ju tänkt berätta om min hjärna men så snöar jag i stället in på min älskade Maurice, rollatorn som jag fått till låns.

Hjärnan ja. Dagens klou var att jag förevisades min egen hjärna, skikt för skikt på dataskärmen med kompetent guidning av doktorn.

–         Här ser du… och här… också ser du det där mörka området… ja, det är själva skadan… men tack vare att du kom så snabbt på behandling klarade du dig bra. Annars hade det kanske… ja, bara på några minuter…

–         Hu då,!

–         Men i övrigt har du en snygg hjärna. Man skulle kunna tro att den tillhör en fytioåring!!!

Ha, tänker jag, Det blir något att skryta om för Rutan och Majsan.

Än är kärringen inte död!

Fast senare på eftermiddan när jag vilade mig i min säng hann jag fundera över hur märkligt slät hjärnan såg ut. Ska inte hjärnan vara skrynklig? Jag bara undrar…