Vi har ju, som bekant, en gågata i staden Umeå. Gågatan medger endast cykling vissa tider. När många människor är i rörelse på gatan är det synnerligen olämpligt att cyklister blandar sig med de gående. Skyltar finns uppsatta i var ände av gatan.

Varför gnäller jag om detta, tro?

Jo, när jag idag vankade från Renmarkstorget i riktning mot Rådhusesplanaden var det flera cyklister som fräste förbi mig. Till sist stoppade jag en av dem.

-Hörru du du! Du framför ett fordon och det får du inte göra här…

– Jaa, fast det gör jag ändå…hihi…

Den unge mannen fortsatte zickzackande sin vilda framfart.

En vacker dag händer en olycka.

Men för en ungdom är det väl viktigare att den får göra som den själv vill utan att behöva ta hänsyn.

Tanten med rollatorn har svårt att hålla koll på trafiken bakifrån och även att parera vildingarna som möter henne i full fart, leker att de är nån hjulförsedd slalomstjärna i pisten! Tjingeling!

Häromdan, eller kanske veckan träffade jag helt kort, en kär bloggvän. Vi sågs på torget vid manifestationen föranledd av den sk Hagamannens frigivande. Vännen hade födelsedag och skyndade vidare med sin syrra för att fika på konditori.

Vännen frågade om jag helt hade slutat att blogga.

– Ja, svarade jag. Det blir ingenting nuförtiden. Vad ska man skriva om.

Att jag förlorat mina inloggningsuppgifter och hur man gör med datorn och själva lusten att meddela sig, ja, det sa jag inget om.

Men det där mötet blev som en nytändning.

Lite besvär har jag haft med att förstå det hela men HURRA plötsligt hände det och nu är jag här!

Tjingeling!