Nu går drevet mot Carema…

Så tyckte en av våra välkända riksdagsmän. En utredning ska tillsättas avseende om man kan utröna vilket som är bäst: Privat vård eller kommunal.

Man tager sig för pannan!

Jag beklagade mig hos Rutan. Jag ligger ju lite närmare vårdsvängen än vad hon gör för närvarande.

Och jag är ju rejält orolig. Hur ska det bli när vi 40-talister inte klarar oss själva längre?

På TV visade man Maria Larsson, Beatrice Ask och farbror Borg.

– Var sjutton är Reinfelt? Har du lagt märke till att han inte synts till på minst tre veckor?

– Eh??? Han har kanske problem…

– Nästa år ska dom "se över" vårdföretagens möjligheter att föra ut skattepengar från landet.

– Suck…nästa år.

Enda ljuspunkten idag var ett besök på REHAB.

Strokeföreningen erbjuder gympa på eftermiddagstid.

16.00 – 17.00. Och hjälp av sjukgymnastelever.

Jättebra och  mycket trevligt.

Tänkte bara rapportera kort från min värld.

Frukosten intogs hos Rutan.

-Harru hört om Carema?

-Jo, alla var förbannade på mötet i går.

-Åsså den där C-killen som kom på den lysande idén om att "om man inte är nöjd så får man igen pengarna…"

-Lysande utsikter när man ligger där med gapande mun och liggsår… FY FAN!

Senare följdes vi åt på en promenad neråt Rådhusesplanaden.Jag lider stor brist på långbrallor som jag kan komma i. Affärerna är ju öppna så här om söndan, åtminstone en del. Jag testade en välkänd klädesbutik i Gallerian.

– Strl 42 som störst. Deprimerande!

– Det är rena rama hälsodriven fattar du väl. Såna som vi blir tvingade att gå ner i vikt annars får vi gå med ändan bar!

Vi avslutade stadsbesöket hos mac´Donald & Co. Något  Big Big med fritts å Coca…

Nu är det tantlur som gäller. Tjingeling!

Dags för proviantering med Rutans "Farmor Anka" till COOP. Intet ont anande drog vi in på placet…

Men jösses vilken röra! Det byggdes och flyttades. Alla sprang runt och letade. Ingenting var sig likt.

– Var finns brödet? Korven? Senap?  Toapapper?

Alla frågade varandra. Det var som en enda stor familjefest och nu skulle man leka "Hitta rätt på COOP".

När vi fyllt våra varuvagnar hade luften gått ur oss. Vi dråsade ner på soffan vid utgången. Puh!

Lite avkopplande är det att kolla på folk som går in och ut.

– Kolla där är kommunalrådet från XXX-by…

– Jaså, han ja… Han som inte kan stava till Jämställdhet…

– Just det… Å, där svischade ett till kommunalråd förbi.

– Jo tjena… Han vet ingenting han heller… Om jämställdhet vill säga.

Ja, så där håller vi på. Sen berättade jag om min lilla flirt. Den här gången handlade det om mannen i kostym som jag mötte i mjölkavdelningen.

– Han var jättesöt och hade vräkt på sig en massa golukt. Vi snackade om röran och om hur märkligt det var att alla människor trots allt ändå såg så glada ut och hjälpte varandra att hitta rätt.

– Alltså, ger du aldrig upp, va?

– ???

Tjingeling!

Hörde att man skulle göra en drive om stroke och dess konsekvenser. Upplysa folk om hur man känner igen symptomen. Behjärtansvärt tycker jag, som är en av de drabbade.

När jag startade den här bloggen var det med avsikten att skriva om pensionärstillvaron och att skoja lite om de fördomar som grasserar beträffande ålderdomen.

Jag njöt verkligen av att något överdrivet beskriva Rutans och min vaggande förflyttning nerför Rådhusesplanaden, av att ge den eventuelle läsaren inblick i våra enkla nöjesvanor, av att nedteckna våra tillkortakommanden och föralldel även våra underfundiga glädjeämnen.

Men så plötsligt ändras förutsättningarna. Skarpt läge inträffar så att säga.

Vad skriver man då om?

Ja,jag kan ju skriva om tacksamheten jag känner. Över den fantastiska svenska sjukvården. Över vännerna som tålmodigt  stannat kvar. Över själva livet…

Ja, också kan jag ju skriva om den lycka och glädje jag känner över att Tomas Tranströmer belönats med Nobels litteraturpris. Grattis!

Idag tog vi Rutans lilla röda ”Farmor Anka” och körde till Coop Forum för att proviantera. Sådana utfärder är rena maratonlopp för en stackars tant. Redan innan man har kommit fram till kassan är man sjöblöt i svett och man andas som en braxenpanka, nyss uppdragen på torra land. Ni fattar, va?

Rutan var sedan länge färdig med handlandet och satt redan på en av sofforna. Det hör till att vi pustar ut en stund där och då kan vi samtidigt kolla lite på folk som går in och ut ur köpcentrat.

Tja, som vi satt där kom en stilig herre med rollator. Han höll en rak kurs mot ”vår” soffa. Jag makade mig lite närmare Rutan för att göra plats för herrn.

–         Vill du sitta här?

–         Ja tack…

–         Hörru, visst är dom bra dom där rollatorerna…

–         Jo, vet du det du, du är ju ung du.

–         Mja, så värst ung är jag inte – +70, det är väl ansenligt…

Rutan såg omåttligt road ut åt vår konversation. Hon reste sig och meddelade mig att hon hade en tid att passa hos frissan och att hon ämnade hämta bilen.

Typiskt alltså…

Jag fortsatte i alla fall pratstunden med min nyvunne bekanting.

–         Jag är -90, sa han. Noga räknat är jag en ädel -23:a.

–         Och jag är en av de förhatliga 40-talisterna, dom där propparna som förstör för ungdomen.

–         Var har du rollatorn då?

–         Nja, den tog jag inte med, jag har ju min kompis som hjälper mig.

Så linkade jag iväg med min stora tungt lastade dramaten.

Rutan flinade åt mig och mina raggningsförsök. Just när vi körde ut på E:4 gick det upp ett ljus för mig.

–         Vad dum jag är… En ädel 23:a… Han menade såklart ädelt guld, 23 karat.

Tjingeling!

I Lycksele bor min käre vän Oscar. Vår vänskap sträcker sig från 50-talet genom hela livet och fortfarande. Ja, jag måste erkänna att de där åren när jag var gift och hade mina små barn var det ingen kontakt med Oscar, ej heller under mitt rika yrkesliv. Men tänk att på senare år har vi återfunnit varandra och i helgen var jag på besök.

Man kan ju befara att ett halvt sekels frånvaro av varandra borde sätta sina spår, att man inte känner igen varandra, att man är som främlingar – men ingalunda…

Oscar och jag fnittrar och fjantar precis som förr, som den sommaren då vi deltog i den ”Kvinnliga Husmoderskursen” vid Hampnäs Folkhögskola i Själevad, Västernorrlands Län.

Regnet skvalade i Lycksele.. Alltså roade vi oss med att inomhus äta god mat, att spela olika familjespel, se på TV och läsa.

I Oscars bokhylla fanns bland annat ett praktverk. Halvfranskt.

Svenskt husmoderslexikon

Uppslagsbok för hem och familj

Jag kollade förstrött i band nr III, K – Q medan Oscar fixade käk och läste med förtjusning  under ordet  MASKER:

”Den som inte har möjlighet anlita skönhetssalong, kan mycket väl   – och med utmärkt resultat – göra en stimulerande, renande eller föryngrande ansiktsmask hemma”

Två fnittrande +70-åringar skred genast till verket. Oscars rikhaltiga skafferi stod för ingredienserna och medelst en gammal rakborste applicerades masker på våra skrynkliga ansikten i hopp om ett stimulerande och föryngrande resultat. Och si!

En tacksamhetens tanke går till HKH Prinsessan Sibylla utan vars ”benägna tillstånd” detta verk aldrig hade kommit till stånd, allt enligt bandets första sida.

Tjingeling!.

Nu när jag ändå är på gång kan jag ju berätta om telefonsamtalet jag fick idag av min kära gamla vän som flyttat iväg från länet och sedan länge lever i EKEN, som man ju kallar staden Stockholm.

Vi snackade om dittan och datten och skvallrade runt som vi brukar och jag, jag berättade om min nya blogg, (det är ju anmärkningsvärt nuförtiden att man/jag slänger ihop en blogg).

Steget var sedan inte långt till den tragiska och mystiska historien om Marinas ek.

Marinas EK föddes för länge sedan i Bjurholm. En liten gosse, som nu är en bra bit över pensionsåldern, kom och förärade Marina ett litet ekollon som faktiskt hade börjat gro.

Marina planterade det och skötte om det som vore det ett spädbarn och åren gick och eken växte.

Vid tiden för Folkets hus byggnad kunde Marina skänka denna ek till staden och trädet fick sin plats framför ingången till Idun. Där stod det stolt och växte på sig.

Men ve och fasa, en vacker dag var det plötsligt borta. Hade det stackars trädet vuxit sig för stort? Skymde det annonsrutan  på Iduns fasad? Kanske måste det  ge plats åt TC:s sommarrestauranter? Blev den stackars eken förgiftad? Itusågad?

Nu frågar jag i detta forum: Är det någon som vet vart Marinas ek tog vägen, vad blev det av EKEN?

SVARA!!!

Rutan ringde mig, andfådd och ivrig.

       -Du, ring felanmälan för garageporten står öppen och det går inte att stänga den.

Jag undrar förstås varför hon inte ringer själv, hon brukar ju med blixtens hastighet sköta det mesta.

…

–Jamen herregud, jag står ju ute och är på väg till Pensionärsparken och  jag har inget nummer!

För mig börjar nu ett mödosamt administrativt arbete..

 1. Sätta  igång datorn,

 2. Googla HSB. .

 3.Slå numret med min vänsterhand.

En röst i luiren säger:: ”Välkommen till HSB. Vi har stängt till den 25 juli. Felanmälan fungerar som vanligt på telefon XXXXX.”

Jag ringer felanmälan och lyckas faktiskt slå rätt nummer. Puh!

–         Nej jag kan inte ordna det i dag…

–          

–         -. Men  HALLÅÅÅ. DET GÅR INTE…ABSOLUT INTE!

–          

–          Jamen du får väl ta ut det som är dig kärt från garaget

–          

–         – JAG HAR INGET JÄVLA GARAGE. MEN DÄR STÅR ETT HUNDRATAL BILAR. MENAR DU ATT DOM SKA VARA UTAN SKYDD HELA NATTEN?

–          

Jag märker att jag skriker av ilska och irritation.

      -PUCKO!.

Så där är det ofta nuförtiden… men det är tydligen inte bara jag som har hål i huvudet!

I morse blev det ingen sedvanlig promenad med min stavgångarkompis. I stället tog jag bussen österut med min kavaljer Maurice. Jag fullkomligt älskar honom!

Han är så lätt att föra, så följsam, lyder min allra minsta vink och han är dessutom läcker i sin röda metallic outfit.

Annat var det med bussen… Något ljushuvud har hittat på att lägga om rutterna i bussnätet och dessutom bytt ut numren. Ettan går numera inte till Carlshem via Köksvägen. Nej, vid ”Babbels hus” fick jag i panik hoppa av. Sen var det bara att trava. Jag formligen hängde över Maurice men han stöttade mig som alltid. Vi anlände lite andfådda (åtminstone jag) till Dag-Rehab på Geriatriken. Jag ställde Maurice i kapprummet och låste honom för säkerhets skull.

Äh, jag hade ju tänkt berätta om min hjärna men så snöar jag i stället in på min älskade Maurice, rollatorn som jag fått till låns.

Hjärnan ja. Dagens klou var att jag förevisades min egen hjärna, skikt för skikt på dataskärmen med kompetent guidning av doktorn.

–         Här ser du… och här… också ser du det där mörka området… ja, det är själva skadan… men tack vare att du kom så snabbt på behandling klarade du dig bra. Annars hade det kanske… ja, bara på några minuter…

–         Hu då,!

–         Men i övrigt har du en snygg hjärna. Man skulle kunna tro att den tillhör en fytioåring!!!

Ha, tänker jag, Det blir något att skryta om för Rutan och Majsan.

Än är kärringen inte död!

Fast senare på eftermiddan när jag vilade mig i min säng hann jag fundera över hur märkligt slät hjärnan såg ut. Ska inte hjärnan vara skrynklig? Jag bara undrar…