Lenas

Etikett: Tystnad

Tystnadschimär

Av , , 2 kommentarer 5

Majsan, Rutan och jag tog "Lilla skrutten" en dag och for iväg längst ut på udden, ut mot själva havet. Där fanns en fin brygga med intilliggande "slip", ett byahus och en andlös tystnad.

Men vi hade nätt och jämnt satt oss ner intill byahuset där man möblerat med trädgårdsstolar och bord då vi hörde ett hjärtskärande skrik. Ett litet barn grät hejdlöst från den lilla näraliggande ön. Barnet fick genast tröst av någon vuxen och plötsligt såg vi en båt lägga ut från båthuset. Verkligen behändigt med ett hus där man bara kör in båten, som ett slags garage…

Nåväl, utombordaren gick igång, knattrade vildsint och styrde mot bryggan där vi satt. En person lämnades av, tog sin bil och gav sig av på grusvägen. Båten körde tillbaka med knattrande motor. Några hundar på ön skällde glatt som för att hälsa välkommen.

Med andra ord, som ni förstår, det var ett liv och ett kiv och vatten är ju en sån utmärkt ljudbärare och förstärkare.

Så kom tystnaden återigen tillbaka. Puh, vad skönt och stilla allting blev.

Ett svanpar med åtföljande tre ungar gled in i tystnaden. De for över fjärden i stilla mak, föräldrarna först och ungarna efter. Plötsligt stannade ungarna till, de knöt liksom ihop sig liksom en boll mitt ute i viken. Svanparet fortsatte sitt framåtskridande och märkte inte alls att barnen sackat av.

Tre kvinns iakttog från land den tysta dramatiken. Hur skulle detta avlöpa? Majsans kikare vandrade mellan oss. Nu upptäckte mamma och pappa Svan att barnen kommit på avvägar. De vände tillbaka och försökte få barnen att hänga på, men se där gick dom bet. Föräldrarparet fick vackert ta den väg som barnen bestämde. Som i vilken modern familj som helst!

 Plötsligt avbryts den ljuvligt idylliska bilden av ett svagt men irriterande motorljud. Putt putt putt putt.. Ingenting syntes dock förrän något i fjärran, som en liten prick, rundade ett horn bakom några öar längre bort. Ljudet kom närmare och pricken blev större.

– Fasen, det är ju en veranda!

Jag slet åt mig Majsans kikare.

– Det sitter en gubbe på verandan i en solstol och där är en hund också!

Nu blev det spännande. Verandan styrde rakt åt vårt håll. Vi vinkade glatt, för det var verkligen ett lustigt ekipage.

Den glade gubben i solstolen gick iland vid slipen, hunden likaså. Sen klev gubben upp i en traktor som stod behändigt parkerad i närheten, brummade igång den och lyfte skopan med buller och bång mot en jordhög, tog några rejäla skovlar och lastade ner i verandan som nu mest liknade en liten låda eller en flotte med sarg av masonite.

När jorden var pålastad tog sig gubben tid med att snacka lite med oss. Det var en trevlig prick, jorden skulle han ha till ett jordgubbsland på sin lilla ö ca 40 minuter från land med det där ekipaget. Rutan, som är ett rationellt fruntimmer, tyckte att det var väl omständligt med alla dessa turer för lite jordgubbar.

– Är det inte lika bra att köpa jordgubbar på torget?

Men se det höll inte gubben med om.

-Det blir inte mycket gjort med en sån inställning, sa han. Sen  hoppade han ombord med sin lilla hund, släppte förtöjningarna, drog igång den lilla utombordaren och  styrde ut mot den lilla ön som nästa år förmodligen kommer att få ett eget litet land med fina röda gubbar på. 

 

PS Jag kallar allt manfolk för "gubbar". Den här gubben var riktigt vital och backade inte för lite omak. Men vadå, det är sommar, solen skiner och nästa år blir det säkert andra gubbar. DS

Skepparen