Vårdens kvinnor är inte viktiga nog

Det är många som gjort stora insatser under den här pandemin och det är de kvinnor som jobbar i vården. Många av dem har fått satsa sin hälsa för att bota och rädda liv. Det har lett till att sjukskrivningarna har skjutit i höjden. Det var så illa i vården att det saknades sjukvårdsutrustning. Jag fann en bra beskrivning av detta i Dagens Arena. Däremot har den gruppens situation inte kommit ut i mediabruset utan där har det mer handlat om kulturens situation. Så här skriver Dagens Arena

Vårdens kvinnor är inte viktiga nog

LEDARE När resurserna inte räckte blev kvinnor i vård och omsorg utan tillräckligt skydd mot covid-19. Nu ser vi konsekvenserna av en anorektisk sjuk- och äldrevård där tusentals undersköterskor, sjuksköterskor och personliga assistenter fått betala med sin hälsa.

Covid-19 har blivit den vanligaste arbetsrelaterade sjukdomen i Sverige. Den drabbar främst kvinnor med jobb inom vård, omsorg och andra sociala tjänster, visar Arbetsmiljöverkets statistik.

Det handlar om en dramatisk ökning.

Totalt har anmälningarna under årets 6 första månader ökat med 60 procent, där nästan hela ökningen gäller kvinnor med yrken kopplade till coronapandemin. Och trenden fortsätter med nästan en fördubbling på bara några månader.

Av de 6281 coronarelaterade arbetssjukdomar som fram till 18 oktober anmälts till Arbetsmiljöverket gäller 84 procent kvinnor. Tre yrkesgrupper dominerar:
* 2671 anmälningar gäller undersköterskor, sjukvårdsbiträden med flera.
* 1724 gäller sjuksköterskor med särskild kompetens.
* 1029 avser personliga assistenter och hemvårdsbiträden.

Corona blivit de vård- och omsorgsanställda kvinnornas vanligaste arbetsrelaterade sjukdom. Och arbetarkvinnorna har fått bära en stor börda.
Arbetsmiljöverkets siffror ger ett dystert facit på hur dålig Sveriges beredskap var
*
Anette Kjellander, undersköterska på äldreboende i Stockholm, säger i SVT:s Rapport (13 oktober): »När vi själva fick in smittan då insåg man, nu jobbar jag med något som jag själv kan bli sjuk och dö av och som jag kan föra över till mina nära och kära. Det har varit mycket jobbigare än jag trott. Vi kan ju inte något om den här smittan, den är lömsk. Vi måste ha skyddsutrustning hela tiden. Då skyddar vi både våra gamlas liv och våra egna liv.«

Kommunals ordförande Tobias Baudin talar i samma inslag om hur förbundet fått »föra en stenhård kamp för enklaste munskydd« samtidigt som »dessa yrken drabbas betydligt hårdare av smitta än andra tjänstemannayrken och akademikeryrken«.  En fördelning där arbetsgivaren prioriterat efter antal högskolepoäng, som Lisa Pelling formulerade det.

Huvudskyddsombudet Marita Nilsson Eriksson i Gällivare som i våras la ett skyddsstopp vid misstänkt covid-19 fick besked att det fanns ett lager av andningsskydd i kommunen – men arbetsgivaren hade beslutat att de var reserverade för sjuksköterskorna.

»Man prioriterade sjuksköterskornas säkerhet framför undersköterskornas, det var ju en ståndpunkt man hade på något vis«, säger hon i Kommunalarbetaren.

Hon är inte ensam. Kommunalare landet runt har vittnat om inlåst handsprit, sämre skyddsutrustning än andra yrkesgrupper, eller i värsta fall ingen alls, i en fördelningstrappa där hemtjänst och timanställda hamnade längst ner.

Kommunal i Kiruna berättade om hur personalen inom hemstöd ålagdes att jobba utan skydd där det fanns misstanke om smitta.

Där donerade Gruvtolvans medlemmar munskydd ur eget förråd för att råda bot på bristen, rapporterade Norrländska Socialdemokraten.

Flera problem under pandemin hänger samman med årtionden av sparpaket och nedprioritering av äldreomsorgen, påpekar sjuksköterskor i en enkät i tidningen Vårdfokus.

Som framgår av statistiken ovan påverkar pandemin i hög grad hälsa och arbetsmiljö för sjuksköterskor med särskild kompetens, varav en del sannolikt arbetar i kommunernas äldreomsorg.

Enkäten i Vårdfokus berättar om brist på skyddsutrustning, för många timvikarier, oklara riktlinjer, underbemanning. Det är även ett stort problem att det saknas bindande krav för äldreomsorg i socialtjänstlagen, som endast talar om en »skälig« levnadsnivå.

»När det ska sparas pengar är det därför ofta de äldre som drabbas. Grupper med starkare lagstöd prioriteras högre«.

En konsekvens är att antalet platser på äldreboenden minskat med nästan en tredjedel sedan år 2000. Samtidigt har de äldre blivit skörare och behöver inte bara omsorg. Majoriteten av de boende är numera över 80 år, har flera sjukdomar och en tredjedel dör inom ett år efter inflyttning.

»Svensk sjukvård är anorektisk. Det har bantats så otroligt mycket och trots att man stegvis sätter in näring så hamnar man direkt tillbaka i samma läge, och ibland värre, när hjälpen rycks undan. Det är inte utvecklande och roligt att vara sjuksköterska längre«, säger en av deltagarna.

Mer pengar, fler sjuksköterskor, fler undersköterskor, en rejäl kompetenshöjning och mer plats för sjukvården i äldreomsorgen, är krav som lyfts.

De anmälda coronarelaterade arbetssjukdomarna är en effekt av en äldreomsorg, som kommer sist när det offentliga Sveriges resurser ska fördelas.

De som jobbar närmast de sjukaste och sköraste har fått sämst skydd mot smittan.

Yrken där arbetstagaren har minst att säga till om saknar också möjligheter att minska sin egen risk och har haft väldigt litet utrymme att bestämma vilken roll de spelar i den allmänna smittspridningen, skriver Sebastian Svenberg och Matilde Tiozzo i en essä i Dagens Arena.

Arbetsmiljöverkets siffror ger ett dystert facit på hur dålig Sveriges beredskap var, när olika yrkesgrupper tvingades konkurrera om skyddsutrustning och kommunalarna ofta hamnade sist i kön när arbetsgivarna skulle välja.

Vårdens kvinnor var inte viktiga nog.

Hur detta kunnat tillåtas hända är förhoppningsvis en viktig del av coronakommissionens kommande granskning. Men ännu viktigare är att det inte får hända igen.