USA ingen demokrati där ett parlament styr utan de har presidentmakt

Det är klart och tydligt att det var en högerkupp som Donald Trump försökte sig. Det mest skrämmande är att Amerika inte är någon demokrati med den enorma makt presidenten har i USA. Han går nästan inte att ersätta. Av de länder som har presidenter är nog USA det land som gett honom störst makt. Det absolut största beviset för det är att han mer eller mindre själv kan starta ett kärnvapen krig. Trump har själv beslutat att lämna många ingångna avtal och även själv beslutat om strafftullar. När jag ser hur dåligt presidentmakten fungerar så stärks min syn att det är parlamentarismen som ger ett demokratiskt styre och att där kan en regering avsättas.

Det har skett många olika analyser om det som hänt i USA för knappt en vecka sedan. Vad som jag tycker är illa är att det finns till och med moderat riksdagsman som vill förminska det som hänt liksom mer eller mindre alla på den yttre högerkanten. Man går till länet så ser man att Sverigedemokraternas Petter Nilsson förfasas över att twitter stänger ner Donald Trumps twitterkonto. Det kan bara tolkas på ett enda sätt nämligen att han stödet Donald Trumps försök till statskupp och att valet var riggat

Så här ser ledaren i Dagens Arena skriven av Jesper Bengtsson på hur debatten går i Sverige efter kuppförsöket i USA.
LEDARE Trots den allvarliga situationen när Trump-supportrar stormade Capitol Hill, lyckades vissa högerdebattörer förminska det som hänt. Men det råder inget tvivel om att det är högerextremismen som är det stora hotet mot demokratin.

Förra veckans kuppförsök i USA ledde till fördömanden över hela världen, även i Sverige. Till och med flera av de Sverigedemokrater och Kristdemokrater som tidigare sagt sig stötta Trump drog öronen åt sig.
Detta gick över gränsen. Sådär får man inte göra.

Ändå lyckades ett gäng högerpolitiker och debattörer förminska eller bortförklara händelsen.

Bulletinskribenten Ivar Arpi kallade de som stormade Capitol Hill för ”arga killar i mjukisbyxor” och uppmanade alla att sluta kalla det för en kupp. Han tyckte uppenbarligen att något i stil med ”pojkstreck” hade varit bättre.

Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson passade för sin del på att sprida lite fake news om att det egentligen var vänsterextremister som låg bakom alltihop. ”Får liknande rapporter om ANTIFA-aktivister som klätt ut sig till Trump-supportrar och poliser…svårt att veta vad man ska tro…”, skrev han på Twitter.

Reaktionerna är fantastiska. Trump vägrar se sig besegrad, uppmanar till resning mot valresultatet. Människor tar honom på orden.

Självklart var det ett kuppförsök. Illa organiserat och mest ett uttryck för presidentens narcissim, men lik förbannat ett kuppförsök.

Det är lätt att raljera över de grupper som stormade Capitol Hill. Någon konstaterade att framtida kuppmakare måste tänka på att inte se ut som ett gäng finska hockeyfans som just ramlat av Finlandsbåten med ett dussin Lapin Kulta under västen.

Men som Isobel Hadley-Kamptz konstaterade i Expressen dagen efter kuppförsöket var det inte bara töntar som stormade Capitol Hill. Det var också militärklädda, målmedvetna milismän med buntband för att fängsla gisslan.

Vad är väl några små mord om syftet är gott?
*
Så varför tycks många fortfarande vara så pigga på att relativisera? Reaktionerna, som också sprids intensivt i högerextrema grupper i sociala medier, visar på en bredare tendens i samhället. En tendens som bygger på att man gärna blundar för tillkortakommanden i konkreta fall om man i grunden sympatiserar med värderingar och mål.

Vad är väl några små mord om syftet är gott? Lite stenkastning och några buntband är inte så farligt, säkert bara ett tillfälligt avsteg, en anomali, för i grunden vill vi ju samma sak.

På senare år har den sortens försök att skyla över och ursäkta kommit allt oftare från högerhåll.

Ja, det relativiseras friskt även från andra sidan av det utsträckta politiska fältet. Från vänsterkanten relativiseras allt för ofta förtrycket av mänskliga rättigheter i kommunistiska diktaturer (när det gäller Venezuela och Kuba görs det fortfarande med märklig regelbundenhet) och det finns en tendens att betrakta det som dumma pojkstreck när vänsterns unga arga i ansiktsmasker kastar sten mot polisen eller riktar våld mot politiska motståndare.

Men den sortens ”what-aboutism”, att peka finger åt den andra sidan för att slippa tala om egna tillkortakommanden, är helt missriktad i det läge som uppstått. De högerextrema krafterna har medvind, och det finns stater både i Europa och resten av världen som gärna stöttar dem.

Just nu är det helt uppenbart extremhögern som utgör det mest grundläggande hotet mot demokratin.
Efter stormningen av Capitol Hill kan ingen undgå att se det.