Vart är Liberalerna på väg, egentligen ingen som vet men troligen till samarbete med SD som var största fienden för 3 år sedan

Intressant ledare i Aftonbladet som handlar om Liberalerna. Jag ger inga synpunkter mer på innehållet här utan tycker den är mycket länsvärd

Anders Lindberg
Politisk chefredaktör

Cirkus Folkpartiet
”Det kommer alltid, förr eller senare, i varje politiskt tänkande varelses liv, en tidpunkt då man börjar hata Folkpartiet.”

Orden är Håkan Hagwalls, tidigare politisk chefredaktör på moderata SvD.

Högern har alltid haft en kluvenhet inför Liberalerna. Å ena sidan de senaste decennierna ett stabilt borgerligt parti, men å andra sidan ständiga fridstörare.

En irriterande lillebror som bara inte vill ge sig.

Principfasta personer som Per Ahlmark drev inte bara vänstern till vansinne. Moderaterna var måttligt förtjusta över Lars ”Lejonkungen” Leijonborg som nästan gick om dem som största borgerliga parti 2002. Och Fredrik Reinfeldt surade över hur liberalerna i hans regering satte partinyttan först.

När Jan Björklund deklarerade att han hellre släppte fram Stefan Löfven som statsminister än lät M styra med SD så gick topplocket.

Liberalerna ville verkligen ha ännu en alliansregering, men när Ulf Kristersson bröt sitt löfte till förintelseöverlevaren Hedi Fried och svenska folket för att försöka bilda regering med stöd av Jimmie Åkesson gick det inte längre.

Och sedan dess är den irriterande lillebrodern vänsterns problem.

Som i veckan som gick.

Utan att ha förankrat det med varken partistyrelsen eller riksdagsgruppen hotade Nyamko Sabuni med extra val. Aningen vågat för ett parti som ligger omkring 2,3 procent i vissa mätningar.

Motivet är dessutom jättekonstigt.

I Januariavtalet står att en ”humanitär skyddsgrund” för flyktingar ska införas. Nu anser Sabuni att regerings förslag är felkonstruerat och vill därför utlösa regeringskris.

För detta har hon fått kritik av bland andra sitt eget ungdomsförbund, sin ledamot i europaparlamentet och, vad det verkar, majoriteten i partistyrelsen och riksdagsgruppen.

I fredags hade alla inblandade ett krismöte under sju timmar. Efteråt beskrevs det som ett ”seminarium”. Tydligen närvarade även statsvetare. Men några beslut kom man inte fram till.

Så vad betyder allt detta?

Möjligen ingenting. Regeringen sitter kvar, januarisamarbetet fortsätter och även Nyamko Sabuni sitter kvar. Riktigt vad poängen var med bråket – och hotet om extra val mitt under en pandemi – är oklart.

Vad vi däremot vet är att Sabuni nu visat sina kort. Hennes analys är att L ska vinna nästa val på att tävla om hårdare invandringspolitik med övriga partier till höger och genom att bryta samarbetet med S i god tid innan valet.

Det var det verkliga motivet bakom veckans cirkus.

Oavsett vad hon säger pekar det som hänt på att Liberalerna kommer att öppna för att regera med stöd av SD. Om hon får bestämma, vilket vi inte vet.

Att agera så här bara dagar efter stormningen av Kapitolium och medan allt fler fakta om Trumps kuppförsök fortfarande sipprar fram är onekligen märkligt. Vi har just fått se vad högerpopulisterna är kapabla till.

Vill Liberalerna gå den vägen? Tror de verkligen att de ska kunna rida tigern?

Republikanerna lyckades inte särskilt väl, och ärligt talat är historien full av exempel på naiv borgerlighet som släppt fram extrema högerkrafter till köttgrytorna för att sedan själva bli utmanövrerade.

KD och M har redan valt den vägen. Om även L gör det ligger vägen öppen för Jimmie Åkesson 2022.

Det vi bevittnade i veckan var onekligen en cirkus. Med clowner och allt.

Men om man tänker lite längre än tidningarnas rubriker var den tyvärr inte särskilt rolig.