Drömförlösning

Av , , 7 kommentarer 4

        Jag håller på att skriva en bok sa jag åt 18-årige sonen i går morse.

        Vad ska den handla om? sa han

        Mig, sade jag.

        Lät ju jävligt egotrippat, sa han med ett flin.
 
Klart att det är egotrippat. Men när man nu kan skriva så är det väl klart att man tar chansen att breda ut sig om sig själv över 200 sidor. Och jag har gjort en resa i mig själv som jag gärna vill inspirera andra med.
 
Det som är så otroligt fascinerande är kraften i rutiner. Jag har börjat på denna bok otaliga gånger under många år men varje gång gett upp efter några sidor. Inspirationen har trutit. ”Jag minns ju ingenting, hur fan ska jag kunna skriva en hel bok.”
 
För en dryg månad sen bestämde jag mig. Jag ägnar en timme om dagen åt boken. Skit samma hur många rader det blir. En timme varje dag. Blir det inte ett skit så sitter jag där en timme i alla fall.
 
Det funkade. Pressen försvann. Och proppen släppte. Nu har jag svårt att sluta. Och i helgen ska jag fira. 100 sidor!
 

Headbang i himlen

Av , , 3 kommentarer 2

Ränderna går aldrig ur. Lyssnade på hårdrock som en galning i ungdomsåren. När Kiss kom med skivan Hotter than hell i mitten på 1970-talet och vi spelade den på kompisens pappas vita stereo var det det absolut fränaste som fanns. Gene Simmons och gänget var sminkade och ofattbart coola. Och jävligt bra musik spelade de dessutom.

Aersosmith, Saxon, Dio, Kiss, Black Sabbath, Judas Priest, Deep purple… om jag någonsin skulle få chansen att åka i en tidsmaskin skulle jag ta mig till Japan 1977 och konserterna när skivan Live in Japan spelades in. Ritchie Blackmore på gitarr och Ian Gillan med sin fantastiska sång är för mig odödliga.
Men under många år var intresset dött. Jag lyssnade på allt möjligt men hårdrocken fanns aldrig med. Jag trodde jag vuxit från den.
Men det gör man aldrig. Den kom tillbaka. Och kommer aldrig att dö.
Jävlar vad coolt att spela den här i kyrkan på sin egen begravning.
Låt prästkappan fladdra, lets rock för nu jäklar blir det ös i himlen.
Here I come!
 
 

Saknad amöba

Av , , Bli först att kommentera 9

Ensam i sängen. Så härligt! Sofia och barnen är hos hennes föräldrar i Upplands Väsby. Nu får jag sova själv i sängen utan barn som breder ut sig som en amöba och till slut tar upp hela utrymmet förutom en två decimeter bred remsa där jag får ligga.

Nu kan jag ligga som jag vill. Tvärsöver om jag känner för det!
Och sover skitdåligt. Drömmer oroliga drömmar om trafikolyckor, vaknar femtioelva gånger på morgontimmarna. Somnar om, drömmer konstigt och somnar om fast jag känner mig pigg. Men jag har ingen lust att gå upp halv sex. Jag brukar vakna innan sju, rätt pigg. Så väckarklockan struntar jag i.
Somnar till slut tydligen igen och vaknar tjugo i åtta. Helt slut. Fan.
Jag vill ha min amöba tillbaka!
 
 

Lilltjej Stortjej

Av , , 1 kommentar 5

Lilltjejen fick ett skrivbord idag. 100 spänn på Återbruket. Och när hon sitter vid sitt egna första skrivbord så vart hon bara ännu större. Lilltjejen som börjar riktig skola nästa år.

Och äldsta sonen som går trean på gymnasiet.

Hur gick det här till?

Säger som en vän som funderade över tingens (o)ordning:

"Vad är det som har hänt, lillsyrran har fyllt 55 och jag är ju fortfarande 25. Jag måste ha ramlat genom ett maskhål!"

 

Önskedjur?

Av , , 3 kommentarer 2

Pratade med en bekant häromdagen som under en anställningsintervju fått frågan: Om du var ett djur, vilket djur skulle du helst vilja vara.

Frågan var helt oväntad så han blev ställd. Det blev jag också när han frågade mig samma sak.
 
Det här var i torsdags under värsta snöovädret så först svarade jag en björn. Ett varmt ide resten av vintern tedde sig rätt lockande.
 
Men sen när jag tänkte efter så kom jag på att jag skulle vilja vara en leopard. En leopard är för mig stark, smidig, självständig och beslutsam med otroligt mycket självrespekt.
 
Och ju mer jag tänker på det desto mer känns frågan som en bra fråga att ställa om man vill veta något om en människas personlighet.
 
Vilket djur skulle du vara om du fick välja?
 
 

Död åt Kommendante

Av , , Bli först att kommentera 5

Tänk att så lite kan göra så mycket. Efter coachträffen där jag kunde sätta mig in i dotterns situation på morgonen så flyter allt på så bra på morgonen. Borta är Kommendante Halvdansson som stressad skrek ilskna order till oförstående barn.

Borta är en ilsken och tjurig dotter. Nu när jag förstår att hon är trött, inte alls hungrig på morgonen och bara inte kan skynda sig så behandlar jag henne lite annorlunda. Lite mer förstående. Och plötsligt är hon helt annorlunda. Gladare, mer harmonisk och dessutom så hinner hon det hon ska i tid.

Jag fick frågan på en coachträff häromdagen vad utbildningen betytt. Först kunde jag inte sätta fingret på det då det är så mycket.
Men gladare barn. En gladare pappa. Och en begravd Kommendante.
Det är ovärderligt bara det.
 

Självrespekt heter det!

Av , , Bli först att kommentera 7

Läste en fantastisk krönika i lokaltidningen i går. En ung tjej i gymnasieålder som skrivit en krönika om vikten av att älska sig själv.

De allra flesta som ombeds räkna upp de 3-5 viktigaste personerna i sitt liv räknar glatt upp familjemedlemmar och vänner. Men de glömmer sig själva, skriver Zurica Grubor.

Men varför gör man det? Man tar hand om sig själv för att inte bli sjuk eller råka ut för en olycka. Man kämpar sig fram i livet för sin egen skull.
”Så varför är det så fel och egoistiskt att faktiskt säga ”jag är viktig?”
Förut levde Zorica  med tanken att om hon är snäll mot andra så kommer de att tycka om henne. Och det är ju sant konstaterar hon, Men bara om man tycker om sig själv samtidigt.
Sanningen är att om man bara är snäll mot andra kommer man alltid att vilja ha tacksamhet tillbaka för att känna sig viktig för någon. Om man inte får den blir man otillräcklig och besviken.
Och hon sätter med en enkel mening ord på det som håller så många tillbaka. Rädslan för att tro att man är nån. Att man ska vara egoistisk.
Att älska och uppskatta sig själv är inte egoism, det är självrespekt
Det är klart att vi är nån! Vi är ju värdefulla människor allihop. Värda att älskas för dem vi är!
Men alltför ofta får Zorica höra av klasskompisar hur dåliga de tycker att de är. Nån säger ”Usch så ful jag är. En annan konstaterar än en gång att det här kommer jag aldrig att klara. De små negativa meningarna som går som en sjuka genom samhället och håller oss tillbaka. Helt i onödan.
 ”Förestår ni hur drastiskt man kan ändra sitt liv om man faktiskt vågar inse att inga utmaningar är för svåra och inga mål ouppnåeliga? Ende begränsningen som finns är den vi skapar i våra egna tankar.
Ofta misslyckas man däremot, men det betyder inte att man inte ska sluta försöka, skriver Zorica.
Så otroligt sant. Vi lärs i skolan och genom hela vår kultur att det är farligt och fel att misslyckas. Men misslyckande är en naturlig del på vägen mot att lyckas. Edisons tusentals misslyckade försök med glödlampan är bare ett exempel. Tänk om han gett upp och känt sig dålig?
”Förloraren är inte den som faller utan den som inte reser sig upp."
När man väl älskar sig själv och tror på sig själv sprider man glädje automatiskt. Man har ännu mer kärlek att ge till andra, konstaterar Zurica.
Med sitt leende får man ett annat tillbaka… och det är väl knappast egoistiskt.”
Så fantastiskt, härligt och hoppfullt med en sån inställning hos en ung tjej.  
Go girl go! säger jag.
Ut och sprid glädje och ordet självrespekt i världen!
 
 

Omvälvande insikter

Av , , 2 kommentarer 4

Var på en helt fantastisk coachträff igår. Gamla elever från Shiftutbildningarna som träffades för första gången, pratade och hade trevligt. En före detta hög chef i en kommun, egna företagare, en socionom, en förskollärare. Med flera.

En yrkesmässigt totalt blandad mix av människor som alla beskrev samma sak. Hur omvälvande utbildningen varit. För det första vilket fantastiskt verktyg coachning är för att få människor att nå sina mål och växa.

Men lika mycket hur man själv vuxit som människa.

Coachning är en mycket konkret samtalsmetod som är otroligt kraftfull och handlingsinriktad. Men det finns något mer i det som inte låter sig beskrivas. Känslan från i går var lycka och frid, massor med frigjord energi och en mycket större tilltro till de egna visionerna.
 
Kanske låter hur flummigt som helst. Men gårdagskvällen var på intet sätt flummig.
 
Jag tror att en stor orsak till varför coachning är så effektivt är just tilltro. När någon verkligen tror till 100 procent på en människas kapacitet så kommer den människan att börja tro på det själv.
En av mina coachlärare sa en gång så här, fritt citerat:
        En coach tror inte på klientens förmåga. En coach vet.
 
Det finns så otroligt mycket i alla människor att plocka fram. Mycket mer än vi vågar drömma om.
 

Upplevelsebaserat

Av , , Bli först att kommentera 3

Maken till variationsrikt jobb får man leta efter. Bara de senaste veckorna har jag intervjuat Torgny Lindgren, Carl Bennet, varit med på teaterrepetition på Västerbottensteatern, fotograferat svanar, varit på älgjakt, fått en inblick i Skellefteå AIK:s satsning, sett en tävling med radiostyrda bilar, sett en fotbollsmatch, varit på en intressant föreläsning om autism.

Med mycket mera.

Det ligger en hel del i talesättet: 

"Ingenjörer vet allt om ingenting. Journalister vet ingenting om allt"

Nu ska jag iväg och skriva om en blåsorkester.

Ha en fortsatt trevlig söndag.

Nattgåta

Av , , 1 kommentar 4

 

Vad är det som fylls på successivt under natten, är sprängfylld på morgonen för att sen tömmas? (Högst motvilligt)
Urinblåsan?
Icke
Den Halvdanssonska sängen.
Först i är undertecknad. Sedan brukar frun i huset komma lommandes.
Någon gång vid varierande tider under natten kommer två små barn trippandes. Så på morgonen är det duktigt trångt.
Men man kan ju se allting positivt. Så det är ju en himla tur att vi inte har fyra små barn.