Headbang i himlen
Ränderna går aldrig ur. Lyssnade på hårdrock som en galning i ungdomsåren. När Kiss kom med skivan Hotter than hell i mitten på 1970-talet och vi spelade den på kompisens pappas vita stereo var det det absolut fränaste som fanns. Gene Simmons och gänget var sminkade och ofattbart coola. Och jävligt bra musik spelade de dessutom.
Aersosmith, Saxon, Dio, Kiss, Black Sabbath, Judas Priest, Deep purple… om jag någonsin skulle få chansen att åka i en tidsmaskin skulle jag ta mig till Japan 1977 och konserterna när skivan Live in Japan spelades in. Ritchie Blackmore på gitarr och Ian Gillan med sin fantastiska sång är för mig odödliga.
Men under många år var intresset dött. Jag lyssnade på allt möjligt men hårdrocken fanns aldrig med. Jag trodde jag vuxit från den.
Men det gör man aldrig. Den kom tillbaka. Och kommer aldrig att dö.
Jävlar vad coolt att spela den här i kyrkan på sin egen begravning.
Låt prästkappan fladdra, lets rock för nu jäklar blir det ös i himlen.
Here I come!
Senaste kommentarerna