Rätt ska vara rätt även i en blogg. Jag skrev felaktiga siffror om jordens medeltemperatur och fick på skallen. Med all rätt. För jag hade fel. Syftet var på inte sätt politiskt utan var ett slarvfel. Rätt ska vara att jordens medeltemperatur stigit med 0,8 grader sen mätningarna började 1880. Att fjolåret var det varmaste på södra halvklotet sen 1880 och att året var det andra varmaste sen mätningarna startade 1880.
Jag fick mig en tankeställare själv hur lätt det är att läsa med subjektiva ögon när man vill bekräfta en tes. Lite otäckt nästan för jag var helt säker på att det var rätt. Men en bra tankeställare.
Detta djävulens pulver uttryckte sig en gång Pitebon Åke Bodén, vän till fiskeförfattaren Gunnar Westrin, om snön som just nu faller i ohemult stora mängder. Är man flugfiskare så är det lätt att hålla med den numer avlidne herr Bodén i hans uttryckssätt. Nog för att man brukar förknippa fan själv med betydligt varmare företeelser men ett gissel är det. Om man väljer att se det så. Kallt. I vägen för bilar och människor. Halkigt.
Eller så ser man det som vackert, isolerande och en möjlighet till att åka både utför och på längden på. Gräva ner sig i härliga snögrottor i. Åka pulka på.
Hursom har jag själv som en fordom snöhatare intagit en mer stillsam inställning till det vita. Jag som brukade hata is och snö och gradera tyngden i svordomarna utefter antalet minusgrader har tänkt om. Även om min egen temperatur stiger i takt med blodtrycket så försvinner vare sig snön eller vintern bara för att jag svär åt det. Bara mitt humör.
Vi får tydligen en kallvinter i år också beroende på något slags väderfenomen som rått sen december 2009 som gör att kall polarluft strömmar ner över våra breddgrader. Konspirationsteoretikerna vädrar genast morgonluft. Växthuseffekten är bara en bluff. Så här mycket snö och kallt har vi inte haft sen mormor dagen före midsommarafton år 1904 fick pulsa i meterdjup snö de fyra mil hon hade till skolan.
Att jordens medeltemperatur steg med 0,8 grader år 2009 glömmer man liksom i sammanhanget. Den lilla fjutt av jordens yta som norra Skandinavien utgör är inte ett mått på hur jorden mår i sin helhet. Även om det är lätt att glömma när snön nu igen yr utanför fönstret.
En som helt klart kunde värma även frusna skandinaver var däremot, tyvärr avlidne även han, Ronnie James Dio.
– Längtar du inte tillbaka till svarven? frågade en före detta kollega mig en dag för någon vecka sen.
Det är tio år sen jag lämnade verkstadsgolvet för gott och jag har fått frågan många gånger. Ofta med en tydligt skämtsam ton då jobbet som journalist varit oerhört intressant och roligt.
Det här lät mer alvarligt menat och jag svarade också mer allvarligt efter att ha tänkt en stund.
– Nej, det gör jag inte.
Inte för att ett verkstadsjobb på något sätt är sämre. Alla de som jobbar på industrin gör fantastiska jobb och är ofta väldigt skickliga i sina yrken. All heder och respekt för sådana människor.
För mig låg det bara så oerhört långt ifrån det jag känner mig hemma i.
Att få träffa människor, höra om livsöden och skriva om det har varit oerhört mycket närmare det som är jag.
Att som nu få coacha människor, uppmuntra och hjälpa dem att nå sina mål känns som något som var tänkt från början.
Det tog 50 år innan jag hittade rätt. Men jag är oändligt glad att jag gjorde det.
Satt mig ner på en stol igår eftermiddag, lättad och förvirrade.
–Nu har jag gjort bort allt det värst stressiga. Jag har koll på flygplatstidningen och kommunjobbet är klart. Plus allt det andra. Och då känns det så konstigt när man helt plötsligt har tid över. Nyss höll jag på att stressa ihjäl mig.
–Så säger du varje gång, sade Sofia
–Ja men den här gången var det extremt. Så här jävla mycket har jag aldrig haft på gång samtidigt förut. Med så lite tid.
–Så säger du också varje gång…
–Gör jag?
Kanske det är dags att jag lär mig då tänker jag. När man aldrig missat en deadline på sju år. Trots att man uppenbarligen varje gång säger att man håller på att gå under av stress.
Det är dags nu tänker jag. Att sluta oroa sig. Och börja leva.
”Det är inte lätt att va ödmjuk!” sjöng Mats Rådberg för en massa år sen. Och det är ju inte det när man i stunder av högmod tyckt sig ha nått fulländningen av mänsklig utveckling. Guds gåva till kvinnan typ.
Olater av den kalibern tas däremot bort med brutal effektivitet av min hustru.
Sofia sträckte fram handleden mot mig idag.
– Luktar det gott? frågade hon.
Nåt parfymprov som hon vill ha ett verkligt professionellt utlåtande på tänkte jag, använde all min expertis och svarade:
– Nä.
Varpå hustrun skrynklade ihop sitt annars välformade anlete och utbrast:
– Man får ju bättre svar om man frågar en gris. Det är min nya parfym.
Kanske har en liten liten gnutta kvar att lära innan fulländning ändå. Jag alltså.
Snöglopp, stress och jäkt. Halvt översnöad bil och två barn som helst vill kasta snöboll när jag vill hinna i tid till dagis och förskola. Den yngre var parkerad lyckligt i bilstolen men Lina blev kvar bakom bilen.
–Titta vilken fin rosa färg!
–Men kom då, vi kommer för sent!
–Men titta vilken fin rosa färg!
Så jag gick bak och tittade. Och där, vid baklyktan hade snön tinat bort så halva lyktan var snötäckt. Och genom snön lyste det rosa. Som ett lite smycke.
Här jagar vi från det ena till det andra. På jakt hela tiden just efter det ena och det andra. Och sällan stannar vi upp och kommer ihåg att det vi jagar efter pågår hela tiden.
Livet.
Och att det vardagsvackra finns runtomkring oss hela tiden.
Har vid två tillfällen sökt mig halvt fördärvad efter en flugask jag skulle ha när jag tänkt mig till Rickleån. Jag visste att jag sett den någonstans för länge sen och tänkt att ”ligger den där! Det ska jag komma ihåg.”
Garage och skåpar, bagar och hatthyllor, jackfickor och fiskeväskor, bänkar, golv, sängar, skohyllor, påsar. Allt har genomsökts flera gånger. Ingen flugask.
Men i morse, mitt framför ögonen, fullt synligt på en hatthylla jag tittar på flera gånger om dagen LIGGER DEN JÄVLA FLUGASKEN!
Förr hade man i alla fall småen att skylla på. Vad jag ska skylla på har jag ingen aning om. Att det skulle bero på eventuella egna tillkortakommanden vägrar jag helt enkelt att acceptera.
🙂
Presentation
Sysselsättning: Coach, journalist
Ålder: Född -60. 1900 Alltså
Bor: Robertsfors
Familj: Fru och tre barn
Utbildning: Ständigt pågående
Dröm: Rik, frisk och lycklig
Intressen: Personlig utveckling, fiske, författande och människor!
Senast sedda film: Har ju sett flera stycken filmer till slut utan att somna på slutet! Senaste Polisskolan 3
Bok på hyllan just nu: Bemästra din inre röst, Blair Singer, Born to run, Christopher McDougal, Valkyriorna, Paulo Coelho
Senaste kommentarerna