Efterlysning

Jag vet att det ännu inte är slut. Julmat ska slevas in i ohemula mängder, raketer ska i luften och nyåret ska skålas in med billigt och äckligt mousserande vin innan siffran i almanackan ändras.

Men det känns som året är över. Borta. Och jag fattar inte hur det gick till. Hur kan det gå så fort?

 

Förr var det ordning på torpet. Januari var ödsligt lång, svinkall och mörk. Februari som årets kortaste månad var som ett hån. Något ljusare men ännu kallare. Mars med ständigt grusade förhoppningar om blidväder. Och sen april då allt händer. Från bakslagens tid i början med snöstormar till barmark i slutet. Maj, juni, juli, augusti, september. Vår, sommar, och höst. Med hur många dagar med sol och bad, fisketurer och fiskeresor, gräsklippning, myggjakt, kaffe på altanen.

Och sen oktober med första gången man skrapade bilrutan, första snön. November, lång och kall och mörk även den innan december äntligen kom med hopp om ljus i form av först ett, sen två, tre och fyra ljus i adventsstaken.

 

Till och med varje dag var som en evighet. Timmarna i skolan eller på jobbet segade sig fram. Till och med de två timmarna innan första fikat var utdragna. Minuterna innan tomten kom när man var barn kändes som år.

Nu hinner man knappt dra av sig täcket innan man ligger i sängen igen och dagen är över.

En vecka är som bara ett ritsch i almanackan.

En månad försvinner i rasande fart. Sommaren är som en grön blinkning. Till och med vintern skymtar bara förbi som en snöstorm.

 

Förr var det problem med att lära sig skriva ett nytt år efter årsskiftet. Nu har man knappt hunnit lära sig skriva 2010 innan nollan ska bytas mot en etta.

 

Är det nån som minns millennieskiftet förresten? Med astronomiska kostnader i dataprogrammering inför milleniebuggen och förhoppningar på ett nytt årtusende.

Det är tio år sen. Ett decennium. Vart fan tog det vägen?

 

Det är väl som de säger att det snurra allt fortare med åren. Ett år som var en femtedel av livet när man var fem är en femtiondedel nu.

Det är väl viktigare än någonsin då att leva varenda dag, minut och sekund, tänker jag.

Så man faktiskt hinner uppleva det som återstår.