Eller snarare mindre.

Hamnade (osökt) i en Jantediskussion med en företagare  nu på morgonen som var inne på att det finns otroligt mycket utvecklingsmöjligheter men att vi måste våga lyfta fram de som gjort nåt bra. Dom som kämpar och lyckas med någonting är ju dom exempel som behövs för att visa att det faktiskt går!

Men vi är så rädda både för att lyfta upp andra men framförallt oss själva. (Jag är själv inget undantag, det krävdes en jävla massa mod för att lägga ut den förra bloggen.)

Men varför är vi så rädda för att vara bra? 

Tänk att vi ska ha så jädrans svårt att säga att vi själva är bra på någonting. I Nordmaling tog man till 600 000 kronor i EU-pengar för att bekämpa Jante.

– Ska det va en glass? 

Kvinnor brukar hävda att vi män inte vet vad smärta handlar om då vi aldrig fött barn.

Det har jag inte heller men allvarligt talat så måste det finnas en rejäl skillnad i hur vi tål när det gör riktigt jäkla ont.

Jag har sett kvinnor plocka ögonbryn. Hur de står där framför spegeln och liksom tjopp tjopp tjopp bara rycker ut hårstråna utan att blinka.

Impressive.

Sälv gruvar jag minst en vecka innan jag tar mod till mig och rycker ett enda hårstrå som jag bara blir tvungen att ta til slut. Alternativet är att borsta tänderna med lampan släckt för att slippa se eländet.

En Alvedon en halvtimme innan brukar lindra den värsta smärtan.

Utan det vetefan om man skulle överlevt.