Dödsångest

–        Jag hör min egen puls, sa jag åt Sofia när jag lade ner huvudet på kudden häromkvällen.

Riktigt otäckt var det med ljudet av pulsen som lät i öronen. Ljudet lät skrämmande likt det jag kunde tänka mig skulle uppkomma om ett kärl fått en förträngning. Som ett slags blåsljud när blodet virvlar förbi. Funderade hur i hela världen jag skulle kunna somna. Men det gick om jag låg på rygg. Det lät mindre om det inte tryckte mot örat.

Vaknade strax efter ett på natten. Samma pulserande ljud. Nu blev jag riktigt jävla rädd. Jag har haft det en gång tidigare, i ungdomen då jag fått vatten i örat. Men det här var nåt helt annat.

Med paniken nästan på väg drog hjärnan i gång det ena scenariot efter det andra. Måste ringa sjukvårdsupplysningen direkt i morron. De kommer att säga att det är bara att åka in direkt. Du kan ha en allvarlig förträngning eller ha fått en stroke. Jag hann fundera på allt jag ¨kanske inte skulle hinna slutföra också. Boken. Coachprojekten. Fan jag har så mycket kvar att uträtta.

Så satt jag mig upp. Tydligen blev trycket i örat mindre för pulsen lät mindre. Funderade ett tag på att sova sittande. Men kom på att jag först skulle byta ut kudden i memory foam som är hårdare än en vanlig. Med en mjukare kudde kanske trycket minskar.

Bytte och la mig ner igen.

Nu blev ljudet helt annorlunda. Mycket hårdare. Påminde faktiskt om dotterns väckarklocka.

Sträckte ut handen och där var den. Hon hade placerat den under kudden.

Jag kan försäkra att det var inte det minsta roligt på natten. Ärligt talat vet jag inte när jag var så panikslaget rädd senast.

På morgonen kunde jag dra på munnen. Och le när Lina berättade om sitt bus.

Nu är jag bara oändligt tacksam att det är tyst i huvet när jag ska sova.