Ledsen

Ibland är livet ofattbart i sina tvära kast. Hade haft två helt magiska veckor med affärsrelationer, utbildning och vänskap som känts som att vara i himlen. Som att jäklar, nu är jag där jag vill vara och känner mig som jag vill känna mig.

Så i fredags ringde Sofia och grät så mycket i telefonen att jag inte hörde vad hon sa. Hennes mamma hade blivit akut sjuk och utgången var högst oviss. Vi åkte ner i all hast till Upplands Väsby där föräldrarna bor.

Mamman lever men då hon var så nära döden som det överhuvudtaget går att komma är mycket fortfarande ovisst. Så ofattbart snabbt kan livet vända.

Sofia blir kvar i Stockholm på obestämd tid. Själv kom jag hem i går kvällen med barnen. Och fann en tråkig kommentar på bloggen i inboxen. Där det stod att jag var egotrippad och bara tänkte på mig själv som inte nämnde barnen som det viktigaste när jag pratade om vänner.

Jag som fullkomligt avgudar mina barn.

Jag var trött och slut efter resan hem och efter ovissheten under helgen hur det skulle gå med Sofias mamma.

Så jag blev jätteledsen när jag läste kommentaren. Funderade om jag skulle sluta blogga. Visste inte om jag ville fortsätta med såna kommentarer. Jag försöker ju bara vara snäll och göra gott…

Men jag fortsätter. Människor får väl tycka vad de vill. Och jag tror på det jag gör.

Jag tänker fortsätt att ge kärlek och beröm så ofta jag kan.

Så alla ni som läser, oavsett vad ni tycker…Tack för att ni finns.