Mot toppen

Ibland kan man bara bli så jävla frustrerad över de mål man sätter i livet som man inte tycks nå. Siktet är inställt ordentligt högt men ser man på livet nu så var det ju inte så här det skulle vara.

Ibland känns det som det inte händer ett skit.

Men så slogs jag av insikten att det är samma sak med mina mål i livet som det är med målen för många av de människor jag jobbar med.

Ibland missar de ett mål nåt grymt. Ibland också flera gånger. Det känns fruktansvärt surt. Men vad man glömmer är vad man faktiskt uppnått på vägen som man aldrig skulle uppnått annars.

Och jag insåg att det är samma sak med mitt liv.

 

 

När jag började kravla mig upp ur dyngan i ett riktigt skitliv för en oherrans massa år sen hade jag till en början inget annat mål än en desperat förhoppning om ett bättre liv. Men allt eftersom jag började må bättre själv sattes målen allt högre.

 

Jag är inte alls där. Än. Det är skitfrusterande i bland men när jag tog samma enkla modell som jag brukar visa andra och lade den på mitt eget liv såg jag väldigt tydligt vad jag faktiskt uppnått som jag aldrig skulle ha kommit till om jag inte siktat högt.

 

Jag är otroligt tacksam för det liv jag har men det fina är att tidslinjen tar inte slut.

Och jag säger som Sir Edmund Hillary när han ilsket skakade näven mot en bild av Mont Everest som han misslyckats med att bestiga.

– Du har besegrat mig en gång men du kommer inte att göra det igen. För du har vuxit allt du kan… men jag fortsätter att växa.