Enkät om tabuämnen

Pratade med en bekant häromdagen och kom in på tabubelagda ämnen och laster. Hon fullkomligt älskade bulldeg och kunde lätt äta sex-sju bullar innan de var gräddade om de var färdiga i övrigt med fyllning och allt. Till den bakande makens stora förtret.

–        Men vad fan spelar det för roll om jag äter bullarna på en gång istället för att ta dem tio minuter senare när de är gräddade? tyckte hon.

Och det här provocerade mig en del. Ganska mycket känner jag nu. Men fick mig samtidigt att fundera. Jag gillar också bulldeg och skulle mycket hellre äta dem färdiga men ogräddade.

Men Sofia skulle förmodligen döda mig. För så gör man ju bara inte.

Likadant är det med kaksmet. De flesta barn älskar kaksmet (jag också) men den ska man ge tusan i. Och ändå tycker jag, faktiskt, att en sockerkakssmet, (känner ni hur det vattnas i munnen?) är mycket godare än själva kakan. Men det är liksom inte okej nånstans att göra sig en sats smet och hiva i sig en deciliter istället för att göra kakan färdig och ta en bit.

Likadant är det med efterrätter. Jag fullständigt älskar konserverade persikor. Med glass. Gud så GOTT! Men det är ju liksom inte rumsrent. Nu ska det vara pannacotta gratinerad med myntablad och färska ekologiska jordgubbar, tiramisu eller chokladmousse med tranbär och granatäpplekärnor för att räknas liksom.

När jag var yngling brukade jag ta ett halvt paket vaniljglass, mosa det till det blev som en hårdare mjukglass och sleva i ett par skedar oboy som jag rörde om. Det blev en gudomligt god chokladglass. Men så kan man ju inte göra nu? Eller?

Bekantingen hade en annan last från förr som handlade om röran man använde för att göra drickchoklad. Innan Oboyens tid använde man kakao och för att få en förstklassig dryck kunde man först röra ut den i socker och grädde innan den blandades i mjölken. Hon gillade naturligtvis röran bäst.

Och istället för godis på lördag åt hon ett halvt paket pepparkaksdeg.

Men vilka hemliga sockerlaster har ni? Och vågar ni ge er hän åt dom?

Svara gärna om ni vågar 🙂

 

Okej som de är, eller?