Jakten på lyckan

Det fanns till och med ett teveprogram med samma namn. Jakten på lyckan. Vi jagar och jagar, fixar och donar, köper och lyfter både rumpor och hängande skinnpåsar. Läser en bok och hoppas, hoppas att allt ska lösa sig på en gång. Vi jagar så desperat efter lyckan.

Men vad är lycka? Är det euforin när något riktigt jäkla otroligt bra så man knappt kan fatta att det är sant? När endorfinerna sprutar som kolsyra i ådrorna?

Eller när vi köpt något nytt som vi riktigt gillar.

Jag har köpt en ny kamera. En riktigt jäkla bra digital systemkamera. Faktiskt kom jag på att det var den första egna digitala systemkameran jag haft. Resten har varit genom jobbet. Snurrigt egentligen då jag gillar att fotografera. Men gör det mig lycklig? Inte egentligen och definitivt inte i längden, det vet jag. Jag är glad att ha den då jag kan ta väldigt bra bilder när jag vill, men lycka? Nej.

Vi har köpt ny bil. Skitfräsch naturligtvis då den är ny. Kul som bara den. Men lycklig?

Nej.

Men när jag satt i morsans halvskruttiga Saab 9000 från 1987 på väg till Umeå, utan cd i bilen så jag hade en hörlur från MP3:n i örat, (den andra är trasig), DÅ var jag lycklig. Och jag tänkte att det är det här som är verklig lycka. En slags grundkänsla i kroppen där man är tillfreds med sig själv. Där man känner verklig kärlek till sig själv och till andra människor i världen. DET är lycka.

Jag älskar det galna endorfinsprutet i hela kroppen när man fullkomligt håller på att gå i bitar av glädje. Men det varar aldrig så länge. Men grundlycka är så fantastiskt skönt att bara vila i och vara i. Och den känns så lugn och naturlig. Så självklar när den finns där.

Och när man väl hittat den så behöver man inte jaga. För den finns ju i mig.

Lite fånigt nästan. Det finns så otroligt mycket närmare än man tror.