Stor käft och inga öron

”Sträva efter att förstå istället för att sträva efter att bli förstådd.”

 

Hur skulle världen se ut om vi verkligen lyssnade efter vad människor verkligen menar med det de säger istället för att bara lyssna på det som sägs?

Hur ofta gör vi inte så i en relation (jag med)? Går igång på något som sägs, höjer rösten och går till försvar. Och när personen mitt emot förtvivlat försöker förklara vad hon eller han verkligen menade så är det redan för sent. Känslorna har tagit över.

Och hur ofta gör inte journalister så? Skriver ut helt korrekta ordagrant återgivna citat som intervjupersonen sedan går i taket när det står i tryck. Det kanske inte var så det menades när det sades.

Självklart ligger ett ansvar på den som intervjuas men enligt min mening på journalisten också. För syftet att ge en korrekt bild av verkligheten är väl ändå högre än viljan att kunna presentera en nyhet som sticker ut?

 

Och ingen vill väl egentligen vara en krokodil. Med stor käft och inga öron.