Alla hjärtans dag idag. Och det är ju bra liksom. Nu ska vi ta hand om varandra, uppskatta varandra och gärna visa det på något sätt också. Underbart! Helt utan ironi så är det fantastiskt fint!

Men i morgon då? Hur ska vi göra då? Ska vi bara skita i varandra då och gå och vänta på nästa Alla hjärtans dag då vi ska uppskatta varandra igen?

Visst borde vi väl göra det varje dag?

Och även om vi nu inte riktigt orkar med att vara taggat superkärleksfulla varje dag så kan vi väl i alla fall ha ambitionen att uppskatta åtminstone de vi har närmast varje dag.

Lite mer kärlek liksom.

Det gör sån otrolig skillnad. 

–        Vad långa ögonbryn du har, sa Lina när hon låg och studerade mitt ansikte härom morgonen.

–        Och så slutar dom inte. Dom går som ihop.

 

Tack då. Ska vi stiga upp nu?`

Har till slut gett mig i kast med klassikern Munken som sålde sin Ferrari. Att det blev först nu beror inte på att jag dragit mig för det utan att det helt enkelt bara inte blivit av.

Och jag gillar den nästan från första sidan. Det är budskap och inlärning i romanform och för mig är det perfekt då det är lättläst och dessutom spännande.

Men jag förundras än en gång av hur universella principerna är för att leva ett liv i sin fulla potential. Visdomen som hämta från munkarna långt åt fanders inne bland otillgängliga bergsområden i Indien är demsamma som presenteras i högst modern tappning av exempelvis Olof Röhlander eller Mia Törnblom.

 

Så…

 

Ninna ninna ninna

 

 

Munken som sålde sin Ferrari

 

Blev uppringd av Sven Lindahl på Sveriges Radio Västerbotten i dag. Han skulle göra nåt inslag om pimpelfiske och ville prata med mig om tips på bra vatten. Typ. Han hade fått tips om att jag fiskade mycket. Men jag kände mig tvungen att neka. Jag fiskar ju knappt numera. I alla fall inte på vintern. Och jag började tänka sen att hur gick det här till? Förfall på flera håll liksom. Men fisket är jag egentligen inte orolig för. Intensiteten i utövandet har kommit och gåt genom åren. Men intresset har alltid funnits där. Så det kommer.

Men en tankeställare blev det.

 

Den gode statsministern fick inte helt oväntat en rejäl knäpp på sin välrakade flint när han häromnyssens gick ut och sa att vi borde jobba tills vi är 75.

Att det skulle bli ett ramaskri skulle knappast ens ha gett pengarna tillbaka på oddset. Inte många vill jobba till 75. Och ytterst få av de som jobbar inom den tunga industrin orkar ens ett helt arbetsliv med nuvarande pensionsålder.

Reinfeldts uttalande om att byta jobb för att kunna vara kvar i arbetslivet är naturligtvis ett slag i nyllet på alla de som blivit arbetslösa efter 50 och provat att få ett nytt jobb. Trots kanske mycket hög kompetens är det få som vill ha dem.

Naturligtvis kom här en chans att plocka korgen full med politiska poäng för alla som vill. Reaktionerna har som sagt heller inte uteblivit. Men när Aftonbladets kolumnist Lena Mellin så till den milda grad omyndigförklarar alla som passerat 60 genom uttalandet:

 De äldre är visserligen allt piggare allt längre upp i åldrarna. Men forskningen ­visar att förmågan att ta till sig nya saker börja svikta vid 60.

då är väl ändå måttet rågat.

Tyvärr, du har passerat 60. Då är det för sent att lära nytt.

När debattens vågor blir tillräckligt höga är det inte längre fakta som spelas på utan känslor. Och då tappar vi verklighetsförankringen.

Fakta som sannolikt ingen säger emot i det här fallet är att vi kan inte fortsätta med nuvarande pensionssystem. Hur vi ska lösa frågan med en befolkning som lever allt längre och självklart behöver någon form av försörjning lär fortsätta att diskuteras. Säkert högljutt. Men ska vi komma framåt så krävs det helt säkert att vi gör allt vi kan för att hjälpa människor att använda sina förmågor. Inte att förminska dem.

Gick hemma och skrotade i går för att kurera förkylningen. En del jobb blev det men jag var knappt utanför dörren. Normalt sett brukar man fräscha till sig, duscha och raka sig på morgonen men ska man bara gå hemma så ids man liksom inte. Så i morse var man hyfsat ”igenvuxen” i ansiktet.

Men när man då rakar bort skägget så ser man liksom att Ååååh, vad snyggt det vart.

Så jag tänker att stunder av förfall kanske är bra? Så man upptäcker skillnaden liksom…

Låg och kurade under filten och såg chefen undercover på TV4 i går. Och vilket fantastiskt bra program! Jag tänkte att det där borde vara en instruktionsfilm för varenda chef och ledare i åtminstone vårt avlånga land!

Hur chefen får komma ut och möta fullkomligt fantastiska och kompetenta människor i verksamheten, hur glappet mellan VI och DOM suddas ut och vad som händer när människor faktiskt lär känna varandra. Chefen som får prova på hur det är att inte vara sedd men även får se den ambition och vilja som finns hos människor att göra ett bra jobb. Och som inser vikten av att människor känner att jobbet är just meningsfullt.

Chefen undercover borde definitivt bli en modell för hur människor i ledning och golv kan mötas mer och oftare under sådana former där man kan prata med varandra på samma nivå. Kanske inte under förklädnad men på ett avslappnat sätt. Alla skulle ha otroligt mycket att vinna på det i ett system där det alltför ofta kastas skit på chefen som är ”däruppe nånstans” medan chefen är just däruppe och inte riktigt får kontakt med ”golvet” även om han eller hon skulle önska det.

Fram för mer möten människor emellan där vi möts på en nivå där vi kan kommunicera som människor och inte utifrån de självpåtagna roller vi för tillfället befinner oss i.

Vad är det för fel på mig? Kom hem efter lite kvällsjobb och var hängig av förkylningen men det värsta var att jag frös så jag skallrade tänder.

–        Är det febern du fryser av, sa Sofia.

–        Tror det, sa jag.

Jo tjena. Trettisju å åtta.

Låg och försökte få upp värmen under en filt i soffan. Gick sen i säng, påklädd med filt och täcke på och frös så jag skallrade tänder. Efter en halvtimme började isbitarna till fötter bli någorlunda ljumna.

”Normala” människor får feber och blir varma när de blir sjuka. Jag blir liksom tvärtom. Är det bara jag som är sån?

Snor och host idag. Vet inte om en förkylning kan smitta så snabbt men kanske om den kommer i dubbel upplaga. Satt mellan VK:s och VF:s reportrar på premiären av Robertsfors Musiksällskaps uppsättning av I hetaste laget i lördags (Fantastisk!) och bägge snorade och hostade. Redan natten mot söndag började jag bli knepig i halsen och i går rann snoret.

Liksom idag. Men det är väl bara att göra som vanligt. Bita ihop och se ömklig ut. He gå ju över.