Fick skotta i morse. Fem centimeter snö kom i går kväll och i natt. Så jävla ovärt.
Fast jag vet att det är likadant varenda år, att det kommer bakslag och snö igen när den börjat tina undan och fast jag vet att det bara är mars och att snösmältningen inte brukar komma igång på allvar förrän i april så blir jag lika besviken varje gång. Det var ju som så fint innan när vägarna började tina fram och man kunde ana det som komma skall.
Jag vet att jag inte kan göra något åt det.
Jag vet att jag inte kan styra vädret men att jag kan välja hur jag förhåller mig till det.
Och just nu väljer jag att känna lite vemod.
Men jag vet samtidigt att vintern obönhörligen håller på att dö. Igen.
Lina pulsar efter mig i snön på framsidan av huset. Teven har lagt av och vi ska rensa bort snön som lagt sig över mikrovåghsuvudet. Men som tur är har barnen gått några gånger i den lösa snön så det blivit hårdare spår.
– Parabolen, rättar jag.
– Parabolen, säger hon.
Ett försiktigt tag med sopen så är snön borta och teven funkar. Expedition Monopolen är avklarat.
Läser Katarina Sjögrens fantastiska blogginlägg om en kommentar på FB där någon som kommenterat var nöjd med att inlägget inte var positivt och klämkäckt.
Det verkar inte vara helt ovanligt; att man är less på det positiva och klämkäcka, och på något sätt antar att detta är en "hitte-på"-inställning, skriver Katarina.
Att det på något sätt skulle vara fejk.
Men tänk om det inte är hitte-på? Katarina försöker ju liksom jag fokusera på det som är positivt.
Tänk om det inte är fejk? Tänkt om det helt enkelt handlar om inställning? Om förmågan att se det stora i det lilla, att vara tacksam för det man har och fokusera på det? skriver hon.
Jag älskar Katarinas blogg. Och jag älskar namnet på den. Damm och diamanter. För det är precis så livet är. Det är damm och diamanter. Alla människors liv är ett paket. Oavsett hur framgångsrika de är, hur mycket pengar de har. Hur kända eller snygga de än är så är livet ett paket. Med sånt som är bra och sånt som är fullständigt åt helvete. Damm och diamanter.
Så är det för mig också. Men jag väljer liksom Katarina att fokusera på det som är positivt. Och jag tror liksom henne att vi mår bättre om vi delar med oss av just såna saker.
Jag är sur ibland. Förbannad, grinig, livrädd, orolig och ledsen. Jag säger dumma saker till Sofia, skriker åt mina barn, gör inte allt jag sagt att jag ska göra, misslyckas med saker. Det är en del av livet. Men jag säger precis som Katarina:
Jag är positiv, ofta. Och tycker om att dela med mig av det, för handen på hjärtat – vad blir du mer glad av? Någon som berättar om hur bra något var, eller av någon som berättar om hur pissigt något var?
Damm och diamanter. De finns ju där båda. Alltid och för alla. Vad vi väljer att fokusera på är däremot helt och hållet vårt eget val.
I morse avslöjades sanningen. Den som jag hållit fördold i åtta år. Vi satt i Linas rum och hon beklagade sig över bården på tapeten som hon (fullt förståeligt) inte ville ha längre.
Och jag sa:
–Ska jag avslöja något för dig?
–Ja, sa hon.
Och så visade jag hur bården enkelt kunde dras loss från väggen. När jag satt upp den gjorde jag som jag var van. Smetade på tapetklister och kladdade fast den på väggen. Först efteråt upptäckte jag att bården satt på en skyddspapp och hade klister på baksidan. Så det hade varit meningen att man skulle riva loss skyddspappret och enkelt sätta upp bården utan att behöva använda tapeklister. Nu satt en bård på väggen som enkelt skulle kunna rivas loss helt och hållet med ett ryck om bara nåt barn upptäckte hemligheten.
Så jag har hållit tyst. I åtta år.
Och när jag visade Lina hur man enkelt kunde dra lös bården så tittar hon bara på mig, flinar och säger.
Idag blir det affärsnätverkande med BNI och sen åka och lyssna på Anna Åberg som sålt nästan allt och lever på Malta som en digital nomad.
Och jag slås av tanken att allt detta känns fullständigt normalt och som vardag. Jag som för ett antal år sen inte hade skrivit en rad, tillbringade dagarna på ett jobb jag aldrig trivts med, kände mig som sämst i hela världen och aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna göra nåt bra eller roligt.
Och jag går igenom boken jag skrivit om det livet och känner att jag är så distanserad till det att det inte längre känns som det är mig det handlar om.
Å ena sidan vill jag släppa det. Ryggsäcken jag har med mig att jag inte kan måste tömmas för att jag ska kunna komma vidare.
Å andra sidan är kontrasten så häftig och gör det som händer idag så euforiskt roligt.
I den brytningen lever jag.
Och jag gör så fantastiskt mycket kul, träffar så ofattbart många helt ovärderligt härliga människor.
Och jag är bara så tacksam. Att det fanns där för mig.
Och just bara för att jag gjort det så vet jag att drömlivet finns där för dig också.
Ha en alldeles underbart fantastisk fredag alla människor.
Hjälpte en vän från Umeå i går att få en hel låda med böcker transporterade till sig som hon skulle ha på en fotografering för en hemsida idag.
Hennes vän från Vebomark som hade böckerna hade skickat dem med en annan vän till hans jobb i Robertsfors. Så jag kollade att böckerna kommit fram och kunde hämta dem och ta dem med mig när jag skulle till Umeå.
Och jag tänkte vad snälla människor är som så självklart ställer upp och hjälper till!
Och så kom jag på att jag ju var en av dem.
Jag pratade med fantastiska Lena Lundqvist om just det här i går och hon sa att hon brukade fråga på sina föreläsningar hur många som tycker att det känns bekvämt att be om hjälp.
Nästan ingen räcker upp handen.
–Men hur många tycker om att hjälpa till då?
Då kommer nästan alla händer upp i luften.
Jag tyckte det var lite jobbigt att be om hjälp med att kolla att böckerna var på plats. Men jag hade inte ens reflekterat över att det skulle vara det minsta jobbigt at hjälpa till.
Men vad härligt det är ändå, att människor så gärna vill hjälpa!
Först trodde jag det var nåt slags skämt. Att det kommit ett könsneutralt ord som heter hen. Men sen insåg jag att det var sant. Hur jävla korkade får vi bli egentligen?
Ja, jämställdheten går för långsamt, ja, samhället domineras fortfarande av män och ja, jag vill också se en förändring.
Men att smeta ut mänskligheten till nåt slags identitetslöst hen för att allt ska bli rättvist och allt ska vara på lika villkor känns så ofattbart korkat så jag undrar fortfarande om det inte var ett för tidigt inlagt aprilskämt som fick ett eget liv via något journalistiskt drev.
Vi är biologiskt olika.
Kvinnor är otroligt fantastiskt bra för att de är kvinnor med alla de egenskaper de fötts med.
Samma sak med män.
Se till att ta tillvara på de unika egenskaperna hos respektive person istället för att fjanta på med att försöka skapa ett könsneutralt samhälle.
Jämställdhet handlar om rättvisa, visst. Men det handlar också om utveckling. Att försöka radera ut skillnader som finns där av en anledning är precis raka motsatsen.
Hen borde förpassas dit det hör hemma. Till Hen- (engelska för höna) gården.
Snart ser det ut så här, skrev en vän på Facebook i går och la ut en fantastisk bild på en prunkande sommarrabatt.
Och jag kände till min oerhörda förvåning nästan ingenting. Snarare att jag inte längtade alls.
Jag hade nämligen en magisk dag i går. Åkte först till havet utanför sommarstugan och fiskade. Isen hade brutit upp ännu mer och havet låg nu helt lugnt och öppet en bit in på grundet jag tänkt fiska på. Men det var så sanslöst vackert. Ett vitt islandskap med isformationer som stack upp där stenarna under tryckte upp. Utanför det mörkt knallblå havet. Allt badande i flödande sol.
Men de platser jag tänkt pimpla på saknade nu is så jag drog istället iväg till en abborrsjö. Knallhård skare på vägen dit, knappt nån snö på isen och ett jätteroligt abborrfiske då taktiken jag lärde av en tävlingsfiskar i fjol att bara ägna ett par minuter åt varje hål om det inte högg fungerade otroligt bra.
Jag gör kaffe på dagarna. Måånga gånger. Men jag dricker inte speciellt ofta. Kaffet jag dricker, när jag nu gör det, är hemma uteslutande snabbkaffe. Det går snabbt, smakar riktigt bra och passar liksom min livsstil.
Fast kanske inte.
Jag brukar hälla pulver i en mugg, sätta på vattenkokaren och sen gå och göra något annat den halvminut det tar för vattnet att koka.
Och så kommer jag tillbaka en timme senare och där står en kaffemugg med pulver i. Visst fan.
Så knäpper jag på vattenkokaren igen, går iväg igen och – ja – kommer tillbaka en timme senare. Och så vidare…
Jädrans tur att man inte har kokkaffe liksom.
Presentation
Sysselsättning: Coach, journalist
Ålder: Född -60. 1900 Alltså
Bor: Robertsfors
Familj: Fru och tre barn
Utbildning: Ständigt pågående
Dröm: Rik, frisk och lycklig
Intressen: Personlig utveckling, fiske, författande och människor!
Senast sedda film: Har ju sett flera stycken filmer till slut utan att somna på slutet! Senaste Polisskolan 3
Bok på hyllan just nu: Bemästra din inre röst, Blair Singer, Born to run, Christopher McDougal, Valkyriorna, Paulo Coelho
Senaste kommentarerna