What a beautiful day!

Lite ostadig i högsta växeln, men..

Fastän väckarklockan envetet skar in genom öronen tidigt i morse så till den grad att humöret mitt kunde klassas som allmänfarligt så har dagen varit bra. Över förväntan till och med! Att en morgon tillsammans med svartgula insekter kring frukostbordet kunde övergå till vad jag närmast kan beskriva som lyckokänsla beror antagligen på alla trevliga personer jag har mött. Det är märkligt hur vissa man möter här i livet besitter konsten att få den regnigaste dagen att lysa klarare än många andra soliga dagar. Idag har jag mött flera personer som alla har fått min själ att le.

Jag kom inte så långt på E4an söderut, men jag tycker att jag kom långt i alla fall, räknat i helt andra mått. När jag kom hem var inte klockan så sent slagen heller, men karln min hade börjat ge upp långt tidigare. Vad det är för fel på honom vet jag inte, men han går med starka influensaliknande symptom. Tror nog han kan komma att bli inlagd också, för jag har inte dom resurser han verkar kräva. Inte för att jag ersätter honom med någon annan, men vem kan tacka nej till att känna sig som 15 år ung igen? Som bilden visar är årgången något äldre än Pelle, men går som klockan. Och kärlek, visst tusan fanns den!