Sommaren har inte kommit, vad ger då getingen rätt att leva?
Alla Vindelns getingar tycks ha övertagit husväggen där jag bor som landningsbana och kryper in hos mig som om jag bjöd på något jäkla öppet hus. Det gör jag inte! Höll verkligen på att sätta gröten i halsen och slå sönder köksbordet på lunchrasten när två getingar helt enkelt tog över hela den fria ytan i mitt kök och överröstade radiofavoriten jag väntat på i två dagar, som om vi helt plötsligt delade på hyran. Så i stället för att hänvisa dom vidare till kommunalhusväggen tog jag på mig rollen som Gud och förpassade dessa sommarplågare till döden. Sommaren är inte kommen, ave inga getingar.

I morgon drar jag E4an söderut tillsammans med min karl, bilen. Vi har flera stoppunkter och ett slutmål, men eftersom tankmätaren är trasig och jag föddes utan orienteringssinne kan det lika gärna sluta med övre Norrland och soppatorsk. Huvudsaken är i alla fall att jag kommer fram i tid till det möte som kan komma att bli ett avgörande i fråga om min framtid. Jag har ingen aning om vad jag har gett mig in på, trots att jag studerat, analyserat och i timtal planerat det här. Det enda jag vet är att jag vill, jag måste och jag kräver mer av livet än det jag har nu, och det är jag som har nyckeln i handen som kan låsa upp den stadigt rostade dörren som stått som skydd för trygghet och rutiner i åratal. Nyckeln till friheten vet jag inte, men jag känner mig redo att öppna vilka dörrar som helst så länge det inte flyger in några getingar.

Snälla, snälla, snälla, snälla
Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla
Stanna kvar hos mig
För jag behöver ju dig

Ja, så snälla, snälla, snälla, snälla
Så lyssna, snälla, snälla, snälla
Ja, jag vet det är lågt att be
Men jag skiter i det

Kom tillbaka..

Sixten, Urban, Ceasar, Kalle – orden klingar i min skalle.. SUCK SUCK SUCK!

Så gick det traditionella sucktåget genom skolans klassrum och korridorer för oss niondeklassare innan vi skulle spridas för vinden 1999.. Nu, tio år senare, stod vi ute vid skolans busshållsplats innan det var dags att gå igenom centralkappen och samlas klassvis i SO-salarna en gång till efter alla andra. Att vår klassföreståndare Eva också var där förstärkte bara känslan av att man var tretton år ung igen.. Men istället för att presentera oss själva fick vi muntligen redovisa de senaste tio åren, och eftersom det var lördag och special occasion var alkohol tillåtet vilket mina bänkkamrater tydligt visade sin uppskattning på men som inte bidrog till mer stök än tidigare år. Ute på brännbollsplanen lyckades vi också behålla ryktet som bästa klass när vi sopade alla andra under mattan, helt klockrent, precis som vanligt. Fast då till skillnad från nu behövde man inte vakna upp och känna sig hundra år gammal..

Det blev en väldigt lyckad återträff med bra mat ute på krogen i skogen, och 28gradigt vatten i badtunnan fick stå som avslutning efter gitarrspel och allsång i solnedgången vid elden.. Vi kom fram till att vi borde göra om det, varje helg.

Högstadiet är alltid högstadiet, nervösa tonårsvrak på jakt efter rätta identitet med armsvett och hjärtklappning inför killen i 9A och känslan och faktum av förlorad självkontroll som tar en genom alla möjliga faser och övergångar, inte bara svart läppstift. Men jag upplevde återträffen mer positiv än ångestframkallande så det känns lite trist att det är över. Jag hade aldrig svart läppstift heller.

Tider som har gått kommer aldrig åter. Efter flera år av jag-ska-aldrig-mer-gå-skola-syndrom börjar omgivningens positiva uppmuntran och min egna motivation till utbildning växa sig starkare. Tanken slog sig ner i huvudet på mig för en tid sedan och verkar ha tagit långtidsparkering där, så nu hoppas jag att törsten sitter kvar där ett bra tag till också eftersom jag för ett par dar sedan fick beskedet om att jag tagit mig in på skola.. och tackat ja. Killen i 9A var liks upptagen!