Sonen på 4, snart 5 år har tappat sin andra tand.

Även om han är själaglad över sin förlust (i hans ögon en gigantisk vinst då han tappade den på dagis så att alla såg) så blir jag lite ledsen. För varje tand han tappar så blir han äldre och äldre. Min bebis växer upp! Tandlossningen blir bara ett större bevis på det som oundvikligt skall komma.

Detta året är sista gången som vi firar Lucia på förskolan exempelvis. No more hembakta barnlussebullar. Aldrig mer  får vi njuta av 20 småtomtar, lucior och pepparkaksbarn. Nej, inom skolans värld så existerar inte sånt. Där är det "storbarnen" som lussar för övriga elever. Även om föräldrarna naturligtvis är välkomna så är man i minoritet, då prio ett för en förälder INTE är att se andra barn lussa. Man vill ju se sina egna småmonster.

Jag kommer ihåg när Jack var äldst på dagis, hur jag längtade och längtade tills han skulle börja skolan. Att han skulle bli stor. Likadant var det med de två andra även om känslan inte var lika stor som med Jack!! Men nu, med min sista bebis…det ÄR jobbigt. Snart vill ingen av barnen sova i samma säng som oss, snart är hallen överhopad av stinkande skor i storlek 45.

Pussar har jag redan fått överge, då de tycker att jag är mest pinsam när jag ber om det. Alfred, han hävdar bestämt att han "hatar pussar".

Nej, nu tänker jag sätta mig i soffan, njuta av mina underbara barn så länge jag bara kan. Jag tänkte att kanske, bara kanske kan jag tjyva till mig en puss på Alfreds lockar. Han kanske inte märker det?