Söndagar skall väl vara vilodagen va? Jag skall med andra ord inte ha dåligt samvete för att jag istället för att springa runt huset eller byn som en galning bara ligger i soffan. Blippar med fjärrkontrollen och lyssnar på mina barn som leker.

Det dumma, det är att varje gång jag sätter mig vid datorn så ser jag ut genom mitt (förvisso väldigt skitiga så därmed lite svårgenomskådligt) köksfönster och ut på taket. Som är täckt av meterhög snö. Egentligen så borde jag ge mig ut och skotta lite snö från taket, eller skotta snö från parkeringen, eller ja, göra något konstruktivt. Så att det dåliga samvetet inte blir så dåligt längre och man kan slappa med Gott samvete.

Bla, bla, bla… vilket slamsigt inlägg detta blev då!

Nej, jag måste göra något. Jag blir så förvanskligt rastlös annars.

Kanske V vill bjuda sin väninna på lite kaffe så att jag kan skvallra om kvällen hon missade? Fast, då måste jag ju in till stan. Vill man det?

Hyra film kanske?

Näe…IcaHäriByn har inga nya filmer så då måste jag antingen till Holmsund eller till Stan, igen!

Nä, jag tror att jag sätter på lite Spotifyed, dansar och sjunger med ungarna i köket och är glad över att det är söndag! Och Vilodag!

Droskan, droskan, droskan!

Majjj Gåååd vad roligt det var.

Sten, Sax, Påse som var förbandet till kultbandet Kylans Rockorkester var suveräna. Johannes och grabbarna levererade ordentligt. Var ni där så såg ni mig, längst fram. Dansandes som en galning. Vem behöver gym när Sten, Sax, Påse finns?

Herregud, avskaffa alla gym och inför ett obligatoriskt offentligt spelande från killarna! Fetma kommer inte längre att vara ett problem. Jag har träningsvärk i muskler jag inte visste fanns*haha*. Jag blev till och med tillsagd av en äldre herre som bad mig stå still*skäms*.

Kylans Rockorkester var bra, men i mitt tycke så var de lite för Bluesiga. Min mamma, som jag gick med hon diggade dem stenhårt i alla fall.

Oh vad jag längtar till nästa spelning av Sten, Sax, Påse!

*enda minuset, det var att jag och min danspartner INTE fick höra Ylle, men…det är ett överkomligt minus*

Far jag på droskan.

Hoppas att ni alla får en lika trevlig kväll som jag kommer att få:-)

*mer progg till folket*

Puss & Kram

Finurlar lite på hur vi skulle kunna göra hallen mer inbjudande för besökare (och mer organiserad). Som det är just nu så möts varje besökande av ett totalt kaos.

Skor ligger huller om buller, kläder, vantar, mössor och tjocksockar ligger överallt. Barnens hockeyklubbor och hjälmar återfinns precis på det ställe där de INTE skall vara och deras skolväskor? Ja, dem hittar vi ibland. I och för sig, det kanske är så även hos andra flerbarnsfamiljer? Jag vet inte, men förmodligen inte.

Nu rackarns, nu skall jag bli organiserad även i hallen.

Nu sliter jag gubben från hans AjFånande och nu läggs fokus på hallen.

Projekt Hall, here we go!

Har ni tur så lägger jag upp före & efter bilder. Men, det är bara om ni har tur!

Vad gjorde jag igår då? När jag egentligen borde vara en duktig arbetssökande?

Jo, jag slocknade som en klubbad liten …unge i soffan, redan klockan 17:00, innan "bompa".  Jag har något vagt minne av att jag stapplar mig till sängen. Resten av fredagen är som i en dimma.

Där fick jag för att jag hade planerat att sitta och skriva klart min ansökan. Nå, den skall inte vara inne förrns i morgon så än har jag tid på mig.

Jag tycker fortfarande att personliga brev är överreklamerat. Jag vet inte hur jag skall försöka få fram alla mina goda kvalitéer och kunna lägga fram dom på ett intressant sätt. Det gäller ju att fånga intresset hos dom som läser, men hur i guds namn gör man det?

När man konkurrerar med 100 miljoner andra arbetssökanden så måste man ju skriva något som är spektakulärt!! Jag är ju inte så spektakulär, ganska vanlig om jag får säga det själv. Inte tråkig, men vanlig. Jag gör inga speciella saker utan är väl mer som folk är mest. Bläeh!

En av cheferna på mitt andra jobb (nä, inte chefen på "min" avdelning utan på den närliggande avdelningen). Han tyckte att jag skulle göra en film och skicka. Istället för ett personligt brev då. Ja, jag kanske skall göra en liten film av och om mig själv, lägga upp den på YouTube och länka den till arbetsgivaren :-). Ha, ha!! Originellt så det föreslår!

Eller så skriver jag bara: Läs min blogg, där får du veta allt om mig!

Ha, ha, ha, ha!!!!

Nej, nu skall jag sluta gnälla om mina personliga brev.

Ikväll så skall jag och min älskade mor på Droskan, det är nämligen Proggkväll där. Jag tror att det kommer att bli jätteroligt. Jag återkommer om kvällen i morgon, jag lovar!

Puss & Kram!

Igår var jag ju så lycklig för att jag äntligen var klar med mitt personliga brev, kommer ni ihåg det? Inatt så mailade jag runt det bland annat till min JobbCoach C. *Som för övrigt är suverän*

Nu tror jag att jag måste göra om allt. Nej, kanske inte göra om allt men i alla fall ta bort mycket, ändra om mycket! Herregud, vad är meningen med ett personligt brev? Kan man inte bara skriva:

Vill du ha mig så kalla mig på en jäkla intervju så att jag kan berätta muntligen vem jag är och vad jag står för! Tack för att du orkade läsa så här långt!

Även om allt man skriver naturligtvis är sant så är det ju det där med hur man framställer sig själv som är så himla viktigt. OM jag exempelvis söker ett jobb som…Ja, låt oss ta Bibliotekarie som exempel. Så kan man nästan förutsätta att de gärna ser att man är intresserad av litteratur.

Skriver jag då att jag är utbildad bibliotekarie men jag har ingen aning om varför jag läste till det. Jag hatar att läsa skönlitterära böcker och ser mycket hellre filmen än boken. Då antar jag att de skulle sortera bort mig redan på första meningen.

Skriver jag däremot att jag är utbildad Bibliotekarie, att en av mina stora passioner är film. Då ser det ju bättre ut, eller?

Så nu!

Nu börjar jag om från början igen. Jag tar ett nytt, vitt blad och ser om jag inte kan göra mig själv intressant på ett annat sätt!

Idag har jag haft bägge småbarnen hemma. De har suttit i soffan och tjafsat med varandra medan jag försökt att få någon sömn i kroppen.

Fördelen med nattjobb: Man slipper den där förbaskade Försingringskassan när barnen är sjuka.

Nackdelen med nattjobb: När man kliver av så tar det ungefär ett dygn innan man är människa igen.

Nej, nu skall ta ett djupt andetag, sätta mig djupt koncentrerad och tänka på VAD det är som är så himla bra med mig och VAD det är som gör mig BÄST för just detta jobb!!!

Puss & Kram

I går natt så färdigställde jag min jobbansökan. OM jag får säga det själv så är jag vansinnigt nöjd med den. Jag tycker att jag har fångat essensen av mig själv (kan man säga så?).

Nu skall vi bara hålla tummarna att jag blir kallad på en anställningsintervju.

Det jag tycker är jobbigt med personliga brev, det är att varje gång man sitter och skriver så lägger man ned sin själ i att få det så bra, välformulerat och så intressant som möjligt. Men…man kan ju inte använda samma personliga brev flera gånger. Får man nobben av det jobbet så måste man skriva ett nytt personligt brev för andra jobb.

Jag har säkert skrivit en roman i personliga brev genom åren. Man kanske skall samla ihop alla, skicka dem till ett förlag och släppa dem som en bok?

-konsten att skriva en miljon personliga brev, men inte bli kallad på en enda anställningsintervju!

Hörrni, det borde bli en bestseller 🙂

Inatt är det återigen nattjobb, denna natt så tänker jag inte låta mig skrämmas av små petitesser som slocknande lampor. Fast, jag blev ju egentligen inte speciellt rädd, utan mer bara lite…Hm, skvättig? Kan man säga så?

Nej, nu måste jag ju få lite gjort här hemma. Inte kan jag bara sitta här och skvallra med er hela dagarna. Det måste ni ju förstå 🙂 Jag har ju en familj att ta hand om!

Puss & Kram

På mitt jobb har vi långa korridorer som är fulla av vinklar och vrår. Inte så läskigt har jag tidigare tyckt. Men nu…

Alldeles nyss så satt jag här, när helt plötsligt en enda lampa av en lång radda med lampor helt plötsligt blinkar till, slocknar helt ganska länge för att sedan tändas igen. Det tokiga, det är att alla dessa lampor kan bara släckas med en strömbrytare. Man kan alltså inte släcka dem en och en. Om man inte skruvar ut själva lampan då.

Jag tror egentligen inte på spöken. Eller, något måste man ju tro på. Det jag definitivt INTE tror på är spöken som kommer för att skrämmas, fladdrandes med vita lakan runtomkring sig. Jag tror inte på alla dessa hokuspokus program som visas konstant på tv´n heller. De är bara ett sätt för Media att tjäna pengar på rädda människor.

Det jag däremot tror på (förmodligen får jag skit för detta) det är att nog vore det konstigt om man bara försvinner när man dör? Vart tar man vägen? Kroppen dör, naturligtvis. Men själen då? Själen?

Har jag berättat för er om när vi nyss hade köpt huset?

De första mornarna väcktes småpojkarna av en galen fågel som gång på gång flög in i deras fönster. Barnen ställde upp alla deras små gosedjur för att skrämma iväg fågeln men det fungerade föga.

En morgon, när barnen farit iväg till skola och dagis var jag ensam hemma. Så jag sitter i vårt sovrum på övervåningen pratandes i telefonen med A, när jag hör hur fågeln dundrar in i fönstret. Jag går dit (betänk att jag hela denna tid pratar i telefonen) tittar på fågeln som faktiskt är en ganska så stor fågel. Och stänger dörren till barnens rum.

Lägger mig på sängen igen och fortsätter prata i telefonen när fågeln kommer till vårt sovrumsfönster. Gång på gång bara dunsar den in i fönstret och det ar lite läskigt så jag går ned i vardagsrummet tänker att tanten som bodde där innan oss nog hade matat den stackars fågeln och att den nu ville ha mat av oss.

När jag så sitter i vardagsrummet så kommer fågeln till vardagsrummet. Jag avslutar snabbt samtalet och nu är jag så himla rädd att jag nästan skakar av rädsla. Hur sjutton skall jag få bort fågeln?

Jag börjar med att göra små utfall mot fönstret samtidigt som jag gapar åt en att försvinna men fågeln bryr sig inte utan fortsätter dundra (med ganska stor kraft) in i fönstret. Till slut så nästan skriker jag ut vilka vi är, hur många barn vi har och hur mycket vi tycker om huset (ja, jag vet…piiinsamt). När jag var klar så slutar fågeln tvärt. Flyger iväg och vi har aldrig mer sett till den.

Jag lovar och svär…det är sant!

Nå, det jag vill ha sagt, det är att något finns… om det ligger i vår egen fantasi eller om det verkligen är själar. Det låter jag vara osagt.

Vad tror ni?

Det värsta med solen, det är att när den lyser in genom våra köksfönster så syns det hur skitiga de är. Vilken tur att det ännu är för kallt för fönsterputsning. Riktigt så ambitiös tänker jag inte riktigt vara.

Åsså kommer det nu, nu när solen lyser:

-hum, man kanske skall köpa lite fröer och plantera till trädgården i sommar?

Varje vår, samma sak. Jag får värsta vår-ivern och tänker att just i år, denna vår så skall jag plantera fröer. Jag skall fixa i trädgården, jag skall få de grönaste fingrar någonsin.

Det är säkert. Gå tillbaka i mina gamla inlägg och läs bara.

Nå, denna vår så har vi ju faktiskt plats för lite odlingar. Förra våren var det lite kärvt om den varan eftersom vårt nya kök INTE var klart. I år så är det ju faktiskt färdigt, med hur mycket plats som helst för mina gröna fingrar att frodas.

Så nu… Nu måste bara snön försvinna så att jag snart kan ställa ut mina gröna odlingar (mest troligast så slutar det med att jag även detta år köper färdiga plantor i mitten av Juli som alla andra år).

Ja…jag undrar vad det är som framkallar dessa känslor av skapande hos mig. Solen? Våren? Tanken av att kan andra så kan jag?

Näe, Solen ger bara falska förhoppningar om gröna fingrar, spirande grönska och slutar med inköpta halvvissnade gröna växter.

Minsta älsklingen hostar och kraxar. Han låter som en liten kråka när han pratar och hans lilla söta panna gör "jätteont mamma".

Det är synd om honom.

Nå, mamman finner råd som kan trösta även den sjukaste lilla prins. I går var jag på Maxi och handlade när maken ringde för att berätta att sonen var sjuk så då inhandlades det:

* Halstabletter

*Coca-Cola

*En Svamp Bob Fyrkant tidning

*Samt strutglass.

För, när man är sjuk så är det jättesynd om den personen. Då får man sånt. Även om det är mittiveckan.

I övrigt så händer det inte så mycket. Jag hann göra lite grann på min lista igår.

Jag städade (KORS I TAKET), plockade undan i köket, ringde en potentiell arbetsgivare (som dessvärre inte svarade men jag försöker idag igen) samt satt en hel massa tid vid datorn och terroriserade alla mina vänner på Facebook med You-Tube filmer.

Det blev en salig blandning av Poison, Manu Chao, Leonard Cohen & Tenacious D. Jag tror att de var ganska så less på mig till slut. Undrar just hur många som spärrade flödet från mig:-)

Puss & kram