Vilken tur att jag är en stjärna.
Att jag besitter kompetens som ingen annan har.
Ikväll är det brasdags i Obbolaby.
Klart jag är där.
Feber eller ej.
Mina barn vill dit.
Onsdag…
Barn på skola & dagis och jag jobbar.
Återkommer.
P & K
Vad är det jag gör?
Jag känner själv att jag drar ned er i melankoli med varje inlägg jag skriver.
Det är inte min mening. Egentligen så är jag rätt nöjd med livet just nu. Ibland, bara ibland så kommer det stormbyar som drar med mig bort.
Det som är dumt, det är att när jag mår som sämst så sitter jag antingen vid datorn, vid bloggen. Eller vid min AJFÅN som av dumma idiotiska anledningar har min mail kopplad till sig.
Vad gör jag då?
Jo, jag skriver långa tömmande mail till människor som inte har något med mitt liv att göra, egentligen. Jag hoppas att de stackare som får mina många, långa mail tar det för vad de är – självterapi. Det är absolut inte min mening att stressa någon, att göra någon obekväm.
Sms fungerar likabra när man är arg, ledsen, deprimerad, upprörd. Stackars er som får mina sms.
Tur är väl ändå att jag inte riktigt törs skriva blogginlägg via mobilen:-)
Herregud vad ni hade fått läsa då.
P & K
Kaos…
Så känns det just nu.
Idag hade jag möte med min UNIFLEX-kvinna och när jag satt där så slog det mig…
Mitt liv är verkligen i kaos.
Jag läser mina gamla dagböcker, jag rannsakar mig själv. Jag förbannar mina gamla invanda beteenden. Som jag försöker att bryta.
Det går bra, sådär i allafall.
Varför var det ingen som sa detta till mig? Att det är så här det är att vara vuxen? Att när man tar ETT stort beslut i sitt liv så drabbas ALLT av det?
Varför följer det inte med en livsmanual till varje barn redan på BB? Så lätt det vore att bara följa den, göra som det stod och leva lyckligt resten av livet?!
Nu skall jag hämta mina fina.
P & K
Sitter på AF
Och vill ha ett jobb.
Nu har jag en sån enorm tur och väldigt goda bekantskaper så jag har redan fått lite hjälp. Jag skall arbeta några dagar snart redan.
Men, det skulle vara skönt om jag fick ett nattjobb igen. Mitt liv är i tillräckligt mycket kaos just nu som det är och jag känner att fokus måste ligga på att ordna upp tillvaron innan jag söker ordentligt.
På något konstigt sätt, även om jag känner mig lycklig, så är jag fortfarande olyckligt lycklig!!
Så, känner ni att ni har ett nattjobb som ligger och skräpar någonstans så ge det gärna till mig. Jag kan jobba hela sommaren om det behövs. Kanske inte alla dagar, man måste ju få vila åxå;-)
Ja, jag skall anmäla mig till rekryteringsenheten… Jag lovar (även om jag tror att jag redan är anmäld) Visst var det enklare när man kunde ringa runt på olika ställen och få jobb? Inte som nu när man måste gå genom en myndighet som kanske inte tycker att man är nog kvalificerad.
P & K
Kära Dagbok,
Jag har som i ett led i mitt nya liv rensat en massa från husets källare. Där fann jag mina dagböcker.
Mycket intressant läsning måste jag säga. Till min tonårskärlek skrev jag som 14-åring med bultande hjärta denna vackra dikt:
Min vän, du är den ende.
Du har så blå ögon och du är så vacker.
Ja, åtminstone i mina ögon är du fullkomlig.
Det finns ingen som kan mäta sig med dig.
Man älskar bara en gång i livet.
För mig blev den gången med dig.
Linnea, 9/10 1988
Bara med tonåringarnas tvärsäkra sätt så trodde jag naturligtvis att HAN skulle förbli min stora kärlek.
Hmm?
Två år senare, ny kärlek, nya ord.
Jag älskar dig, även om jag ibland säger tvärtom.
Jag älskar dig, även om mina läppar formar fel ord.
Jag älskar dig, även om ord som skulle förblivit osagda blev sagda.
Jag älskar dig, även om mina armar inte vill hålla om dig.
Jag älskar dig, även om mina blickar ibland visar likgiltighet.
Jag älskar dig, även när jag vänder mig bort i ilska. Jag älskar dig, för du är du!
– Linnea 15/11- 1990
Ja. Dagböcker är spännande. Intressanta, oroväckande, läskiga, sorgliga.
Kära Q…
OM ni kanske tror att jag smutskastar min älskade vän Q så måste jag genast dementera det.
Jag älskar henne till vansinne. Egentligen så är hon min storasysters väninna, men jag, som den onda lillasyster jag är, snodde henne en gång då min syster tittade åt andra sidan…
Säkerligen så har det något att göra med lillasystersyndromet att göra. Kunde jag inte vara min storasyster så kunde jag iallafall ta hennes vänner. Nu blev det bara Kära Q som jag snodde. Min syster, hon träffade mannen i sitt liv och har nog inte så mycket emot sin systers enorma svek (hoppas och tror jag iallafall).
Nu, tror jag att det är jag som är den äldre av mig och Kära Q även om så faktiskt inte är fallet. Det kan ju ha något att göra med att när jag har fötterna på jorden så svävar Kära Q uppe i det blå. När jag säger nej, så säger hon Jo, men Linnéa nu är du tråkig. När jag storhandlar på Ica Maxi så handlar Kära Q på lillaffären och förstår inte varför matvarorna är gröna och verkar röra sig. När jag skriver på min blogg och knåpar på en stackars roman, skriver svindlande dikter som jag genast deletar så skriver Kära Q diktsamlingar på löpande band. Sprutar ut romaner och skriver då och då artiklar för tidningar. Där hennes fantasi och inspiration sprudlar sitter jag som en stenstod i flera dagar. Undrandes om jag kanske inte ens skall tänka på en skrivarkarriär. Där Kära Q skriver djupa, innerliga tankar så skriver jag lättsamt, roligt och generellt.
När Kära Q låser in sig av rädsla för diverse virus, naturkatastrofer, brottslingar så gör jag tvärtom. Man kan kanske säga att vi kompletterar varandra? På ett konstigt, skruvat sätt.
Jag skulle aldrig skriva något ofördelaktigt om henne, utan att hon hade godkänt det först. Hon är, trots alla hennes nojor, små egenheter, roliga små uttalanden, ibland lite (!!) plumpa beteende den underbaraste som finns.
Kära Q, Säg till om jag skall sluta skriva om dig på min blogg så slutar jag på en gång. Men, du bara levererar och levererar till mig 😉
Att vara inbillningssjuk…
Snacka om att jag är inbillningssjuk.
Utbrottet på Island har resulterat i att jag tycker mig känna av det där molnet.
Jag tycker att luften jag andas in känns… småkornig. säkerligen så är det små, små partiklar av lava som just nu bäddar in sig i mina lungor, redo att bosätta sig där för evigt.
Nej, nu skojjade jag ju naturligtvis. Även om jag faktiskt tycker att luften just nu känns lite torrare än vanligt så är jag inte speciellt orolig. Jag kan tycka att min son och min man kan ta det lugnt imorgon då de har Astma men annars så…Nej! Det finns så många andra hemskheter att grubbla på.
Däremot min kära väninna Q, hon har laddat ordentligt nu. Man kan säga att katastrofer av olika de slag är hennes främsta och käraste sysselsättning. Hon mår aldrig så gott som när hon har någonting riktigt ordentligt att oroa sig för.
Hemma sitter hon med munskydd, har stängt alla dörrar och fönster. Om hon sade till mig att hon tejpat igen alla öppningar med isoleringstejp så skulle jag inte bli förvånad. Snarare så är jag förvånad över att hon INTE har gjort det.
Nyss så klagade hon över att hennes oerhört känsliga luftrör inte klarar av dylika saker. Samma sak med hennes överkänsliga ögon, de tål inga som helst föroreningar. Luften skall vara ren och klar, precis som den kan vara bredvid E-4: an en vacker dag. Då är den som bäst;-)
Kära Q ifrågasatte sin sons skolpersonals omdöme för att de lät barnen vara ute och leka och har egenmäktigt beslutat att låta sin son vara hemma och inomhus nu i några dagar, känner jag henne rätt så kommer hon att känna av detta utbrott i flera många år. På samma sätt som fågelinfluensan och svininfluensan har gjort. Det kommer att påverka inte bara henne utan även hennes son på fler sätt än vad som är möjligt. Dessutom kommer hon inte att låta någon av oss, hennes vänner, glömma denna hemska företeelse. Som säkerligen går att kopplas till diverse andra naturkatastrofer på sikt.
Under fågelinfluensan då hon skydde alla fåglar som pesten. Ja, även de hönor som strosade runt barnen hemma hos hennes dagmamma. Ty, vem vet? Dessa hönor kanske var modervärden till detta fruktade virus? Och detta utsatte barnens dagmamma de små oskyldiga barnen för, dagligen? Hemska tanke.
Om Tamiflu kunde ätas som godis så skulle Kära Q definitivt göra det.
Svininfluensan?
Ja, den var hemsk. Inte bara för Kära Q och hennes son, utan även för oss runt omkring henne. Vi lider fortfarande av sviterna. Ibland så kan vi vakna kallsvettiga bara för att vi hört hennes röst knarra som ett gistet gammalt träd i skogen:
– Stanna inomhus, skyl er med ansiktsmask, andas inte. Stäng fönster och dörrar.
Osv., osv.… I all oändlighet.
Men, min Kära Q vet att jag, trots alla hennes egenheter älskar henne som min egen syster. Alla hennes nojor till trots. Jag tänker inte ta upp hennes gigantiska oro för andra farliga virus, men… ni kan nog förstå att den nojan, den är inte att leka med!
P & K
Hejdå & Hej igen!
Så snopet livet kan bli.
Om ni kommer ihåg mitt sista inlägg så skrev jag att jag skulle säga Hejdå till min arbetsplats.
Vilket jag faktiskt gjorde. Jag gick runt där, snyftandes och strök lite på väggarna. Tänkte på första gången jag var där 2002. Hur mitt liv var då och hur det blev senare. Tänkte på alla de boende som passerat, all personal som gått i korridorerna. Med tungt sinne, vetandes att detta skulle vara absolut den sista gången jag arbetade natt i dessa lokaler. Jag tänkte på hur mycket jag trivts med chefen, med personalen, med de boende och även om jag utbildat mig till ett helt annat yrke, alltid kommit åter till denna arbetsplats. På hur det har känts som hemma. Ett tryggt ställe, med fina medarbetare.
Dagen efter ringer chefen och frågar om jag kan tänka mig att fortsätta en vecka till! Vilket jag naturligtvis gör, med glädje. Men, det känns lite snopet. Skall jag säga Hejdå en gång till nu? Måste jag det? Törs jag det?
Jag hoppas att alla mina småspöken har saknat mig, denna enormt långa tid som jag varit borta 😉
Nu då??
Nu skall jag göra något jag inte gjort på… någonsin. Jag skall gå på BIO, själv!
Det känns lite läskigt, kan man göra det? Får man det? Tänk om biopersonalen stoppar mig i dörren och frågar vart mitt sällskap är. Tänk om jag inte får komma in?
Samtidigt så är detta en del i mitt nya liv, att tordas göra saker på egen hand. Att inte låta mig stoppas av mitt eget sällskap. Vem vet, jag kanske bara avgudar mitt eget sällskap?
Puss & Kram
Småspöken…
Nackdelen med att sitta ensam, vakande natt och arbeta, dessutom på ett ställe där tiden går så sakta, är att tankarna snurrar runt, runt. Om räkningar, kläder, skor. Barn och man.
Jag har gått från depp till ilska, från ilska till lycka och från lycka tillbaka till depp igen.
Och INGEN annan är vaken.
Bara jag & alla småspöken. Mina småspöken är inte så duktiga på att konversera som man kan tro.
Vad gör dom då? Ja, de svävar omkring här och bara gör små ljud. Släcker lite lampor, smäller i lite dörrar. Men prata? Nej då! På sin höjd så känner jag dom, kikandes fram bakom hörn. Men det är fattigt med surrandet från dom.
Jag får stå för allt pratande själv minsann.
I och för sig, så fullkomligen älskar jag mina svar. För jag säger alltid de rätta orden tycks det som. Synd bara att ingen är här och hör mig.
Nu verkar det som om tiden rinner fortare och fortare. Snart får jag gå hem. Kanske sova en stund, inte för länge dock. Jag måste ju kunna somna ikväll.
Så… detta var jag, rapporterande för sista gången just denna dag.
Hm, jag skulle behöva ta en liten tripp in på CSN i morgon! På banken, till Umeå Energi, till ett annat ställe, möta mina vänner, jag vill gå på bio… Hinner jag månntro?
Senaste kommentarerna