Vid det här laget borde jag ha lärt mig att INTE ta med mig barnen på Ica Maxi. Men, som ni vet så lever jag i någon slags konstig värld fortfarande där mina barn är lugna och snälla och alla fjärilar fladdrar runtomkring oss som för att visa oss att allt är superultraextraidylliskt.

Jag BORDE ha lärt mig, borde, borde, borde.

Icket då.

Idag tog jag dock inte med mig alla minafyrafina. Nej då, jag tog de två små. Vilket i sig bara det faktiskt ÄR en bedrift, jag borde få något slags pris, faktiskt.

Nå, barnen var till min stora förvåning inte alls speciellt galna, inte mer än vanligt vill säga. När jag hade shoppat för mycket, många pengar så bara dog min självscanningsapparat!

Ni som handlar mycket och ofta (som jag faktiskt gör, shit…jag har ju FYRA POJKAR för guds skull, vet ni hur mycket de ÄTER?) vet att självscanningsapparaterna är den bästa uppfinning sedan mensbindan kom till.

Att slippa stå i kö, att slippa rada upp alla dessa varor. Att slippa få alla varor ihjälklämda i varubandet för att någon nitisk kassörska inte har tid att lägga undan de mest känsliga varor. Bara det är ju en dröm.

När så självscanningsapparaten dör?

Näe, sånt vill man inte vara med om. Men jag, relativt glad i hågen haffade någon stackare och frågade vad jag skulle göra.

Varpå människan skrämmer slag på mig genom att säga att:

– Näe, vettu… Du får nog ta en ny apparat och scanna alla varor igen!

What?? Skulle inte tro det va?

Så jag fortsätter att shoppa, betydligt mer irriterat nu. Barnen, som är små känslomagneter känner av min irritation och blir helt galna. De skriker, bråkar och tjafsar fast jag verkligen försöker att hålla mig lugn.

När jag så kommer till den vanliga kassan så påtalar jag mitt "lilla" problem varpå hon, kassörskan "from Hell" (alltså, det tycker jag ju inte…egentligen. Hon gör ju bara sitt jobb, men just då blev jag så irriterad) säger:

– Ja, men om du hade gått till informationen så hade de kunnat fånga upp din handling, pratade du inte med någon anställd?

Med rök strimmandes ur öronen svarar jag:

– Jo, det gjorde jag, men han sa att det var helt kört!

– Jasså, svarar hon. Sedan är det tyst!

Jag packar ihop mina varor, inga fler rökstrimmor pysandes ur öronen. Nu är det en hel vulkan som exploderar.

Går ut därifrån.

Skriker ur all min ilska på telefon till min UNDERBARA man!

Som, vid detta lag känner mig bara svarar:

– Älskling då kommer du hem snart då? Puss! Älskar dig!

Denna gång var det jag som borde ha stannat hemma!

För, barnen var snälla.

Hm… Jag skall nog överlåta handlandet till maken snart tror jag.

Igår kväll var jag ute på pub med SnyggP och SnyggW. Även kallad Snyggtjejerna.

När vi väl kommer dit så har SnyggP en av sina kollegor med sig. Jag (som faktiskt, tro det eller ej) är en väldigt väluppfostrad  flicka sträcker fram handen, presenterar mig själv:

– Hej, Linnéa…

Längre hann  jag inte förrns kollegan tittar på mig, säger med en ganska hög röst:

– OLSÉN?

Måste jag berätta att jag blev lite skärrad?

– Ja… svarade jag med en darrande stämma, undrade i mitt stilla sinne om detta var en människa som jag till varje pris måste undvika. Om hon hyste något slags personligt agg gentemot mig. OM jag låg på hennes dödslista. OM jag någon gång i ett svagt ögonblick förödmjukat henne på något sätt. Hjärtat pulserar snabbare än vad det någonsin gjort och jag börjar leta efter flyktvägar.

Då tittar hon på mig, ler och säger.

– Åh, jag läser din blogg.

Vilken lättnad! Hon var inte farlig.

Sedan måste jag erkänna att jag har aldrig blivit så smickrad i hela mitt liv. Jag är ingen skribent, absolut inte på långa vägar. Jag tycker bara att det är roligt att skriva. Får jag någon, vem som helst att skratta. Även om det är på min egen bekostnad så är det en bonus.

Dessutom så säger hon Kollegan, som faktiskt har ett namn, SnyggM att när jag skriver så går det rakt in i hennes hjärta. Att hon till och från får gåshud. Att det känns som om jag skriver om hennes liv.

SnyggM har, som jag fyra barn. Hon vet hur det är.

Hur man ibland bara vill kasta in handuken.

Hur man ibland seriöst överväger att lägga ut barnen på blocket.

Hur dessa barn, som man ena minuten skulle sälja, med en enda blick kan få mammahjärtat att smälta som en isbit i strålande sol.

Hur hjärtat svämmar över av kärlek till dessa fina barn.

För mig Är SnyggM´s ord bättre, viktigare, större än vilket annat skribentpris som helst.

Detta inlägg är till dig, SnyggM

Jag svämmar över av Stolthet!

Jag bugar ödmjukt och tacksamt.

TACK!

Hm?

Kör lite dubbelt! Bara ett litet tag kanske!

rackarns i min låda…

Nu var det en hel evighet sedan jag skrev här.

Kikade mest bara in för att se vad som händer och döm om min förvåning när jag ser att mina inlägg fortfarande läses:-)

Några inlägg/dag iallafall!

Nå, jag lever.

För en månad sedan, mer död än levande.

Nu, helt vansinnigt, underbart glad! Mer levande än någonsin.

P & K