Det nya året?

Vad som kommer att hända då kan jag bara sia om.

Jag skall flytta, tillbaka till ursprunget. Det känns skönt. På ett konstigt sätt. Lite läskigt förstås. Jag skall bo själv för första gången sen jag var 18 år.

Jag skall lära mig att skruva i bilar hade jag tänkt. Jag skall lära mig att hantera borrmaskinen. Jag skall lära mig allt sånt jag aldrig kunnat, aldrig orkat ta itu med.

Jag skall sluta noja för allt.

Förhoppningsvis får jag ett jobb.

Vad har jag lärt mig av det gamla året då?

Ja, jag har lärt mig att kärlekens kraft är mäktig. Att den är få förunnad. Att ibland är kärlek så mycket mer än passion. Den är innerlig och vacker, sorglig och glad.

Att vänskap kan vara starkare än någonsin. Att för en del är vänskap "bara" ett ord. För en del betyder den allt. Jag är en av de få förunnade som omger mig med många fina vänner. Jag älskar er alla.

Jag har fått många nya vänner. Bra vänner. Starka vänner.

Jag har varit Doula till min vackra katt när hon födde sinafina bebisar. Hur konstigt det än må låta ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv.

Jag har varit med om en epok som gick i graven när jag slutade jobba på ett Äldreboende som stängdes. Även det väldigt fint.

(Jag har lärt mig att gråta.)

Jag har lärt mig vad jag vill ha ut från livet, vem jag kanske kan bli, vad jag gillar. Vem jag INTE är.

Så, på det stora hela…

Ett riktigt jobbigt år men…med små, små glimtar av lycka.

Det kan bara bli bättre.

Jag har stora förhoppningar om 2011. Jag tror och känner i maggropen att detta kommer att bli ett riktigt finfint år.

Shake to Reload

Jag har suttit framför datorn i flera många timmar nu och funderat på vad jag skall skriva om. Ingenting har känts speciellt lockande.

Så. Jag tänker skriva om städning.

What? Undrar ni nu?

Städning som är så fantastiskt trist.

Jajamensan. Det är det, supertrist. Jag hatar att städa. När jag var yngre så brukade min superpedantiska kompis locka mig till att städa mitt rum bara för att hon inte stod ut med min röra. Jag hade travar med böcker liggandes över hela rummet. Tidningar på varje liten millimeter av yta. Kläder, rena blandade med smutsiga låg i en enda hög och kramades, vackert tyckte jag. Det tyckte inte vare sig min mor eller min superpedantiska kompis. Jag förstod aldrig det där förrns jag blev vuxen själv.

Jag är fortfarande inget större "fan" av städning. Ogillar det skarpt. Men, den där vuxna sidan av mig har på ett magiskt sätt tagit över min slarviga sida och tvingar mig därmed att iallafall minst en gång i veckan dra fram den förhatliga dammsugaren och skura golvet för allt jag är värd.

Denna gång i veckan är på Torsdagar. Jag brukar förbereda barnen iallafall en dag innan så de vet att morgondagen är städdag. De är lika ogillandes inför det faktum som jag själv är, men på ett skumt sätt så har de resignerat och bara gillar läget.

Värre är det nog med mig själv. Jag preppar mig själv hela långa dagen. Surar, bävar. Får ångest säkert 10 gånger innan jag till slut bara sätter igång. Nu är mitt hem inte på långa vägar lika katastrofalt som det var när jag var en liten flicka. Men, *ryser* en gång städhatare, alltid städhatare.

Så, imorgon är det alltså den stora dagen D. Städdag i den excellenta familjen Olsén.

Ja, jag vet att det är fantastiskt när det är klart, när huset doftar gott av såpa. När alla saker ligger på sin plats. Spelar ingen roll. Jag hatar det fortfarande.

När jag blir miljardär skall jag anställa en städerska. Japp, så är planen.  (om nu inte någon känner sig manad att komma till mig imorgon och storstäda mitt hem, gratis. Ni får en puss och oändlig vänskap som belöning)

Jag har under några månader fastnat stehårt för TantCountry.

Jag vet inte varför. Jag tycker musiken är trallvänlig, rolig. Bra texter om sorg, glädje, saknad och tja…Livet helt enkelt.

Min första favorit var Waylon Jennings version av Lucille. En finfin liten bit. Den spelas bäst på sträckan mellan Umeå och Sundsvall, gärna på repeat. Sist jag drog till Sundsvall hade jag ingen cdspelare i bilen. Bara en gammal FM-radio som knappt fick in någon musik alls.

Så? Vad gör man då?

Jo, man sjunger den högt för sig själv i bilen.

Min nya Favorit är en annan Waylon låt.

Ja.

Ibland önskar jag att jag visste vad som rör sig i min lilla Tantskalle. För, tant? Det är jag. Stolt över det dessutom.

Ikväll poppas det TantCountry hemma i mitt yttepyttekök "öst på stan". Det smaskas Tacos med de fina och har barnen otur så kan det hända att mamman sjunger högt.

🙂

Ha en finfin Lördag nu. Det garanterar jag att jag skall ha.

skrivet av Helena Nilsson Springare och som alltid så fascineras jag av hennes klokhet (Helena, du ÄR fantastisk).

Hon skrev om personlig integritet och säkerhet på den stora vida webben.

Jag har Facebook, jag har twitter. Jag är väldigt aktiv på bägge sidorna dessutom. Jag gillar sociala medier, jag brinner för dom kan man nästan säga. 

Så, hur väljer jag att offentliggöra mig som person då? Jag har mina ups och jag har DEFINITIVT mina downs. Men, och detta tycker jag är vansinnigt viktigt. Jag försöker att leva på den sociala webben som jag lever i verkliga livet.

Jag gör mig inte till en bättre person, what you see is what you get. Nothing more, nothing less.

Jag pratar, mycket och ofta. Jag är sprudlande glad oftast men har mina perioder när jag deppar ihop. Vilken person har inte det? Som tur är så går de över rätt fort. 

Jag smutskastar ingen, för jag vill inte kasta sten i glashus…och, VAD vinner jag på det? Egentligen? Ingenting måste jag säga. Jag är inte sån som person i verkliga livet så varför skall jag helt plötsligt bli det på nätet?

Jag lägger alltså inte upp bilder utan personens medgivande, jag försöker att inte prata alltför mycket om mina barn (men det är ju svårt, så fantastiskt underbara som de är). Jag vill inte vara den som mina barn eller min familj skäms över.

Jag är jag, oavsett om ni läser mina inlägg på Facebook, Twitter eller mina bloggar.

(nu lurades jag lite, jag har faktiskt rensat lite i min andra blogg, tagit bort en del PRIVATA inlägg, de finns kvar. På annan plats bara, det var en del tankar och funderingar där som jag vill behålla för mig själv, de personliga? De finns kvar. Oroa er inte.)

Jag önskar så att alla ville läsa detta. Lite Netiquette skadar aldrig 🙂

http://www.albion.com/netiquette/corerules.html

Nu, ha en finfin fredag.

Det skall jag ha.