Linnéa Olsén, Obbola

Korv och makarontallrik.

Av , , Bli först att kommentera 8

 Igår när jag och mina pojkar skulle äta middag så slog det mig, ALLA dessa fyra fantastiska killar är mina. Jag har gjort dom. De har legat i min mage, ätit på mina bröst. Jag har bytt deras blöja, suttit uppe med dem på natten. Strykt deras panna när de febervarma legat sjuka. Alla dessa pojkar i varierande åldrar är mina. Från lillkilleiver till tonårslättja.

Jag visste ju om det tidigare (såklart, jag har ju fött dom) men just igår så överväldigades jag av en kärlek så stor att jag knappt kunde andas. Hjärtat krampade och ett tag kände jag mig nästan yr. Jag var tvungen att nypa mig själv i armen för att verkligen förstå att jag inte drömde.

När jag sitter där med min tråkiga, ordinära korv och makarontallrik. När barnen småtjafsar med varandra om vems tur det är att ta ketchupen. När jag, som den tråkmamma jag tenderar att vara, tjatar om läxläsning, om vikten av att vi måste hjälpas åt. Om vikten av att ALLA skall ta bort sin tallrik. När jag sitter där och allt är sådär vardagligt, tråkigt egentligen. Men helt sinnesgalet underbart. Dom är mig. Halva dom är jag. Jag ser spår av mig i alla fyra.

Så funderar jag, hur kommer det sig att det faktiskt finns de som kan ta avstånd från sina barn? Hur kan man aktivt välja bort det barn som en gång var ett litet knyte, försvarslöst och ynkligt. Med rosa kinder och en liten trevande mun. Hur kan man vända ryggen åt? Säga att barnet får skylla sig själv? Att barnet satt sig i situationen själv? Hur kan det vara möjligt? Borde inte föräldern vara den som uppfostrat barnet? Om så barnet inte vet vilken väg den skall gå? Skall inte föräldern vara den som vägleder? Som älskar? Villkorslöst? Som alltid sträcker ut en hand? Även om barnet väljer bort. Vad är man för förälder annars?

Hur kan man slå sitt barn? Det finns ju faktiskt dom som gör det? Hur? varför? Vad kan möjligtvis ett litet barn ha gjort för fel? Hur kan ett litet barn förtjäna att bli slagen? Vad får en förälder att bli så elak att de låter sin ilska gå ut över barnet? Som faktiskt är helt försvarslöst? Vad är man för människa då?

Ett barn förtjänar att bli älskat, med kärlek i massor kommer man nämligen långt tror jag.

Jag tänker då fortsätta överösa mina killar med pussar och kramar. Jag tänker fortsätta vara den pinsamma, fjantiga mamman jag är. Jag tänker fortsätta sjunga högt, skratta, stryka dem över kinden. Jag tänker fortsätta tala om för dem att de är de största skatter som finns i världen. Jag tänker fortsätta tjata på dom om läxor, tallrikar, om vikten av att vara godhjärtade. Att vara snäll mot de som är mindre. Att vi alla hjälps åt. Att även om jag är trött ibland så slutar jag aldrig att älska dom.

Sen spelar det ingen roll om de lyssnar på mig eller inte. Jag slutar aldrig tjata. Min kärlek är och kommer alltid att vara villkorslös.


Om förlåtelse

Av , , 3 kommentarer 10

Att kunna förlåta sig själv för vad man gjort tidigare i livet är inte det lättaste. Det krävs en enorm självinsikt och en stor förståelse för hur mycket man egentligen sårat eller skadat andra människor runtikring sig.

Jag tänker lite på hur man skall göra?

Hur gör man egentligen när man vaknar upp en morgon och slår sig blodig med tanken på allt man möjligtvis kan ha gjort? Lägger man sig ned och gråter? Vältrar man sig i patetiskt självförakt? Försöker man förtränga allt och bedövar smärtan med droger eller alkohol? Eller förnekar sin egen skuld och skyller ifrån sig för att det känns lättast så? Det känns ju aldrig bra att faktiskt vara den "onda" eller iallafall vara en bidragande orsak. Säkerligen är det ett beteende många tar till. Ett självdestruktivt leverne orsakar förmodligen bara mer ångest och än mer ilska gentemot sig själv. Sen fastnar man kanske i en nedåtgående spiral och så är man där igen…i den eviga ångestens vardagsrum.

 För ett tag sedan hade jag besök av en väldigt god vän, en av mina ungdomsvänner faktiskt. En vän som gjort många dumma saker. Väldigt dumma saker.

Han pratade om begreppet förlåtelse och sade så många kloka saker att jag är stolt över att jag är hans vän. Det var jag innan också, men än stoltare nu.

Han hade skrivit ett brev till sig själv. Det hade blivit 8 A4-sidor fyllda med förakt, ilska, sorg och ångest. Brevet blev lagt i ett kuvert, igenklistrat och lagt åt sidan.  Sedan berättade han att det bara fanns två alternativ för detta brev. Antingen så låser man in det i ett kassaskåp och glömmer att det aldrig funnits, vilket i sig är som att förneka att man faktiskt känt så för sig själv. Det är snudd på samma sak som att bedöva eller förneka ångesten med alkohol eller droger eller andra självdestruktiva saker. Eller så tar man brevet och eldar upp det.

I elden så kan alla dessa känslor försvinna upp i rök och med det har man kommit en bra bit på vägen till att förlåta sig själv. Min vän eldade upp sitt brev, förlåt sig själv så småningom och har funnit en inre frid (när fan blir gammal blir han religiös) och är samma person som tidigare men med ett lugn som jag aldrig tidigare sett hos honom.

Nu spånar jag bara här lite, men jag tänker som så att hur skall man kunna ta emot en förlåtelse eller kunna ge en uppriktig och ärlig ursäkt till andra om man inte förlåtit sig själv?

Åter till begreppet förlåtelse. Att kunna förlåta sig själv är första steget till att bli en bättre människa. Inte förrns då kan man ta till sig och acceptera vad man kan tänkas ha gjort. Vad man kan tänkas ha sagt, i affekt eller bara för att såra.

Mina ord kan aldrig återge de kloka ord och tankar som min vän hade. A L D R I G. Men, det är inte ofta mina tårar rinner när någon annan pratar om sig själv.

Det gjorde dom då. De rann av stolthet inför denna person som blivit en så otroligt bra människa. Nu låter det som om min vän helt plötsligt blivit messias. Det kan jag lova att det är han ABSOLUT inte. Inte för fem öre. Det blir han nog aldrig.

Men, att kunna acceptera och kunna ta till sig att man stundvis inte alltid varit en bra människa är stort. Större än själva tanken på det egentligen.

Med sagt så lyssnar jag på denna idag.

 

Stenar i glashus…

Av , , 10 kommentarer 9

Jag har haft några pissiga år. Jag har skilt mig, flyttat ensam för första gången på 16 år. Jag blev olycklig igen, av andra orsaker denna gång. Nu, sen några månader tillbaka är jag snart på banan igen. Det har tagit tid, men snart så.

Jag tillhör inte den skaran av människor som kan dölja alltför mycket om hur jag mår för resten av jordens befolkning. Kan man läsa det minsta mellan raderna så fattar man. Jag är en känslomänniska. Det bara är så. Jag kan inte, vill inte ändra på mig.

Det är inte så konstigt att jag mått dåligt. Människor gör det förstår ni. Stundvis i livet iallafall. Alla är inte kycklingglada varje dag i sitt liv. Dygnet runt. Jag har gråtit, jag har skrikit. Jag har vältrat mig i patetiskt självförakt och försökt att upprätthålla någon slags ordning för mina barn ändå. Jag har haft lyckan att ha de bästa vänner som funnits där, som kramat mig, som låtit mig skrika. Gråta. Som när allt känts som mörkast kommit till mig med Ben & Jerry. Kramat om mig och strykt min kind. De finaste, de som läst mellan raderna.

På samma sätt som jag kommer att göra för dem när de mår som sämst (KÄRLEK)

Men inte på Facebook. Där mår alla bra, alltjämt. Där läggs det upp bilder på den lyckliga familjen. Där berättar vi i det ständiga och konstant flödet om vilket perfekt liv vi har. Vilka fantastiskt väluppfostrade barn vi har, hur fantastiskt förälskade vi fortfarande är i våra respektive. Hur välstädat, välorganiserat, välfakkingfaboulust liv vi har. Där vi går omkring i huckle, förkläde och stryker trosor. Där är alltid garderoberna organiserade efter färg, där har var sak sin plats och på helgerna leker vi alltid lyckliga familjen med tacos på fredag och fredagsmys i soffan framför valfritt underhållningsprogram. Jag vet detta därför jag blir bombarderad med statusrader som dessa varje fredag. Nu till hösten så viger vi dessutom våra söndagar med man och barn och går på svampletarjakt. Flödet blir bombarderat med bilder på svamp i alla möjliga färger och storlekar. Snart kommer dessutom julen och alla bilder på firande lyckliga familjer som A L D R I G någonsin höjer rösten åt varandra. Där allt är fakking Peachy Peach. Dygnet runt. På facebook iallafall 😉

Missförstå mig rätt nu. Jag stör mig inte egentligen på dom. Jag tror att alla blir saliga av sin egen tro och väljer de att leka den konstant lyckliga familjen tills bubblan spricker så – Hey! Varsågod. Jag tror inte heller att alla som lägger upp kycklingglada statusar konstant går omkring och är olyckliga. Men stundvis iallafall. Vi är ju alla människor, med samma slags känslostormar inom oss. Vi har bättre dagar och vi har sämre dagar. Det är så vi människor fungerar.

Men det är intressant hur socialt accepterat det är att ljuga i en text som vi lägger upp till hela världen att läsa, fast vi är väldigt noga med att uppfostra våra barn att aldrig ljuga. Där kan vi snacka om att kasta sten i glashus va?

Jag tillhör stundvis exakt den typen av människa själv. För om jag hade varit helt ärlig i min statusrad när jag mådde som sämst hade det knappast stått ungefär såhär: En lugn och fin dag idag, barnen är hos X och jag läser en fin bok. Lyssnar på finfin musik på spåttifaj och bara slappar.

Det hade nog snarare stått: Hjääälp, mina barn är hos X, jag är helt ensam hemma! vad skall jag ta mig till? Jag saknar dom. Jag saknar vuxet sällskap, jag saknar allt bråk barnen emellan, allt liv. Jag kan inte läsa för jag bara hulkar av gråt. Jag ligger ensam i min säng och snorar sönder kudden. Ingen bok får mig att må bra. Jag lyssnar på patetiska låtar på spåttifaj som bara får mig att gråta ännu mer. Jag är så fakking jävla ensam. Kan någon komma och ge mig en kraaaaaaaam!!! Jag behöver mänsklig kontakt! HJÄÄÄLP!!!!

Men, det är inte socialt accepterat att skriva att man är olycklig. Då reduceras man från människa till en patetisk spillra av mänskligt liv och vem vill det? Självklart så finns det dom som skriver ut sin sorg, som vräker ut sina känslostormar på facebook. I mina ögon är de inte reducerade. Snarare så är jag imponerad av dem, att de törs.

Själv? Själv så fortsätter jag att skriva kryptiskt. Alltid sant men med en viss ironisk underton i det mesta jag gör. För så är jag. kanske snudd på för ärlig ibland men…hey! Som sagt. Var och en blir salig av sin egen tro.

 

Torsdag…

Av , , 2 kommentarer 6

Jag tror att jag kräks.

Jag kräks på alla rättrådiga, listiga, småsinta skandalmakare. På alla människor som sitter på sina höga hästar, på alla människor som kastar bautastenar i glashus. Jag kräks även på dom som med sandkorn försöker att skrapa hål på samma glashus. Som sitter nedanför bautastenskastaren och medhållande nicka. Med lismande ögon…

Jag kräks.

K R Ä K S!!!

Hör ni det?

Jag kräks på alla som tror sig veta allt, kunna allt. Jag kräks på dom som säger att man inte får bete sig si, eller så. Att man inte får säga si eller säga så. Jag kräks på de backstabbing fukkers som finns därute.

Jag kräks på falskhet, på att vända kappan efter vinden. Jag kräks på dom som säger att de är en viss typ av människa men som i själva verket är helt annars. Jag kräks på dom som ger sken av att allt är Peachy peach när alla egentligen vet att allt är diarré.

Jag kräks på barnamördare, på pyromaner, på våldtäktsmän. Jag kräks på hustru (eller man eller barn) misshandlare. vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Jag kräks på de som av någon anledning finner det ytterst tillfredställande att kväsa varje människa i deras närhet med dräpande kommentarer. Jag kräks på mobbare. Jag kräks på allt som är negativt idag.

Jag kräks.

Det har inte hänt något speciellt, egentligen. Jag bara kräks.

Jag stoppar händerna i halsen och spyr ut min ilska och min galla över er alla.

Jag brukar inte skriva om sånt här. Men ikväll var jag bara tvungen. Ikväll rann bägaren över. Det kommer till en viss punkt sen måste jag bara få.

Spy. Min. Galla. Över. Allt.

Idag lyssnar jag på denna:

 

 

 know I’ve been holding it in
The way I feel about u
Something I’ve been dying to say
But I don’t know how you’ll take it
Oh Please don’t go
You should know
PreChorus:
These three words
I’ve been holding back
Trying to fight
Imma let em out
These three words
gotta let you know
Here I go go go
Chorus:
Go screw yourself
I’ve had enough yeah
now we’re done
Go screw yourself 
Not gonna lie yeah
It was fun
But go screw yourself
Verse 2:
Feels good just to get it all out
it’s so not overrated
U can’t keep puttin me down
And getting away with it
Oh now I know
The way to say
Bridge:
Guess I thought I knew you 
Now I know I couldn’t have been more wrong
I had a feeling it would go this way 
And I waited waited way too long to say 
to sayThese three words
To say these three words

 

 

…mitt ego

Av , , Bli först att kommentera 4

 När människor man egentligen inte känner så väl ber en att skriva mer på bloggen så faller man (läs jag) som en fura. Det handlar väl om att tillfredsställa mitt ego antar jag. Att någon faktiskt vill läsa det stackars ord jag krampar ur mig.

Vad skall jag skriva om då? Jag är fortfarande i någon slags skrivblockering. Jag har massor med viktiga och roliga saker jag skulle kunna skriva om men jag har verkligen ingen som helst lust till det.

Jag drömmer fortfarande konstiga, skumma drömmar. Oftast så handlar de om att jag blir brutalt mördad eller att någon jagar mig. En natt drömde jag att jag levde i någon slags undervattensvärld men det var aldrig några som helst problem med att andas där, det var bara när mannen med den blodiga yxan jagade mig som det var lite problem med att springa under vattnet. Det var en rätt spännande dröm faktiskt. När jag vaknade så var det som om jag sett en film. Jag ville se fortsättningen.

Denna vecka är dessutom barnlösa veckan. Veckan då jag verkligen MÅSTE aktivera mig för att inte mina tankar skall hamna i någon slags bottenlös misär. Så, jag aktiverar mig i massor. Hänger med fina vänner. Dricker kaffe i massor. Jobbar (när jag får) och läser.

Min pojkvän, min bästa vän och största kärlek i livet -min iPhone, är trasig. Knappen som man startar om den med har hakat upp sig. Så jag måste lämna in den vilket känns nästan som ett övergrepp. 1,5 veckor måste jag vara utan den. Om och när jag finner kvittot naturligtvis. Finner jag inte det så vet jag inte riktigt vad jag skall göra. För lämna in den måste jag. Där får jag för att jag snörde ned allt i påsar när jag flyttade sist.

Tralala…

Idag lyssnar jag på denna:

 

Ha en finfin dag alla ni.

Fantastiska Liz.

Av , , Bli först att kommentera 8

 …under tiden som jag pausar ett litet tag så kan ni roa er med att kika in på min goda vän Liz´s sida på Facebook  ( www.facebook.com/MizLizTattoo ).

Lisette är en fantastisk människa som jag har fått förmånen att lära känna, inte nog med att hon är fantastiskt duktig på att tatuera så är hon dessutom en UNDERBAR vän, en strålande tvåbarnsmor. Hon är driftig, vacker, rolig, glad och klok. Så klok att klockorna stannar och undrar vad som hände. Hon ger energi till alla hon möter. Kort och gott, det är intet för intet som hon går under namnet Fantastiska Liz i vår vänskapskrets.

Jag är grymt imponerad av henne. Hon tordes, hon tog steget och startade en tatueringsstudio i Sävar.

Så, är ni i trakterna runt Sävar, stanna till på hennes studio.

 Rönnstigen 21 C, Sävar.

Ta en kopp kaffe, surra lite. Kika in hennes alster och boka in en tid.

Har ni inte tid utan vill kontakta henne på andra sätt?

 

E-post

[email protected]

Telefon

070-6952997

 

Jag skulle kunna sitta här och skriva superlativer om henne i evigheter, det bästa är dock ändå om ni bara möter henne själv. Inga ord jag skriver kan möjligtvis göra henne rättvisa.


Är som vanligt bara.

Av , , 2 kommentarer 3

 Så sitter jag här igen. Utan en aning om vad jag skall skriva om. Det känns som om alla mina ord tagit slut, som om någon sakta har dragit ut alla sammansättningar och kastat dom, lagt dom på brasan, spolat ned dom i toaletten. Det händer ju inte så mycket i mitt liv.

Jag har en hel massa åsikter om allt möjligt konstigt, stort och litet men har ingen som helst ork att skriva om dom.

Jag tror jag pausar ett litet tag. Bara ett litet tag. Jag måste hitta början i det tilltrasslade garnnystan som händelsevis råkar vara min skrivklåda (bara för det så kommer jag säkerligen att drabbas av skrivklåda imorgon igen). Jag har helt enkelt tappat lusten. Den röda tråden följer inte sin vanliga rutt och försvinner in i en härva av regnbågsmönster. Jag tycker det har varit så ett tag nu. Så kan vi ju inte ha det.

Jag finns dock kvar, i all min prakt och ståtlighet. På Öbacka, pläjset där solen alltid lyser ni vet, där huserar jag än.

Jag gör som vanligt bara. Är som vanligt bara.

Tralalalalaaa…

Jag lyssnar på dessa tills vidare:

 

 

 

…och naturligtvis en hel massa fler låtar.

…är det idag som allt händer?

Av , , Bli först att kommentera 11

Torsdag.

Inte vilken torsdag som helst utan Torsdagen den 1 / 9 – 2011.

Är det något speciellt med denna dag undrar ni nu? Är det idag som det blir världsfred? Skall vi just denna torsdag ställa oss upp och äntligen få sjunga – Inatt jag drömde? Är det idag som vi kvinnor får lika rättigheter som män? Inte bara på papperet utan i verkligheten? Får vi bränna våra bh-ar igen (jag vill inte bränna mina, jag får ont i boobisarna om jag inte använder någon)? Är det denna dag som alla missförstådda konstnärer Ä N T L I G E N får upprättelse och blir kändisar. Iallafall i deras egen hemstad?

Är det denna dag som de uppfinner det självtvättande och självvikande plagget? Som en hyllning till alla småbarnsföräldrar då.

Jag svarar N E J på alla frågor.

Det är en helt vanlig torsdag. Inget speciellt skall hända. Bussarna går som vanligt, affärerna är öppna,  skolbarnen går till skolan och lär sig än mer än vad vi fick göra när vi gick skolan. Vilket är fantastiskt. Min 13-åring berättade för mig igår om lillhjärnans funktion för oss. Underbart.

Jag tvättar, städar. Drar på lite föräldramöten. Sitter ivrigt väntandes vid telefonen (som om jag har en fast telefon…? jag använder ju bara mobilen och det är en iPhone och ja, jag är beroende av den, säg mig E N enda iPhoneägare som inte blir besatt av den? Who the F **K needs a man liksom? jag har ju min iPhone ;)så jag kan dra vart jag vill och ändå vänta vid telefonen.) på just det D Ä R samtalet om att: japp, idag får du vikariera på denna eller denna avdelning. 

Ja, det var väl lite om planerna för min extraordinära random torsdag. Intressant va?

Jag fick ett vansinnesryck igår (på en onsdag?) och bakade kakor. Det var inte vilka kakor som helst heller, det var syltkakor om jag får be. Jag har inte bakat kakor sen min grönögde prins döptes…för ganska prexis 10 år sedan med andra ord. De såg ut därefter dessutom.  Nå, kakorna gick ned i kidzens magar. Det är väl det som är viktigast?

Jag satt dessutom med barnen och hjälpte dem med deras läxa. 13 år hade tyska glosor. Jag då, skulle försöka hjälpa honom med dom. Han kunde alla utantill. Hans min när jag, mamman skulle försöka uttala de tyska orden var obetalbar. Han såg ut som en blandning av Eddie Murphy och Jim Carrey. Nå, han var iallafall snäll som inte skrattade högt åt mig. Ja, inte sjutton är det lätt att hjälpa barnen när de faktiskt kan mer om andra saker än vad jag själv kan?

Nå, idag lyssnar jag på denna:

 

Ni får ha en fantastisk dag. Det skall jag ha.