I sedvanlig ordning så vaknade jag alles förtidigt. På ett sätt är det rätt skönt, man får liksom lite tid på sig att antingen fundera över livet innan resten av familjen vaknar eller så kan man, som jag gjorde inatt, läsa ut en bok, se de flesta av de nya avsnitten av "Arga snickaren" samt planlöst stirra upp i taket i väntan på att sömnen skall infinna sig igen.  

Vilket den sällan eller aldrig brukar göra förstås.

Det är ett aber.

Antagligen så är det bara våren som slår mig i ansiktet. Att det är därför jag inte kan sova ordentligt på nätterna. Det är det där förbaskade ljuset som gör min hjärna alles snurrig.

Sånt jag inte tänkt på på evigheter ploppar upp och får mig fortfarande att rodna.

När jag gick i 7:an eller var det kanske rent av 8:an? Jag kommer inte ihåg, det var en hel evighet sedan. Iallafall så skulle vi ha musikuppträdande i skolan, i aulan (bräntbergsskolans matsal – jag får panik bara jag tänker på det fortfarande). I vilket fall som helst så fick jag och en kompis för oss att vi skulle sjunga. Inför hela skolan. Inför ALLA coola killar och häftiga tjejer. Vi skulle stå själva på scenen och sjunga?!

Kaxiga som vi var så var det väl ingen stor grej. Det var ju bara att sjunga liksom?

Så står vi där. På scenen, dressed to kill med luggen hårt tuperad, sminkad som en clown och skall sjunga. Musiken börjar, min kompis tittar på mig och drar igång…

Men jag kan inte. Jag börjar stapplande, tappar texten (som jag faktiskt kan – än idag kan jag texten) storgråter och stormar ut och bort från scenen.

Ingen sa någonting till mig om det, någonsin.

ja, sånt tänker jag på när jag inte kan sova på nätterna.

Detta är låten.

Natten flög förbi.
På fjäderlätta steg susade jag genom korridorerna. Bytandes, klappandes på kinder, sjungandes och trallandes (nå – kanske inte hela tiden men lite iallafall).

Det kan ha något att göra med alla dessa baljor med kaffe jag bälgat i mig under natten eller så är det helt enkelt för att det är F R E D A G idag.

Jag ska sussa lite (bara lite). Sen har jag saker att fylla hela min lediga dag med.

Rackarns att jag inte kan länka till musik när jag bloggar via mobilen, men…tänk er den spralligaste, gladaste låten ni vet. Den som får hela er kropp att spritta som en kalv på grönbete.
Så känner jag mig idag. Just nu. Just här.

Hej!

Har jag tagit en snabb promenad till jobbet.
Det känns i mina lår. Det ömmar och bränner och jag känner mig betydligt äldre än de stackars 38 år födelsebeviset säger.

Jag var så taktisk att jag faktiskt lånade ut min bil till X så att jag inte skulle falla för frestelsen och ta bilen. Bara för att liksom. Jag hade lätt gjort det annars.
Jag är rätt bekväm av mig förstår ni. Iallafall när det kommer till sånt.

Nu funderar jag på att utöka promenadsträckan. Iallafall TILL jobbet. Hem vill jag så fort som möjligt.
I vilket fall som helst så är promenader (eller för den delen springturer) den mest perfekta terapisessionen man kan ha med sig själv.
Jag lyssnar på bra musik, löser världsproblem, personliga problem. Funderar på vänner & familjs problem.

Sen, eftersom jag diskuterar med mig själv så ger jag ju de bästa lösningarna. I mitt tycke iallafall 😉

En natt kvar.

Godnatt!

 …jag bara vaknade. 

sen är det liksom inget mer. Jag vill dra täcket över huvudet och stanna i sängen hela dagen. 

Jag har två nätter kvar. Jag har avverkat två redan. Idag vill jag ingenting. Jag vill lyssna på denna  och inte göra något annat. 

 Men, som den superhjälte jag är så peppar jag järnet, poppar finfin musik när jag promenixar och tänker: två nätter kvar. Två nätter kvar.

Kärlek!

Jag har sått fröer i sinne. Tomater, chili, limebasilika, dragon, koriander, dill, jordgubbar. Hela köksbordet dignar av byttor och burkar. Jag som inte trodde jag hade något att så i? Illa. Så illa blir det när man uppnår samma aktningsvärda ålder som jag.
Hela året har jag haft en vit påse ståendes ute på balkongen. Igår kikade jag i den och fann krukor, planteringskärl, fan och hans moster.
Så nu kära vänner.
Nu ska balkongen grönska som aldrig förr.
Mina blå klätterblommor växer hela tiden och jag är nästan gråtfärdig av att jag ÄNTLIGEN tagit mig för att så.

Det har nästan (bara nästan) blivit så illa ställt med mig att jag funderar på att köpa mig några hinkar och sätta lite potatis. Men än så länge är det bara på tankestadiet.

Dagens visdomsord; Lyssna inte på människor som försöker förminska dig. Det faller bara tillbaka på hur de ser sig själva.

Nu, Godnatt!

Sått frön (må så vara att det än så länge bara är en stackars fröpåse) så kan ju jag känna att lite kärleksbrev är på sin plats.
Jag försökte tvinga fram ett spontant kärleksbrev av min gode vän Mr J.S men det kändes som att det satt långt inne.
Ska det vara så?
Ska inte ens manliga vänner per automatik ställa upp och skriva lite romantik när man behöver det?
(så mycket för mitt genustänk och politiskt korrekta liv)

Nädu, det sista kärleksbrevet jag fick var när jag bodde i USA. För ganska exakt 21 år sedan. Vilken katastrof va? Det borde vara lagstadgat.

Trots att mina underbara ungar drar till sin pappa idag är jag på ett strålande humör. Trots att jag nattjobbar 5 nätter denna vecka. Trots att solen skiner och jag måste sova lite till.

Kärlek!

Jag jobbar inte. Sover inte.
Istället så ligger jag och läser söndagsbilagorna, sida upp och sida ned, om och om igen. Det är precis som jag tror att hux flux så skall det komma ett nytt reportage i tidningen. Ett jag missat.

Inte kommer det att hända inte. Det är lika sannolikt som att rosa elefanter helt plötsligt skulle finnas och skita små guldfärgade äpplen (fast vilken grej det vore va?).

Sen funderar jag på allvarliga saker. Vuxensaker. Som ekonomi. Jävligt trist och tråkigt ämne men förbaskat viktigt sägs det.

Jag lever ensam med mina 4 barn. Varannan vecka har jag bara ett barn hemma. En snart 18-åring (som med största sannolikhet kommer flytta hemifrån så snart han är avnavlad). Jag bor ensam med mina barn i en 4:a på mitt drömställe. På Öbacka.
Jag jobbar natt inom kommunen. Som vårdbiträde.
Jag har en hyra på nästan 9000 kronor.
Tror jag att jag skiter pengar?
Varannan vecka står två rum tomma hemma hos mig. Det ekar nästan.

Jag funderar på att flytta till en mindre lägenhet. Jag kan tänka mig en trea, tvåa? Eller va fan? Jag kan till och med köra stenhårt på en etta.
Tänk er själva? Compact living.
Jag behöver inget eget rum. Ungarna behöver inte det. De sitter bara framför tv’n eller datorn ändå.
Jag skulle kunna halvera mina månadsutgifter och leva som en kung (drottning).

Vilken grej det vore.
Jag skulle kunna tänka mig att bo sådär läckert som de gör i filmer. I ett enda stort rum. Någon slags lagerlokal. Sätta upp rumsavskiljare och gardiner. Leva bohemiskt så det förslår.

Eller, knöla in alla kidsen i ett rum. Jag kan sova i vardagsrummet nära mina böcker.

…men? Jag skulle sakna min balkong. Jag skulle sakna sommaren på ”Linneas balkong”.

Goda nyheter mitt i alla nattliga funderingar, jag har sått ett stycke fröer. Det blev nån slags blå klätterväxt. Det tar sig, det tar sig.

Solen lyser in genom mitt sovrumsfönster och min X-Voodoo docka får sig lite välbehövlig värme.
Idag blir en bra dag. 

Idag är det torsdag.
Igår var det onsdag. Det var en bra onsdag på så många sätt.
1) Jag fixade tandläkartider åt kidz.
2) N lagade sin tand.
3) jag fick de mysigaste kramarna av mina ungar (vilket jag får varje dag och gör varje dag till en bra dag)
4) Jag sa saker jag inte tordats säga.
5) Jag gjorde en ”kickass” köttfärssås.
6) jag ramlade inte och bröt alla ben i kroppen.

Just nummer 3 och 6 är saker jag tycker är väldans bra. 3 för jag avgudar mina barn och 6 för man ska försöka se någonting positivt med varje dag.

Idag torsdag blir nog en regnig dag, då jag är väldans ”bright” så förstår jag det av de där dropparna som faller från skyn. Det liknar regn. Det är nog regn.

Jag har just kommit hem från jobbet och svamlar galet mycket. Jag ber om ursäkt!

Sovgott!

I ett patetiskt anfall av ”huslighet” fick jag idag för mig att jag;

1) ska plantera fröer. Ni som läst denna blogg nåt år vet med er att jag får dessa anfall ungefär en gång per år.
Jag ser framför mig hur vardagsrummets och kökets fönsterbräda skall fyllas med egenodlade små späda gröna växter för att senare planteras ut och in i större krukor.
Dessa krukor skall naturligtvis pryda balkongen och göra den sådär fantastiskt prunkande som bara gröna växter kan.
I mina drömmar är balkongen som en oas där jag sitter och sippar en iskall (öl) läsk medan mina ljuvliga små juveler leker ute på gården. Då och då nyper jag av lite toppar av allt det där gröna för att det skall bli än mer prunkande. örter, blommor, chili…allt skall jag odla.
Om sanningen skall fram (vilket den mina kära vänner ALLTID gör, ibland har den bara lite längre tid på sig) så är jag inte av den typen.
I våras fick jag färdiga plantor av bästa Jonas. Chili, squash. Jag köpte färdig basilika och agerade dessutom växtvakt till Pernillas fina växter.

För, det är inte så att jag dödar de växter jag har. Jag får liksom bara inte ro nog i kroppen att odla.
Nå, denna gång KANSKE det går vägen. Ty idag, (å håll i hatten nu) idag köpte jag jord. Jajamensan. Nu ska jag bara hitta nåt att odla allt i. Det kanske jag köper nästa år? 🙂

2) Jag fick dessutom (i samma anfall av huslighet och i sann pysselanda) för mig att jag skall tapetsera en fin kartonglåda. Jag har superfina tapeter som inte på långa vägar täcker till mer än en eller två våder på en vägg så…tja? Varför inte?!

Frågan är bara vad jag skall ha i lådan? Kärleksbrev? Räkningar? Mössor? Jag tänker kärleksbrev så sätt igång och skriv nu. Jag vill ju gärna fylla lådan. Det går bra med vilken sorts brev som helst nu när jag tänker efter. Jag kanske måste hitta mig en brevkompis? En sån som skriver på ”riktigt”?
Helst kärleksbrev dock…

Tralala, nattliga funderingar när de är som bäst.

Tills vi ses igen, ha det bäst!
Kärlek!