Sista veckan på ”min” avdelning är det denna vecka. Två ynka nätter kvar sen är det hejdå!
Jag skulle så gärna vilja skriva en del om alla de roliga saker jag får vara med om där men jag har faktiskt tystnadsplikt. Vilket är viktigt. Tystnadsplikten alltså.

I övrigt skriver jag personliga brev där jag framhäver mina fantastiska kunskaper och min enormt stora sociala skill. Jag skämtar inte när jag säger att just i det skrivande ögonblicket glömmer jag Jante och känner mig som en über männisch.
Jag vet att jag har skrivit det förut och jag nämner det igen.
Ett personligt brev är skrämmande likt en kontaktannons.
”var lagom rolig, skriv smart, berätta om dina hobbies, din familj, ditt liv”. Visst vill ni snälla träffa mig? Snälla? Jag är bäst!
Ja – just det. ”Glöm” gärna att du har fyra barn. Eller snarare – nämn dom inte.

Hur kommer det sig att arbetsgivare blir livrädda när jag nämner antalet barn jag har? Det är ju inte så att jag måste torka 17-åringens stjärt när han gjort sina behov. Eller att jag måste stanna hemma från jobbet när storkillarna är sjuka.
Jag får faktiskt inte göra det heller. Eller – jag får. Utan ersättning från FK då.
Ja. Jag vet inte…?
Personligen så anser jag att mina ungar håller mig ung. Jag ser antalet som en tillgång och inte som en belastning.

Förra våren blev jag kallad på en intervju där kvinnan som intervjuade mig inte kunde sluta prata om mitt stora antal barn. Jag fick inte jobbet. Inte på grund av mina barn utan på grund av min lilla erfarenhet inom säljyrket.

Vad anser ni om det? Ska antalet barn spela någon roll när man söker ett jobb? Och ljug inte. Det är klart att arbetsgivare hajar till när det kommer upp.

I övrigt:
Barnvecka, kärlek.

Hej!

Det jag saknar mest med denna lägenheten är ett ordentligt kök.
Jag avgudade mitt kök i Obbola. När jag väl kunde övertala X om att flytta köket tvärs över huset vill säga.
Bara projektet att övertala honom var en två år lång historia som innehöll MYCKET tjat. Men sen, när allt var klart? När mitt superminikök blev som en balsal? Då blev huset nästan perfekt.
I mitt tycke skall köket vara hemmets hjärta. Det är där jag trivs som bäst. Hur bra kan man egentligen trivas i ett kök som har öppen planlösning mellan kök & vardagsrum? Relativt bra men inte helt.
Jag skulle vilja riva ut lite bärande väggar. Smälla upp en del andra väggar. Måla om. Kakla om. Byta diskbänk, kyl och frys och göra köket älskvärt.

Nu tror jag inte att Bostaden (som är min hyresvärd) skulle uppskatta om jag började ändra deras planlösning bara för att jag vill ha ett annat kök.
Så – jag får väl leta efter det perfekta köket i en annan lägenhet?!
Till saken hör att jag tillbringar lika delar tid i köket som i sovrummet. Jag älskar att sitta i köket, dricka kaffe och surra med vänner. Laga god mat och skratta.
Det går absolut att göra det med en öppen planlösning men jag saknar ett STOOOOORT kök.

Eller en uteplats.
Eller en lägenhet alles nere vid älven?
Aldrig ska man då vara riktigt nöjd…?

I övrigt så börjar skolorna snart. Jag längtar efter rutinerna.

Kärlek!

 Aaaahhh!

Men i mitt patetiska senaste inlägg så har jag ju glömt berätta att jag läst. Jag har läst och läst och läst. Jag har fullkomligt vältrat mig i nya böcker nästan vareviga dag denna sommar. Jag har tvingat på en vän en massa av mina favoritböcker och hade jag inte varit någorlunda väluppfostrad så hade jag stirrat ut honom tills han var klar med varenda bok för att sedan förhöra honom om vad han tyckte. Jag hade uppskattat en skriftlig redovisning om vilka delar han gillade och vilka han inte gillade för att sedan kunna diskutera…men, som sagt. Jag är någorlunda väluppfostrad.

Jag har hittat böcker i min bokhylla som jag köpt för att sedan ögonblickligen glömma bort. Fantastisk överraskning i sommar. Tårdrypande, snyftiga chiclit romaner. Jag har gråtit, jag har skrattat och jag har sörjt när boken är slut bara för att fnittra förtjust när en ny bok kommer in i mitt liv.

En del människor skriver tydligen upp vilka böcker de läst. Sånt gör inte jag. Jag försökte med det och försökte till och med ha mina böcker i alfabetisk ordning ett tag men kom sedan på att: Nej – det är inte jag. Jag kommer ihåg alla böcker jag läst ändå.

Vännen förklarade det där så bra. Han sa: Du är lite som jag. Du vet exakt vart du ställt just den boken du vill ha. Du kommer ihåg omslaget. Du behöver ingen annan ordning än din egen. UNDERBART! Väldigt passande. Exakt så är det.

Jag skapar min egen ordning. You gotta love it!

 När min skalle får en overload av tankar och funderingar så brukar jag fara iväg till Obbola. Jag sätter mig vid strandkanten. Plaskar lite i vattnet och bara tänker. Det är något med vattnet och stillheten där som gör att alla saker faller på plats. Dessutom så är mobiltäckningen därute kass så jag kan nästan inte bli nådd. Underbart!

Att tänka gör man nog bäst ute i naturen tror jag. Just nu känns det dock som att jag kanske tänker lite för mycket och att jag skapar situationer som inte finns. Jag oroar mig för allt och ingenting. Exempelvis, jag har två arbetsveckor kvar av mitt vikariat. Sen är det slut. Jag vet inte om jag får fortsätta eller inte. Jag vill fortsätta. Såklart. Men – får jag inte månadslön så MÅSTE jag börja hoppa in extra på timvik redan nu för att täcka upp för september månad.

I min skalle har jag redan skapat scenarion där jag och ungarna blir utkastade på grund av obetald hyra. Eller att de får bo hemma hos sin pappa och jag får kampera hos vänner tills de blir kräkless på mig. Till slut så händer det oundvikliga –  jag blir en "baglady" och kravlar omkring på vasaplan styrandes en kundvagn med alla mina tillhörigheter och ungarna skäms för mig. Jag blir aldrig bjuden på deras student och deras bröllop? ALDRIG! Mina barnbarn får aldrig lära känna sin farmor för hon är en patetisk spillra av vad som en gång var en människa och bor i en pappkartong nere vid älven. Sånt finurlar jag på när jag sitter vid vattnet.

Jag säger ju att jag skapar scenarion som inte nödvändigtvis behöver finnas där.

BAAAAHHH! Allt det och en massa annat skit och onödigheter har avhandlats där vid stranden i Obbola. Det mesta gick fort.

Stundvis så suger det att vara vuxen. Stundvis så suger det att leva som ensam vuxen. Iallafall när det kommer till den ekonomiska biten.

Nå – inget mer *BofakkingHoo* nu.

Nu är det bra.

Allt blir bra.

Tillslut.

Denna har lyssnats på flitigt hemma hos mig i sommar.

Hej!