Linnéa Olsén, Obbola

Om förkylningar, snor och om att gå vidare i livet.

Av , , Bli först att kommentera 7

Vissa saker stannar man bara kvar i. Om det är förhållanden, en dålig ovana, ett visst mönster. Ibland så blir man hemmablind och varken törs, vill eller orkar stanna upp, fundera och ta det där skrämmande steget framåt.

Ni som känner mig, eller ni som nån gång läst den här bloggen vet att jag har en fjantig last på söndagarna. Väldigt barnslig.
Varje söndag så köper jag söndagsbilagorna från Aftonbladet och Expressen. När kidzen sommar så läser jag dom i sängen, sida upp och sida ned. Jag plöjer genom dom och fullkomligt vältrar mig i allsköns skvaller, recept och levnadshistorier.
Det är en vana jag haft i väldigt många år. En rätt dålig ovana då det faktiskt utan att jag förstått det har påverkat mitt liv.
Har bägge bilagorna inte funnits på min mack har jag kört vidare till nästa. Har jag nattjobbat på söndagar har jag köpt dom och lekt att det är söndagskväll på en måndagsmorgon.
Det har tagit tid, pengar och stört mitt sociala liv lite.

Nu – de senaste veckorna har jag faktiskt stått emot. Jag har sett dom. Petat på dom lite men valt bort dom. En dålig ovana, ett slags beroende i avmattning.

Detsamma kan man säga om annat i mitt liv. Jag är avmätt. Trött. Jag har roligare saker att göra i mitt liv. Roligare saker att vänta på. Att ta det där steget är jobbigt. Men – om man inte gör det? Vem skall göra det då?

I övrigt är jag sjuk. Igen. Min förra barnvecka låg jag i feber hela helgen. Denna barnveckan i feber, halsonda och en hosta som verkar vilja hosta upp mina lungor. Vilken tur mina kidz har va?

”Hej ungar, vad kul att ni kom, mamma skall liga död i soffan/sängen hela veckan, jag ska bara hosta upp mitt gröna slem så skall jag absolut kramas med dig sen”.

Nå – jag lever ju iallafall.

Hej!

Att sova…

Av , , Bli först att kommentera 14

Är lite överreklamerat tycker jag.
Här ligger jag mycket hellre mittinatten och funderar på livets allvarligheter och livets stora glädjeämnen.

Allvarlighet nr 1:
Jag funderar på att sälja allt jag har, ta kidzen och flytta till ett varmare land.
Anledning: Det är kallt här på vintern. Jävligt kallt. Vi har för mycket snö.
Anledning till att stanna: Barnen skulle sakna sin pappa.

Allvarlighet nr 2: Jag funderar på att byta namn på brevlådorna. Anta ett slags alter ego och gå under ett mer piffigt namn. Exempelvis Fiffi Rosa.
Anledning: Jag tror att brevbäraren missförstått det där med just min brevlåda, all världens räkningar verkar hamna i just min stackars brevlåda. Med mitt namn på? Hur kan det komma sig? Jag tror posten konspirerar mot mig.
Anledning till att inte göra ovannämnda allvarlighet: Jag tror att det är olagligt.

Jag kan komma på minst 100 allvarligheter till men orkar av förståelig anledning inte skriva ned dom.

Livets glädjeämnen:
Mina barn. Mina fantastiska ungar.
Jag har dessutom fått snusa på både mitt hjärtats prins, lilla Theodor och på min kusins lilla sagolika prinsessa, fantastiska Doris idag. Sånt värmer en gammal tants trötta hjärta. Små bebisar.
Min dator, som jag trodde hade dött en smärtsam död, återuppstod idag. Den hade bara saknat mina barn. Såklart. Nu lever den och pustar & frustar som aldrig förr. Precis som det skall vara.
Surströmming.
Kräftor.
Vitlökssill.
En riktigt hederlig god söndagsstek. Med kokt potatis, brunsås och tammetusan om jag inte vill ha kokta morötter till. Jag kan till och med slänga in lite vinbärsgele bara för att.
Husmanskost är grymt underskattat.
Böcker, dock att jag inte har en enda ny bok att läsa. Istället så tafsar jag diskret på de jag vill köpa på alla ställen som säljer pocketböcker. När de kommer på mig så lär jag åka dit för ofredande av böcker. Inte kul.
Kär lek. Det gillar jag.

Så. Då vet ni vad jag gör inatt. Jag hoppas ni andra får sova.

Hej!

Hantverkare och släkt.

Av , , Bli först att kommentera 8

Hela sommaren har vi haft hantverkare utanför lägenheten som har fixat och donat vår utemiljö. De gör verkligen ett fantastiskt jobb. Dock har de fått lida då jag inte riktigt fattat det där med att min lägenhet inte är en skyddad bubbla, att mina fönster INTE blev skapade med insynsskydd utifrån. Utan faktum är att alla faktiskt ser lika bra in i min lägenhet som jag ser ut, om inte bättre. Jag springer runt som gud skapade mig titt som tätt. Oftast med en skitig gammal morgonrock slappt hängd på kroppen. (Jag fick faktiskt en ny av morsan för nåt år sedan  men den är inte lika härligt utnött som min gamla som har dessutom spår av sig från alla mina hårfärgningar. Memoribilia liksom…jag kan gå tillbaka några år och se vilken hårfärg jag hade då, kanske skulle jag börja märka up: illrött – sommaren 11)Till alla grannar och hantverkares chock.

En av dessa hantverkare brukar jag träffa på mornarna när jag kommer hem från jobbet, ni vet, trött av nattjobbet, rödögd med skitigt hår och en svag doft av handsprit som aldrig verkar försvinna. Har man en gång jobbat inom vården så fastnar den doften i huden.

Nå, denna stackars hantverkare och jag vi har haft någon slags tyst överenskommelse om att vi inte hälsar på varandra. Även om han kanske sett mer än vad som är lovligt av mig. Vi brukar bägge två böja ned huvudet och låtsas vara vansinnigt upptagna med vad det nu kan vara. Han med att jobba och jag med att inspektera hur mina steg tar sig när jag går.

Så en morgon tittar han upp på mig, ler och nickar.

Det var som att han ville berätta att: "nu när jag sett så mycket av dig så känner jag dig. Så nu kan jag le lite i mjugg och igenkännande nicka". Det kanske är så man skapar nya vänner? genom att först släppa på alla hämningar och bara tillåta sig själv att vara? Och sedan hälsa lite snett på varandra? Jag vet inte?

Nå – förhoppningsvis så är utemiljön snart klar så jag slipper smyga hem på mornarna bara för att slippa möta hantverkar´n. Hoppas allt är glömt snart.

På Facebook har en av min pappas släktingar skapat en grupp med min farfarsfars alla avkomlingar. Han hade 11 barn!!! Min farfarsfar alltså. Oscar Eriksson hette han. Jag kommer faktiskt ihåg honom. En kort (vi är rätt korta på pappas sida av släkten) gammal gubbe som var snäll. Han kunde (enligt sägen) stilla blod.

Nu kom jag bort från ämnet, vad jag ville säga var att i denna grupp så skall vi presentera oss och vem som avlat oss. Jag är redan helt lost. Vem är vem och vem är barn till vem och hur och hur många syskon och vem bor där och varför?

Men en jäkligt rolig grej är det. Tänk vad sociala medier kan skapa eller vad de kan åstadkomma. Jag hoppas att min pappas kusin som startade gruppen fixar en släktträff i sommar. Det vore väl något va?

Med det så säger vi hej!

Kärlek!