…och att jag inte har skrivit i bloggen någonting sen de bytte plattform? En får skämmas. Jag drar genast skämskoftan över öronen och ska försöka gottgöra er.

Till saken hör att jag har faktiskt haft fullt upp. Jag har varit upptagen med att jobba och läsa och skriva. Jag har faktiskt blivit erbjuden att plita ned mina små tankar i krönikeform i själva papperstidningen. Jodå, snacka om att jag är mängda stolt. Så stolt att jag faktiskt har ramat in den första krönikan och satt upp den på hedersplatsen i mitt hem.

I hallen.

Där A L L A kan se den.

Naturligtvis.

En ska ju inte komma hem till mig och undgå att veta att jag är värsta bigshot numer.

Haha! Nja…riktigt så bigshot är jag väl inte men jag är vansinnigt stolt och glad och har fortfarande lite svårt att förstå att människor faktiskt läser det jag skriver. De läser och de gillar det? In Your FACE alla svensklärare som satt där vid katedern och suckade över mig som aldrig kunde ta något seriöst.

I övrigt snurrar jag runt i någon slags lyckobubbla. Jag ska till NY.

New York!!

När jag var 17 år jobbade jag som barnflicka i USA och jag och min kompis V hängde varje helg i NY. Vi har sovit på de mest obskyra ställen (mamma du kanske inte skall läsa mer nu? Men tänk positivt…jag lever :). En gång somnade vi på golvet inne på Port Authority. Det var smutsigt och det var äckligt och det luktade kiss överallt. Jag har dansat mig svettig till arla morgonstund inne på Limelight (en nattklubb som var belägen inne i en gammal kyrka. Nattklubben finns inte längre men jag hoppas kyrkan står kvar). Jag har till och med lyckats med bedriften att som 17-åring F Å pengar av en uteliggare till en nattmacka. Jag betvivlar på att det är många som toppar den bedriften (till mitt försvar så fick just denna snubbe ALLTID mina småpengar och nu saknades det lite för mig så han gav mig det, han var snäll). Det var nog bland de roligaste månaderna i mitt liv. Ack, vore jag bara 17 år igen… och samtidigt tackar jag gudarna att mina egna ungar inte får för sig något lika vansinnigt som det jag gjorde. Mitt hjärta skulle aldrig klara den påfrestningen.

Jag hade alltid trott att jag skulle ta med mig kärleken i mitt liv och upptäcka staden på nytt, som vuxen. Nå, nu får jag upptäcka den med mor, syster och hennes man och bror och hans fru istället. Och istället för att dela rum med en vacker man får jag och morsan dela sovrum. Inte det mest optimala men det fungerar. Absolut. Jag tänker ta med mig en stor bild på en vacker man och leka att jag inte alls är singel i NY.

Så. Nu vet ni. Jag lever och jag skall till N Y!