Nu är äntligen det blonda borta
Sjukt mycket just nu
Det är ganska mycket och jag har många bollar i luften just nu så bloggen hamnar på sniskan lite, men jag kommer hit så fort jag hinner. Ha det bäst alla underbara
Nytt från Instagram










Vi ger er rabatt på kinesiotejp
Hejsan gott folk….
Nu har ni möjlighet att köpa kinesiotejp till ett bättre pris. Från den 23 augusti till och med den 30 augusti kan ni med hjälp av en kod få 25% rabatt på er köp på http://www.kinesiotapeshop.se/
Jag kommer i helgen lägga ut lite tips på hur ni ska göra för att tejpen ska sitta som bäst och jag tänkte även försöka visa olika sätt man kan tejpa. Jag ska se om jag kan få låna en rygg där jag i ett videoklipp kan förklara hur jag brukar göra och som jag blivit lärd.
Men åter till erbjudandet och hur det går till. Ni klickar på länken ovan så ni kommer in på hemsidan.
Välj vilken/vilka produkter ni vill köpa, den billigare vanliga tejpen eller den som är lite dyrare men som sitter bättre. Läs gärna om dom olika tejparna innan ni bestämmer er för någon. Köp en rulle eller färdigklippta bitar, det finns en hel del att välja. När ni är klar och kommer till varukorgen så ser det ut så här.
Min myshörna

Det nya livet börjar nu



Fried rice med räkor

Nytt till hemmet

Vacker himmel ikväll igen


Jag vågar, jag vill och jag kan!
Som ryggskadad är det lätt att bli feg, man är rädd för att reta upp ryggen i onödan. Jag är ofta orolig över det mesta när jag ska iväg på diverse aktiviteter och många gånger avstår jag från det roliga då jag vet att jag får sota för det sen. Varför ska jag låta väkren och rädslan styra över mig, det är väl ändå jag som styr över mitt eget liv?
I början av min rehab så var jag rädd för i stort sett allt, jag höll mig till det jag visste var hållbart och valde aktiviteter där risken för värk var så liten som möjligt. Jag blev världens kontrollfreak och ville veta allt om vart vi skulle, hur såg det ut, vad fanns det för sitt och ligg möjligheter. Skulle jag sova på hotell ville jag veta hur sängarna var, skulle jag åka långt ville jag vet hur bilen gick, kunde jag sitta fram och sträcka lite på benen. Skulle vi på middag ville jag veta hur länge vi skulle vara där. Ja jag ville veta allt om allt, ni kanske förstår vad jag menar?
När man gör på det viset så begränsar man sig så otroligt mycket och det är inte bara jag som tycker det blir jobbigt, dom i min närhet drabbas ju oxå. Mina vänner vill inget hellre än att jag ska må bra och vara med på roligheter, men jag kände under många år att jag (inte min skada) utan jag var en börda för mina vänner och jag mådde dåligt när dom hela tiden var tvungen att anpassa sig efter mig. Det tog mig lång tid att inse att mina vänner inte hade något emot att göra vissa saker på ett annat sätt så jag kunde vara med.
Det finns nog ingenting jag inte kan göra, det gäller bara att hitta ett sätt som passar just mig. Allt eftersom jag lär känna min skada och min nya kropp så märker jag hur jag ändrat sättet att stå, gå, sitta, ligga, plocka upp saker, böjer mig. Jag sätter mig alltid längst fram i bil eller buss för där skumpar det minst. Jag ser till att sitta på stolar utan armstöd för då kan jag lättare vrida och vända på mig för att kunna ändra ställning när jag får ont. Jag går på sidan av vägen för att inte gå på asfalten för mycket, det är ju mjukare ute i gräset eller på gruset. Små saker som kan underlätta så mycket, man får en helt annan medvetenhet.
Jag har många bestämt mig redan innan jag prövat nått nytt att det inte kommer att funka och det är jättetråkigt, men känslan jag får i kroppen när jag inser att jag klarar av det är ovärderlig. Jag trodde aldrig jag skulle klara av en lång resa till Thailand igen, efter olyckan har jag varit där två gånger och till Bulgarien en gång. Jag trodde aldrig jag skulle kunna busa med lånebarnen på Paradisbadet igen, men sen jag gjorde illa mig har jag varit där 3 gånger och åkt alla rutschkanor. Minisemester med bil och camping fanns inte på kartan men 2011 åkte jag först på bilsemester från Umeå-Huddik-Stockholm-Norrköping-Skövde-Trollhättan-Mellerud-Sveg-Östersund- Umeå och sen åkte jag till Junsele och sov tre nätter i tält. Jag trodde att hösten med svamp och bärplock för alltid var förbi men igår var jag ute med två vänner och kom hem med flera liter blåbär, hallon och svartvinbär.
Jag har kämpat i 5½ år med att våga utmana mig själv och övervinna rädslan. Att våga pusha mig själv så jag tar mig framåt och inte bara gör det jag alltid gör, då stannar man av. Att våga driva på men ändå känna över så man inte tar sig vatten över huvudet och åker på världens bakslag. Att våga lite på sig själv och sin egen styrka. Att ta kontrollen över värken och kroppen och inte låta den kontrollera dig. Det kommer göra ont och det kommer ta tid, men ibland är värken värd det. Det gäller att hitta sånt som ger så mycket energi att man kan ta värken som följer. Jag drivs av 50% tjurskalliget, 40% ren vilja och 10% dumhet. Ibland vill huvudet mer än kroppen klarar av och då får ryggen ta smällen, jag tror dock att bakslagen är lika viktig som framstegen för det är av dom man lär sig.
Med rätt inställning tar man sig långt och med rätt människor runt dig tar du dig längre. Det gäller att vilja, våga och tro på att man kan. Känner ni igen er i det här? Vågar ni eller är ni kvar i rädslan?
Senaste kommentarerna