Hjärtat fylls av sorgsen kärlek

Av , , Bli först att kommentera 6

Var det nån fler än jag som såg talang på trean ikväll? In på scenen kom en en samisk kille vid namn Jon Henrik, en kille som haft en tuff uppväxt som både same och adopterad från Colombia. Han berättade om sin bästa kompis Daniel som tyvärr int finns vid hans sida längre. Han berättade att när han dog satt Jon Henrik utanför Daniels stuga och bad när en jojk kom till honom, han sa att det var Daniel som svarade honom. På scen står han iklädd traditionell samisk klädsel och men sig har han en keyboard. Han börjar lugnt jojka och redan efter ett par sekunder var jag fast, jag känner den sorgen och kärleken har har i kroppen. Tänk att något utan text kan beröra en på detta vis. Tårarna bara rann och känslorna rusade i kroppen, vilken otrolig känsla han förmedlar och så otroligt vackert det gjordes. Där står han ensam på scen och blottar sitt inre och jag vill bara hoppa in genom rutan och krama om honom. Missade ni detta så måste ni se det och jag hoppas han berör er lika mycket som han berörde mig.

http://www.youtube.com/watch?v=woEcdqqbEVg

Bli först att kommentera

Köpa bil, hjäääälp

Av , , 1 kommentar 5

Vi har nu två gånger varit och kikat på en Kia Venga på Bergners bil. Det är en stor liten bil och det som gör den intressant är höjden på sätena, den är så jäkla lätt att ta sig i och ur och jag sitter så sjukt bra i den. Med min rygg är den perfekt och hela bilen känns som att den är speciellt byggd för oss med rygg och rörelseproblem. Men det här med bilar är ju en djungel, det finns så mycket att välja på och jag blir bara snurrig. Är det nån av er som har en Kia Venga,  eller kört en? Kanske någon som åkt en? Vad tycker/tyckte ni om den? http://youtu.be/ne0pP5jxiFk

1 kommentar

6 år sen olyckan

Av , , Bli först att kommentera 7
I onsdags var det årsdagen av olyckan, kan ni förstå att det redan gått 6 år? Det känns som om det hände för ett år sen. Jag ska försöka sätta mig ner i helgen och skriva lite om dessa sex år, om vad som hänt och hur det är nu. Många av mina läsare har ju följt mig från början och visst känns det som om tiden har gått fort?? Hoppas att ni har det bra och att ni får en bra helg.
Bli först att kommentera

Reportage update

Av , , Bli först att kommentera 6
För några veckor sen hade jag besök av en journalist och en fotograf från Stockholm, dom var här för att skriva ett reportage för en tidning om olyckan. Jag är så förvånad över att det fortfarande finns intresse för min story och det verkar som om dom följs åt två och två med ett par års mellanrum. I februari är det 6 år sen jag gjorde illa mig och efter två år så hörde Veckorevyn och Solo av sig, efter fyra år ville VK och Aftonbladet skriva om det. Nu snart sex år senare har två nya tidnigar hört av sig och jag har träffat ena och sagt åt den andra att höra av sig efter nyår då jag haft så himla mycket att göra nu med körkort och annat.
Jag är noga med hur artikeln ska se ut och jag har tackat nej till många tidningar, tv-program och radio som ger ett sken av att bara vilja gotta sig i det hela. Jag ställer gärna upp om det finns en bra tanke med det hela och ett måste är att jag får godkänna artikeln innan den trycks.
Nu har jag precis läst igenom artikeln från journalisten som var här senast och hon har skrivit den på ett nytt sätt, ett bra sätt. Det är ju lätt att det blir samma lika när många skrivit om det men denna gillade jag verkligen. När artikeln kommer ut i tidningen så kan jag dela med mig av texten. Hoppas bara bilderna blev bra som hon tog, jag hade missat tiden med en timme så när dom ringde på hade jag precis kommit hem från jobbet och slängt mig i duschen. Minns ej om jag hann sminka mig nått och håret var fortfarande blött, det ska bli spännande att se hur dom blev.
Denna gång är det Hemmets Journal som skrivit och artikeln kommer ut den 20 mars
Bli först att kommentera

Det blev inte riktigt som jag tänkt

Av , , Bli först att kommentera 6
I torsdags vakna jag med världens värk men jag pallra mig iväg på jobbet ändå. Väl på jobbet så kände jag ganska snabbt att detta inte skulle funka men jag bet ihop ett par timmar. Efter en lång inre förhandling mellan tjurskallen och förnuftet så vann tillslut förnuftet med lite påtryckningar från kollegorna. En låsning i sidan och krampande muskler gjorde att det var svårt att andas normalt, det blev korta snabba andetag och det mår ju ingen bra av.
Låsningen satt i även på fredagen och just denna fredag skulle jag få besök av mina älskade låneungar, hur gör jag nu. Funderade en stund och kom snabbt fram till att barnen är den bästa medicinen för mig, dom är dessutom så pass stora att dom klarar sig själv. Sagt och gjort så kom barnen på fredagkväll och det blev en lugn myskväll med tacos, glass och film.
Idag åkte vi ner på stan vid halv elva och strosa runt lite bland isfigurer och samer. Käkade lunch och sen mötte vi upp grannen och hans jänta, det var äntligen dags för den efterlängtade bion Frost. Bra film där både barn och vuxna var nöjda. André lämnade oss för att ta sig vidare till grabbkvällen och vi fortsatte gå runt på stan. Vi fick se Kronprinssesan, prins Daniel och lilla Estelle innan vi fortsatte vår vandring uppåt förbi alla skulpturer. När vi var färdiga gick vi mot mina bröder, där skulle vi möta upp Elin innan det var dax att röra sig mot invigningen.
Nästan framme hände det som inte fick hända, jag åker i backen med en jäkla fart. Där på backen inför barnen låg jag och kippade efter luft och varenda muskel i kroppen krampade. Grannen skulle hjälpa mig upp men jag sa att jag måste få ligga en stund tills kramperna lugnat sig men då kom två poliser som var oroliga och ville hjälpa. Crille förklara min ryggskada och att jag måste ta det i egen takt och ta mig upp själv. När polisen sa att dom skulle ringa ambulansen så tvingade jag mig själv upp för jag skulle jäklar i mig inte på något sjukhus,
Barnen står förskräckt och tittar på när jag kippar efter luft och försöker ta mig fram. Lyckas ta mig till mina bröder och där får dom hålla i mig så jag är på väg att tuppa, vart helt snurrig i bollen av syrebristen så jag fick hjälp att sätta mig på en stol. Crille tar nu med sig barnen ut i väntan på att barnens föräldrar ska hämta dom och tur var väl det, jag ville inte att dom skulle se mig så där. Efter en kvart får jag kontroll på andningen och kan fokusera på kramperna och vid det här laget har barnen åkt och Crille och hans jänta knatat vidare. Med hjälp av mina bröder så kommer jag mig hem och bäddas ner i soffan och där ligger jag än.
Jag tryckte i mig mina starkaste vid behov mediciner och såg invigningen på plattan. När den var slut så kom finaste Elin och höll mig sällskap till Melodifestivalen. Det vart trots allt en mysig kväll och en bra grej som kom av fallet är att låsningen jag hade släppte, inget ont som inte har för något gott med sig. Nu ska jag fylla på med medicin och sen försöka sova lite, har världens huvudvärk och känner mig mörbultat. Imorrn är en ny dag och jag hoppas att det blir en bättre dag.
Bli först att kommentera