Gud så gulligt det är med en ung kille på en arbetsplats där det mest jobbar medelålders kvinnor. Medelålders kvinnor är oftast anställda inom kommunen och jobbar då gärna inom vård, städ eller barnomsorg. Just på äldreboenden är yngre män oerhört uppskattade utan att de egentligen innehar någon som helst färdighet. De är ju helt enkelt bara så gulliga.

På äldreboendet sker överrapportering från nattpersonalen alltid tidig morgon. Då samlas personalen i det trivsamt dekorerade lilla samkvämsrummet med storblommiga gardinlängder med ballongkappors volym. Bordets skavanker täcks av en nystruken brodyr och runt om den övervattnade pelargonen står rykande koppar med öra samt tillhörande fat.

I soffan sätter sig Ynglingen alltid närmast armstödet mot vilket han pressar sin unga kropp så blånader uppstår på vänster höft. Han börjar dagen med en djup suck och två snusar av märket portion som trycks under hans läpp. Sedan är det bara att vänta på att blodet ska få fatt i nikotinet så någon form av avslappning infinner sig.

Sofforna i samkvämsrummet är två men den andra är obehövlig då de kvinnliga kollegorna alla vill sitta så nära Ynglingen som möjligt. Den oerhört populära soffan är överfylld av svullna cellulitlår som alla strider om platsen närmast. De som inte kommer i tid lyssnar stående genom hela rapporteringen och förbannar morgonen som förstört resten av dagen.

Ynglingen lyfter liksom stämningen ett snäpp enbart med sin blotta uppenbarelse. Den fasta lilla bakdelen rör sig förföriskt i de ledigt höfthängda och trådslitna jeansen. Har man tur kan oväntat vänster skinka barläggas och några smaskiga fasta bakdelsdetaljer man inte skådat på årtionden kan försköna avdelningen och ännu en gång får man uppleva sickelkänslan i gipan.

Skvallret om Fru Petterssons förfärligt gardinbyte eller paret Svenssons eventuella separation kommer av sig när man har ynglingen i närheten. Likaså hur Britta Pettersson på 15C lyckats bantat ner sig två storlekar med hjälp av Året Runt’s senaste LCHF-metod och att bulimi förmodat hjälpt Anna Svensson i de leopardmönstrade tightsen, tynger man inte ynglingen med.

I stället kan man kasta lite med den henna permanentade svintoluggen samtidigt som man skrattar en falsett högre än vanligt och lite ungdomligt berättar hur vild man var på dansrestaurangen förra fredagen. Hur vågad top man hade utan scarf och hur man flörtade med dansbandet.

Vill man vara extra hipp kan man alltid fråga ynglingen hur det går med rockorkestern?  För att bevisa att man fortfarande hänger med på riktigt så visar man sin uppskattning med två nyss inlärda headbang men slutar tvärt då de efterföljs av skalv i form av medelålders bilringsdaller.

Ynglingen ler lite förläget och undrar om persiennsnöret går att använda som strypsnara?

Då klockan är 21.00 är det dags för de som jobbat kväll att gå hem men innan sker en överrapportering till nattpersonalen av dagens spegling. Därefter brukar Ynglingen skynda sitt ombyte men det är sällan han hinner iväg hem innan de resterande kvällskollegor står skjutsväntande utanför.

Sittande på broderade kuddar, lagligt fastspända och med stolen dragen så långt fram att näsan och den permanentade fönblåsta luggen nuddar vid framrutan vrålsgasar de så motorerna nära kokar ikapp. Chickt med nervevade rutor frågar den snabbaste med sin allra sexigaste röst om de får bjuda Ynglingen på en tur? Livrädd sätter Ynglingen cykelnyckeln i låset och pekar menande på sina knappt synliga in-ear-headphones. Med hårdrocksvolymen på max cyklar han iväg in på ensliga cykelvägar och hoppas att han klarat sig ännu en kväll.

För att inte tala om personalfesterna. Alla medelålders samt gärna redan upptagna kvinnor blir som tonårsflickor på nytt. Blå ögonskugga smetas på de numera dragspelsliknande lager på lager ögonlocken och stora rougefläckar brinner på kinderna – både av vinet och av hettan att känna sig ung igen. Festens enbara Ynglingen blir ideligen uppbjuden och är som tuppen i ett hönshus.

Med ett lätt framskjutande discoroterande höftparti närmar man sig ynglingen samtidigt som de jordgubbsdoftande läpparna glansfullt säger:

– Vad fin du skulle bli om du klippte dig lite!

Därefter tror man att det är fritt fram att låta den rödlackade Helosandoftande fnasiga medelålders handen smeka den unga långa hårman som fritt hänger över ryggen på den hårdrockande ynglingen.

När kvällen lider mot några fler glas än tillräckligt så förändras känsloläget bland den annars så sammansvetsade arbetsgruppen för när man är på personalfest släpps alla hämningar och helt andra lagar blir tyst överrenskommet gällande.

– Åh, vet du vad jag skulle göra med dig om jag var tio år yngre? viskar rullande höfter 60 år. Hennes viskande läpp är numera aningen blåfärgad av det billiga rödvinet eller av syrebristen att hålla tillbaka bilringarna bakom det minimala glitterskärpet mitt på magen. Ursäktad av styrdansens lugna toner tar hon ett stadigt grepp om den fasta lilla bakdelen och pressar sina urmjölkade behag mot Ynglingens ansikte så att han knappt får luft.

Skräcken lyser i ynglingens ögon när han nickande försöker få till ett halvdant leende bland allt löst daller och en medhavd syrgastub för kvävningsrisken vore önskvärt.

Runt det gemensamt paxade bordet sitter resten av personalgruppen som nu i vredesmod beställt var sin pina colada. Kommentarer över ”rullande höfters” vedervärdiga uppförande debatteras ljudligt. Jordgubbsläpparnas klet är av de vibrerande skvallerläpparna nu smetat runt hela ansiktet då alla har något att uttrycka om kollegans motbjudande föreställning.

Att gemensamt baktala en kollega stärker personalgruppen ett ögonblick. Ju starkare röst man använder vid baktaleriet desto större är tron på övertygelsen att man själv aldrig skulle komma på tanken att synda så oerhört som ”rullande höfter”.

Under bordet sopas handflatorna rena från rester av ”rullande höfters” avslitna hennapermanentade lugg i handgemänget om dansen med Ynglingen och planer om efterfesten smids med list. 

Att allt kommer att diskuteras i samkvämsrummet vid överrapporteringen om måndag morgon har man inte en tanke på just då för vad har en medelålders kvinna för egentligt värn när den fasta lilla stjärten lockande är ute och rör på sig så där förföriskt som bara en ynglings lilla bakdel kan?

Just nu skulle jag kunna ha jublat och i högan sky vrålat: HÖSTLOV men så är inte fallet. Personligen hade jag efter terminbörjans galet stressade tempo sett höstlovet som en oas vilken jag i tanken vigt åt vila, eftertanke och tid för reflektion.

För det första så jobbar jag i helgen och på måndag har lärarna så finurligt hittat på att vi ska ha betingsarbete under lovet vilket innebär att vi ska sitta i fullmäktigesalen hela dagen lång. En timme efter dess avslut ska det till läraren inkommit en sammanfattande web-text på 1500 tecken – från mig då alltså.

Tisdagen ska jag ägna mig åt:

•          en huvudartikel på 1800-2400 tecken.
•       En eller två biartiklar på 800-1200 tecken.
•        Samt en eller flera notiser på 400 tecken.

Allt ska givetvis handla om vad som sas, hände och bestämdes på fullmäktigemötet.

Undrar just om jag inte känner mig lite febrig…

På Svenskan har vi pratat om argumentation och på ämnet fick vi en läxa. Läxan var enkel för de uppmärksamma:

– Hitta på en argumentation och skriv bara början…

Själv skrev jag tydligen en bok:

Att röka är sjukt

Du vet att det är skadligt att röka. Du vet att rökning förkortar ditt liv. Du vet att rökning är en ekonomisk belastning.

Så varför röker du?

Alla läkare säger att röksuget oftare handlar om vanor än kroppens starka nikotinbehov. Att rökare inbillar sig att de har ett behov av en cigarett i samband med vissa situationer som till exempel mat, dryck eller särskilda platser. Speciellt gott smakar tydligen en cigarett tillsammans med en kopp kaffe.

En rökare tänder gärna sin allra första stinkande cigarett tillsammans med dagens första kopp kaffe. Har allmänheten tur tänds inte den andra cigaretten förrän vid förmiddagskoppen som därefter i rask takt följs av kaffet efter lunch, kaffekoppen vid eftermiddagsfika och den obligatoriska koppen efter middagen samt koppen i TV-soffan.

Detta händer om vanligt vettigt folk har tur!

I annat fall så tar sig rökare friheten att förpesta den annars så friska luften när helst de önskar. Innan bussresan och direkt efter bussresan är det tydligen lagstadgat att en cigarett ska brinna i rökarens grå och livlösa ansikte.

Innan barnen hämtas på dagis bolmas det som aldrig förr utanför de barnsäkra dagisstaketen särskilt där dungen av hopvuxet björkris döljer som bäst. Givetvis tänds cigaretten ånyo så fort barnen äntligen får komma ut i friska luften efter en lång dags förvaring bland barnbaciller som flytt mellan avdelningarna med hjälp av inrättningens dammiga gamla luftkonditionering.

En cigarett tänds med fördel innan ett cirkelträningspass ty cigaretten kompletterar uppenbarligen den svindyra och trendiga träningsoutfit en rökare alltid bär – kostsam, onyttig och luktar illa. När det hårda cirkelträningspasset är över belönar rökaren sitt hjärta med långa djupa drag av tjära rakt ner i de nyss så aktivt syresättande lungorna.

Det är vetenskapligt bevisat att det finns kopplingar mellan rökning och stress och nedstämdhet. En rökare behöver således inte vara nedstämd av naturen utan behöver i stort sett bara avsiktligt krångla till det med en närstående för att finna en orsak att röka. Inte heller behöver en rökare vara särskilt företagsam eller energisk för att anklagas som stressad. Det enklaste man kan göra för att få fart på en rökare är att gömma hans cigarettpaket.

Nikotinlobbyister hävdar dagligen i olika debatter att rökning minsann är en privatsak. Detta kan jag till viss del hålla med om.

Visst är det en privatsak att fylla sin egen kropp med gifter som på sikt orsakar alla möjliga olika sjukdomar så som cancer, hjärtinfarkt, hjärtstopp, diabetes, infertilitet, impotens, astma, KOL, lungemfysem, stroke, hjärt- och kärlsjukdomar och tandlossning.

Men om jag skulle behöva presentera min älskade make som han, med matt och glanslöst striphår där rynkorna under den gråbleka hyn uppkommit på grund av påskyndat åldrande.

Min älskade make är han, med de stora gula tänderna där upphostade sega slemklumpar dagligen dinglar ur mungiporna.

Min älskade make är han, med de iskalla fingrarna och de missfärgade gula naglarna som alltid luktar cigarettfimpar…

…är det frågan om det är en privatsak längre?

Mitt minsta yngel är i Stockholm för att hälsa på sin pappa. Självklart är flickvännen med. När de sagt Hej till pappa drog de till fryshuset och Impericon Never Say Die Tour 2012.

När ett av banden, The Browning (US), spelat klart minglade de runt, snubblade över bandmedlemmarna, fick sig en pratstund och tog några snabba bilder.

Jag har lärt honom allt som är värt att veta!

Då var den grävande journalistiken över!

I två dagar har klassen opponerat på varandras texter och radioprogram. Det innebär att vi har plockat ner varje artikel i nanopartiklar och noga analyserat varje liten beståndsdel. Vi har putsat varje bokstav skinande blank, slipat ingresser sylvassa, filat rubriker precisa – kapat, ändrat och förbättrat.

All kritik höll inte alla med om, alla förändringar höll inte alla med om, alla föreslagna förbättringar höll inte alla med om – en helt vanlig opponering alltså där det kan vara svårt att veta vad man ska ta till sig och av vem? En av lärarna sa så här om texten och det tog jag alla fall till mig:

”Otroligt himla jättebra och fantastiskt ämnesval. Det är skitbra. Väl underbyggt. Välskrivet, förutom någon tappad bokstav (sluta med det). Tycker Ni ska fortsätta och satsa på en publicering. Det är detta arbete värt.”

Har man ingenting speciellt för sig en lördagskväll kan man alltid bjuda in goda vänner. Är det riktigt goda vänner så tar de med sig ingredienserna till en härlig planka som man sedan lagar tillsammans. Fastigheterna fortsätter med ett trevligt pyjamasparty och vännerna sover såklart över.

Sent i går kväll kom jag på att jag inte hade någon bild till mitt grävarbete. Tråkiga bilder som myndighetsporträtt med en massa röda pärmar i bokhyllan bakom – intresserar mig inte. Ett av det fotolösa problemet kan ju bero på att de intressanta vi intervjuat alla begärt källskydd – vilket betyder – vill vara anonyma på grund av annars förväntade repressalier av respektives ansvarig chef.

Så vad gör man?

Jo man ställer klockan tidigare än 06.00 och plingar på dörren hos mor och far som inte ens hunnit fått i sig dagens första kopp kaffe. Försöker förklara situationen så sansat som en journaliststuderande bara kan efter tre veckors grävande journalistik – jag behövde en genrebild.

Skickar mor på vinden för att rota fram mormor Guns svart/vita unga porträttbild med antik ram från nittonhundrakallt och skickar far ut i gårdshuset för att leta fram ett gammalt dammigt kamerastativ från 70-talet.

Genrebilden fanns klockrent planerad i huvudet på den galet stressade journaliststuderande människan.

I mor och fars, ännu obäddade, sovrum rensades byrån från porslinsbråte och gårdshusdoftande kamerastativ ställdes på plats. Mormor Gun dammades av och ett levande ljus tändes i det nyvakna sovrummet – vilket jag gissar var premiär i sovrummet i huset från 1920.

När mormor Guns photosession var över så kom journaliststudenten på ännu en fotoidé – händer är bra att ha i reserv liksom.

Mor och far placerades vid köksbordet med uppmaningen:

– Ta i varandra som om ni var gamlingar som vårdas i livets slut!

Svaret jag fick när jag själv en fredagmorron klockan 06.30 stod med båda fötterna på mor och fars köksbord och kökslampan gav mig blå märken i panna var:

– Vi har väl inga gamla händer heller!

Ungefär där var jag tvungen att tvärdra till skolan och tvungen att lämna ett annars så fridfullt hus, en fredagmorron klockan 06.45, i totalt kaos.

Jag tror att jag både har ärvt deras goda morgonhumör och deras tålamod, i rakt nedstigande led!

…finns även i svart/vit

I två veckor har vi nu arbetat med vår skoluppgift: Grävande journalistik!

Det snurrar i skallen av intervjuer med socialnämnd, socialstyrelse, politiker, fack, MAS, chefer, personal, olika utskott, lögner, telefontider, sjuksköterskor, folk som slänger på luren i örat, mail, anonyma, register, direktörer och riktlinjer som kan tydas lite hur som helst.

I veckan ska allt sammanställas till en läsvärd artikel och ett intressant radioprogram.

Stressen dessa veckor har inombords vibrerat så att blodet i det stora och lilla kretsloppet nästan pulserat sönder kroppens alla ådror men vi har haft otroligt roligt – min grävkamrat och jag.

Under de kommande tre veckorna har vi i skolan Grävande Journalistik – vilket är journalistik som visar på missförhållanden, avslöjar hur någonting egentligen ligger till eller berättar om tidigare okända fakta.

Jag och min klasskamrat ska undersöka om det finns missförhållanden på olika Kommunala äldreboenden i Umeå – specifikt då vilka riktlinjer man arbetar efter på olika boenden vad gäller palliativ vård – vård i livets slutskede eller helt enkelt förklarat – när någon boende är på väg att dö.

Av någon märklig anledning är det mycket svårt att få kommunal vårdpersonal att berätta om hur deras arbete fungerar/inte fungerar då många anställda tror att de bryter mot tystnadsplikten om de berättar om detta. Tystnadsplikt handlar om någonting helt annat och personal har tvärt om meddelarfrihet-  vilket betyder att kommunal vårdpersonal enligt lag är skyldig att rapportera eventuella missförhållanden i just denna fråga.

Hör av Er eller kopiera gärna detta och skicka vidare till vänner Ni vet jobbar på äldreboenden i Umeå och be gärna dem kontakta mig, så snart som möjligt, om de vill hjälpa mig att förändra de boendes situation eller sin egen eller andras arbetssituation till det bättre.

Jag är enligt lag skyldig att skydda mina källor så ni kommer att vara och förbli anonym – om ni vill.

[email protected]