2 1/2 år kvar till 50

Av , , 1 kommentar 5

 

Helt plötsligt en dag så vaknade jag upp ur dvalan och insåg att om 2 1/2 år så är jag 50.

Närmare 60 än 30!

Varje ny födelsedag borde välkomnas med storslagen glädje eftersom den är ett bevis på överlevnad där mitt alternativ hade varit döden.

Jag har alltså levt mer än hälften av mitt liv och borde då inneha en mängd erfarenhet, betydande mognad och ett stort inre lugn. Jag borde ha ett fast grepp om tillvaron och befinna mig exakt på den plats i livet jag vill utan tankfulla funderingar om vad jag vill bli när jag blir stor.

Ungefär nu borde jag ha lärt mig att en näringsriktig frukost snarare består av ekologiskt fullkorn istället för gårdagens kvarlämnade pizzaslajs av oklart ursprung.

Arrangemanget i min garderob borde styras av en organiserad tydlighet där korrekta dräkter i färgskalans mörkare ton anständigt matchandar blommiga knytblusar på rad. Bästföredatumet för mina kläder i lack, glitter, högslitsat och fransig coolhet borde alltså för länge sedan ha förfallit och därför donerats till någon yngre version.

Varför hänger det då ett par skinnbrallor i min garderob som passar perfekt?

Helgerna borde följaktligen utan spontanitet vara planerade i minsta detalj där klimax är att få krypa ner bland soffans mjuka kuddar och dra en filt upp till hakan och förhoppningsvis skymta en blottad manlig bringa i lördagens program ”Lets dance”.

Inrutat vuxenliv är tydligen när man på riktigt tycker det är kul att storhandla. Tillber de stunder man fritt får vandra bland butikers hyllmetrar, jämföra drivor av storpack med portmonnäns samlade rabattkuponger och glatt få fantisera ihop kulinariska bjudrätter i parmiddagsform.

När vuxenvärlden har bjudning debatteras heminredning, jämförda uppvärmnings kostnader, inte längre barnuppfostran men dock tonårsfasoner. Efter middagen drar sig äkta makar tillbaka ner i pannrummet för att studera brännvärdet i diverse vedträn. Diskplockande kvinnor som sedan länge förlikat sig med sitt gäddhäng och ansiktets nya livslinjer övertygar varandra om att utstrålningen inte försvinner bara för att brösten numera ser ut som kranar.

Varför är min enda fundering här om biljetterna till ”Sweden Rock” är slut?

På gymmet borde jag förstå att alla blickar jag får inte betyder att de beundrar min vältränade nätta lilla bakdel. Sannolikare är att de fasas över den övermogna slapprumpans katastrofala framfart som är fasligt nära att slå i mitt bakhuvud och därmed vålla en smärre hjärnskakning. Sammanfattningsvis kan jag väl anta att de förmodligen kastar ängsliga blickar åt mitt håll av fruktan att min höftkula snart ska komma rullande.

I vuxenvärlden är det inte längre tillåtet att sova med makeup eftersom detta tydligtvis påskyndar dragspelsliknande lockhäng över ögonen. Lämpligt är det inte heller att kavla upp ärmen i en tatueringsstudio och låta tatueraren fritt bläddra bland gäddhänget för att förbättra den blekta färgen i tribalmotivet. Jag har därmed också förstått att den enda möjligheten i vuxenlivet att få glida omkring i en T-shirt med bungyjumpmotiv är att lägga högsta bud på tradera eller att ha turen att damma av en gammal kvarleva på vinden. 

– Sluta lyssna på rebellisk musik, slänga dina läderbyxor och växa upp, hör jag ofta.

Att vara vuxen vad innebär det? Är det summan av erfarenheter och en stor portion medvetslöshet som gör att man är nöjd med att ligga i soffan och drömma om svunnen tid? Man har inget behov av att uppleva nya saker utan nöjer sig med att låta andra leva och själv vara en betraktare?

Att vara vuxen är det någon bestämd känsla som infaller vid en viss ålder och man bara förvandlas? Eller är det en medveten handling där man själv bestämmer när det är dags?

Den hjärtlösa modern

Av , , 1 kommentar 3

 

När 17 år var 4 kom han snyftande och kröp upp i min famn.

– Lilla gubben, vad är det som har hänt? sa jag förfärat.

– Jamen, snörvlade han så hjärtskärande som bara han kunde.

– Har du gjort dig illa, frågade jag som den ömsinta moder jag var…är.

– Varför har inte vi något husdjur?

Så vände han sakta huvudet från mitt bröst och tittade på mig med sina stora frågande ögon. På kinderna rann tårar som vätte min hand.

– Alla kompisar på dagis har ett husdjur. Vi pratade på samlingen idag om allas husdjur och…

…så borrade han in huvudet i mitt bröst igen och snyftande genom min tröja hörde jag…

– Det var bara jag som inget hade!

Jag kramade det tröstlösa lilla livet hårt och vaggade honom fram och åter. Strök den svettiga pyttiga luggen och pussade hans panna. Samtidigt började argrynkan formas i min panna och tydligt visa sig. Jag blev rakare i ryggen och irritationen i mig växte.

– Inget jävla husdjur!

Vad var jag för en mor egentligen? Det är väl självklart att barn ska växa upp med djur. Själv var min barndom fylld av zebrafinkar, undulater, nymfparakiter, hamstrar, marsvin, kaniner, akvarium, krabbor och hund.

Varje vår var jag dessutom otroligt ihärdig i mitt sökande efter grodyngel och hade en miljon i en balja på balkongen.

Varje katt jag träffade på inom en mils radie var en hittekatt. Jag kunde i timmar locka, tjyvhålla och släpa hem dessa övergivna stackars katter.

– Titta mamma vad jag har hittat, sade jag oftast…alltid. En helt ensam hittekatt och han har ingenstans att bo!

Själv var jag helt sönderriven och blodig av katten som inget annat ville än att springa hem. Samtliga hade halsband med både adress och telefonnummer.

Jag förbannade den själlösa moder detta stackars barn hade närts av och sa med den allra finaste rösten:

– Lilla vännen min, vad skulle du så gärna vilja ha för ett husdjur?

I min rykande hjärna tänkte jag att en liten guldhamster, en vandrande pinne eller en eremitkräfta kunde vara en bra början.

– Mamma, sa då 4 år med tårdränkta kinder – nu med ett jätteleende på läpparna.

– Jag vill ha en pingvin!

Förbannat bra

Av , , Bli först att kommentera 1

 

Vaknade i ottan av gårdagens fågeljakts plugg som snurrade i lillhjärnan.

Nästa vecka ska vi i klassen som går press (inriktar oss på tidningsmakeri) få en alldeles egen vecka för att prova på att göra radio.

Uppgiften var ganska enkel för de som lyssnade på instruktionen:

– Ni ska skapa ett inslag om ett engagemang. Kommer att bli förbannat bra!

Jag gillar min magister för hans kraftord går rakt in i min nakna radiosjäl och får mig att tro att jag verkligen kommer att lyckas – förbannat bra dessutom!

Jag funderade ett slag och kom på att jag har en god vän som brinner för skog, djur, natur, fjäll, gevär, ripor, fjällbäckar, hagel och jägermeister.

I min iver och totala förmåga att missuppfatta saker och ting hade jag bokat in min radiointervju redan i dag. Det kan för utomstående ses som en briljant driftighet men med tanke på att vi skulle gå igenom radioutrustningen och säkert få en hel del smarta intervjutips om måndagen – så var dagens bokning allt annat än en briljant driftighet.

Det började med att min fulladdade radioutrustning gallskrikande blinkade ”low battery” när vi äntligen stod mitt ute i skogens ingenstans.

Igår hade jag försökt klura ut hur utrustningen fungerade och av någon anledning inte lyckats stänga av skiten under natten. Turligt nog är jag väl medveten om min klantighet och hade stoppat två AA batterier i fickan innan jag åkte.

Vi vandrade runt i skogens ingenstans i flera timmar och pratade skog, djur, natur, fjäll, gevär, ripor, fjällbäckar, hagel och jägermeister och tror jag gjorde den bästa intervjun ever – förbannat bra dessutom!

Måla med ljus

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Underställ, täckbrallor, dunjacka och kamera – igår laddade jag för fotokurs utomhus i mörka skogen.

Att fota i mörker är ingen större utmaning om man väljer genvägar som att alltid använda blixt. Om man istället fokuserar på bländare och slutare och dessutom har glömt stativet är utmaningen enorm.

Ute på en ö bland snårskog, omkullblåsta trädstammar och dumpade kolslädar från 1800-kallt kravla jag upp på istäckta stenar för att på något sätt stabilisera mitt handskaller.

 

Med hjälp av en ficklampa kunde jag måla med ljus. Här stod jag framför kameran som låg på en sten med lång slutartid. Ficklampan rörde jag lite som jag ville och vips fick jag en magisk bild.