I veckan är det höstlov. Höstlov betyder ungefär sova hela dagen och vara vaken hela natten och där emellan slappa. Visst förstår jag att gymnasieyngel behöver tid för reflektion och en stor dos rekreation men någon måtta för det väl ändå vara.

I skolan får yngel lära sig vad skolan tycker är viktigt att behöva veta för framtiden. Hos mig får yngel lära sig vad jag tycker är viktiga verktyg för att erövra framtiden.

Jag slog upp sidan 293 i Vår Kokbok från 1982. Tog fram köttfärs, lök, ströbröd, mjölk och ett ägg. Bände med all min kraft loss spelkontrollen från ett yngel och en laptop från det andra ynglet och sa på det lugna och pedagogiska sätt jag är vida känd för:

– Nu kan Mamma Scan slänga sig i väggen för nu ska vi laga de godaste köttbullarna ever!

Yngel tittade skräckslaget på varandra för att sedan anklagat titta på mig med blicken som utan ord sa:

– Haru redan börjat tulla på glöggen mamma!

Att tillverka köttbullssmeten med hjälp av sidan 293 var inga problem för de små ynglen. Problemen började när smeten var klar för rullning och samtalet över bunken lät så här:

– Vi behöver handskar?

– Nä jag tänker inte heller ta i den där geggan?

– Du får fan börja?

– Nä jag gjorde det förra gången!

– Vi har väl aldrig gjort köttbullar förut?

– Nä men du vägrade ju ta i smeten på hemkunskapen!

– Men vi har ju aldrig gjort köttbullar på hemkunskapen?

– Nä men jag var tvungen att ta i den äckliga pajsmeten!

– Pajsmeten såg inte så här jävla vidrig ut.

– Om jag ska doppa händerna så ska du!

– Jag kommer att spy…

Vart de två hormonstinna ynglen hämtade sitt mod förtäljer tyvärr inte historien men till slut låg det små perfekt rullade och vackert stekta köttbullar i en form.

Att försöka övervinna sin rädsla genom att möta det man fruktar mest är väl det största modet av alla.

Jag är verkligen förvirrad då det gäller smink. Mascara och ögonbrynspenna förstår jag mig på och använder. Jag vet vart man ska kleta fast läppstiftet och placera nagellacket men tyvärr är det ingenting för mig. Jag vet faktiskt också vart man lägger ögonskuggan och tycker att det är jättesnyggt. På andra. När jag själv ska försöka färglägga locken liknar resultatet mer de överförfriskade ögonlock som flörtade med dansorkestern på 80-talets finlandsfärjor. Färgen var oftast blå. Kajalen var också blå. Liksom mascaran.

Förklaringen till min klantighet kan visserligen bero på att jag aldrig övar. Får jag någon gång för mig att försköna dragspelen så är det oftast 15 minuter innan taxin anländer till en förfest. Resultatet 15 minuter senare är lika roande som man kan föreställa sig.

Jag har en arbetskamrat som lätt skulle kunna sadla om och med fördel istället börja jobba som säljare. Hon har alltid en uppsjö av välluktande skönhetsmedel i sin väska som hon villigt delar med sig en dutt av. Hon svarar alltid sakligt på alla mina frågor när jag inte förstår vad primer, foundation, concealer, shading, highlight är liksom om produkterna ska vara fast, flytande eller lös. När hon började berätta om GlossyBox var jag fast:

– Glossybox är som en prenumeration på skönhetsmedel och för 139: – i månaden får jag en låda med fem olika produkter i mindre storlek rakt ner i min brevlåda. Jag sprayar och kladdar och luktar och målar och vallar och förhoppningsvis hittar jag någonting som är användbart. Betydligt billigare än att köpa en dyr produkt bara för att upptäcka att den är värdelös.

– Verkligen perfekt för mig som inte har en aning om vad jag ska köpa, sa jag och gjorde en beställning.

Visst låter det bra?

I dag fick jag min första GlossyBox inlindad i fint papper, snören och rosett. Innehållet var verkligen spännande och fylld av mystik. Så gåtfullt att jag inte ens med hjälp av den medföljande  informationen förstår hur man ska använda de mesta av innehållet.

Så nu sitter jag här med alla besynnerliga, färgsprakande, exklusiva burkar och tycker att de är ganska fina.

Man kan stapla dem på varandra.

Man kan sortera dem färgskalsmässigt.

Man kan rulla dem över bordet.

I går var jag bjuden på ljusparty. Först tänkte jag inte gå. Jag har stor erfarenhet av alla homepartyn som exploderade på 80-talet. Där fanns partyn med barnkläder, porslin, underkläder, smycken, inredning, smink, uppblåsbara erotiska lamm, parfym och…ja, det fanns egentligen homepartyn för allt som gick att sälja. Att allt var var väldigt dyrt spelade mindre roll – det var ju ett briljant nytänk som även skvallrade om att jag var en i gänget. Homepartyprylarna samlade damm, tog plats och användes mycket sällan.

Jag har genom åren varit en stolt ägare till alla olikformade Tupperwereprodukter som enligt företaget skulle underlättat markservicen för en småbarnsfamilj på 80-talet. Att varje produkt hade livslång garanti var inget dåligt erbjudande för en småbarnsförälder. Plastburkarna var stora som hus och fyllde mina köksskåp så att jag fick ha vanliga tallrikar och bestick i en banankartong under locket i kökssoffan.

Sedan kanske vi inte ska tala högt om den gång jag var på ett vuxenparty och vaknade upp med en beställningslista på diverse sexleksaker som jag hade tyckt verka otroligt välbehövliga kvällen innan. Samma kväll som det var öppen bar på homepartyt.

Egentligen har jag ingenting emot konceptet:

”En hög med shoppinggalna kärringar samlas runt ett fat gofika och får smaka, lukta och känna på produkterna – därefter köper alla någonting – för ingen vågar ju riskera att bli utmobbad i grannkretsen.”

Ett bra koncept av företagen som vet att varorna säljer sig själva med störst hjälp av det vuxna grupptrycket.

Det var just det där med ”inget köpptvång” som jag tog fasta på när jag fick inbjudan. Visst vet jag att det inte är något köptvång men hur skulle det se ut i mina grannars, arbetskamraters och vänners ögon om jag ingenting handlade? Jag skulle alltså sitta där och trycka i mig av värdinnans hembakade bullar som skulle drypa av hemgjord vaniljkräm? Dessutom skulle jag obesvärat sörpla i mig av det kaffet som dagen till ära skulle vara malt i den exklusiva elektriska kaffekvarnen? Torka mig runt munnen med internetbeskrivet vackert vikta servetter? Utan att köpa någonting? Nä det skulle inte vara försvarbart över en fryst laxfilé i den lokala närbutiken om måndagen.

Dessutom skulle jag kanske äventyra värdinnegåvan om jag inte handlade eftersom gåvans värde ofta grundas på gästernas köplust.

Med all min erfarenhet och mitt numera vuxna självförtroende och år av mognad äntrade jag partyt med inställningen att här skulle bullar tuggas och kvarnmalet kaffe silas genom amalgamklädda gaddar. Dofter från mångfärgade ljus skulle obemärkt passera mitt luftintag och jag skulle småle åt alla som inte kunde stå emot frestelsen eller vågade trotsa annorlunda.

SUMMERING AV KVÄLLEN:

1. Jag köpte ett paket värmeljus med doft av Jordgubbar/rabarber

2. Jag anmälde mig som värdinna för ett homeparty inom kort

Jag har aldrig riktigt förstått vad en jordärtskocka är för någonting? Jag vet fortfarande inte om det är en skocka eller en kocka? Men jag vet att soppan är gudomligt god och inte alls smakar som jag av namnet att döma tidigare trott: jord, gegga och smuts.

Två gånger på kort tid har jag vid finare middagsbjudningar blivit serverad jordärtskockssoppa som första rätt av tre. Båda gångerna har gommen krullat till sig av välbehag och angeläget gapat efter mer. Att det var en skocka eller möjligtvis en kocka som försatt mig i denna smakextas har förvånat mig var gång.

I går skulle jag för första gången själv koka denna delikata anrättning. Problemet var bara att jag inte hade en aning om vad jag letade efter på mataffärens grönsaksavdelning. I mina tankar så var en jordärtskocka stor, svart, full av jord och placerad vid potatisen eller möjligtvis att den kunde finnas i frysdisken bland de gröna ärtorna? Bland kålrötter och polkagrisrödbetor hittade jag en samling smutsiga ting som i mitt dåvarande förstånd mycket väl skulle kunna stämma överens med skockorna. Butiksbiträdet, som måste ha tjuvlyssnat på min förvirrade diskussion med mig själv, förklarade på ett väldigt pedagogiskt sätt att mitt fynd tyvärr var svartrötter och visade därefter malligt vart skockornas hylla fanns.

Jag stekte skockorna i riktigt smör, öste ner vin, fond, äkta grädde och tryckte till sist ner en baconskiva och en kylskåpssparad halloumibit – bästa soppan ever!

I går var en angenäm dag. Jag strök omkring i långbombare, urtvättad stortisha och kuddfrisyr. Hela dagen. Långfrukost framför datorn. Kaffe och snus i mängder. Varvade soffhäng med Netflix och Spotify. Klappade katter, pussade yngel och försökte ryck makens näshår. Låg på köksgolvet och visslade glassbilslåten. Försökte spöa en fluga. Tittade på regnet. Liksom kravlöst och fritt.

Innan maken började med middagen tryckte han ner mig i badkaret. Fyllt med bubblor. På karets kant stod ett glas med vin. Badvin.

Jag fotade bubblor. Sippade vin. Försökte flyta.

Maken knådade hamburgerbröd och gräddade dem vackert. Han tände grillen och prydde den med malet kött, skapta som små cirklar. Han stekte bacon och halloumi. Han friterade lökringar och chili cheese.

Jag sippade lite mer vin. Dök. Räknade hur länge jag kunde hålla andan.

Maken skar grönsaker, dukade vackert och tände ljus. Han vek servetter och diskade undan. Hämtade ett badlakan och torkade mig torr. Fyllde mitt tomma glas och serverade en himmels måltid.

En frudag helt enkelt!

Ibland får man kravla bland fallna kottar, fruset kattpiss och avdomnade stjälkar för att fånga den perfekta bilden – till grannarnas glädje.

I går var det tjejmiddag = övermogna damer glufsar i sig gourmélagat och snackar skit. Eftersom vi har hållit på i 19 år kanske dessa dagar nu mer kan kallas tantmiddag, kärringträff, eller fruntimmerstugg. Trots att åren flyger sin kos är det alltid lika trevligt att sätta sig vid dukat bord, hugga in i en delikat anrättning och skratta sig igenom ett par timmar.

I går var det toner av 70-talet som speglade atmosfären.

Gröna hissen

Soppa & Räkcocktail

Fondue

After Eightpäron & Irish Coffee

Ädelostpasta

500g pasta

2 Kvibille ädelost

5 dl crème fraiche

Bacon i massor

Koka pastan.

Riv under tiden osten grovt och stek bacon.

Häll bort pastavattnet.

Blanda runt crème fraiche i den varma pastan och låt skapelsen bli riktigt varm. (här använder vi inga fjösiga lightprodukter – så fet crème fraiche som möjligt).

Häll upp ett glas vin och softa tills det är dags för nästa moment!

Ner med den rivna osten och joxa omkring.

När osten blandats med pastan får den absolut inte koka utan ska bara stå med lock på svag värme.

När allt är varmt så ös ner ett berg av stekta bacon.

Mästerligt!

Sallad

Skit i reglerna och grabba tag i det som kylskåpet och trädgårdsodlingen erbjuder. Glöm aldrig att en sallad alltid gör sig bättre på ett fat än i en skål.

Börja med en bädd av isbergssallad och ruccola.

Plutta därefter fatet med:

Gurka

Körsbärstomater

Paprika

Röd lök

Fetaost

Melon

Granatäpple

Stekta stavar av halloumi

Toppa med en blandning av rostade solrosfrön, pumpakärnor & pinjenötter

Avsluta gärna med att ringla balsamico över skapelsen!

Jag har aldrig varit med om en höst där det inte har snöat. Ibland har den anlänt tidigt och ibland har den kommit väldigt sent. Men det har alltid snöat.

Det egendomliga är att jag var gång blir lika överraskad.

Lovikkavantarna är spårlöst borta liksom långbombarna och den senaste moderiktiga huvudbonaden. Dunjackan hänger visserligen på den galge den ska men hålet på vänster arm är fortfarande inte lagat utan pryds även denna höst av en bit silvertejp.

Gräsklipparen har jag lämnat kvar på exakt samma ställe där jag gjorde sista klippet, spaden står ståtlig i potatislandet och fönsterna som jag trodde jag skulle finna tid att torka är fortfarande flammiga av pollen och vårgrusets vägdamm. Amplar med torkade sommarblomster vajar i den friska vintervinden, färgglada solstolar står fortfarande på rad och griller är numera lika vit som omgivningen.

Varje år väntar jag dessutom alltid tills den första snön landar på huven innan bilen får nya vintersulor.

I dag var Facebook fyllt av bilder om det vita fluffet som över en natt svept in och lagt sig som ett täcke över vårt norrländska landskap. Uppgivna kommentarer om att livet är slut och helvetestiden nu har börjat avlöser varandra, sida upp och sida ner. Nyheter, löpsedlar och kvällstidningar varnar om extremhalka, snöfall och sjunkande temperatur.

Personligen måste jag erkänna att det killade till lite extra i magen i morse. Även om jag är den mest frusna människa på jorden så har jag aldrig haft problem att hitta på roliga saker om vintern. Förutom att man kan åka skidor, skridskor och pulka så kan man faktiskt pimpla, dra ihop ett gäng kamrater och grilla korv eller styra ihop en privat sparkfest. Extra trevligt blir det om termosen är fylld med lumumba och att det i ryggsäcken liggen en knådad pinnbrödsdeg. Man kan bygga en snöborg, rulla ihop en snögubbe eller helt enkelt bara slicka på lyktstolpar.

Är man dessutom vuxen kan man trotsa vädrets makter och hämta posten i vilka skor man vill – eller inga alls.

Jag har haft lite kamerabryderier i veckan. Alla nya tekniska prylar jag köper brukar få vara för sig själv ett tag. Liksom ligga till sig. Och mogna.

Den nya kamera jag fått är inte alls så olik min gamla – den som drunknade – men den är trots allt ny.

När jag köpte min iMac var det precis likadant. Jag riggade upp dyrgripen i husets vackraste hörn och där fick den stå. Orörd.

Själv satt jag precis tätt invid och skrev på min gamla lap, den som hängde sig varannan sekund. Jag klappade min iMac, fotograferade den emellanåt och tryckte ibland på powerknappen bara för att få höra öppningsmelodin.

– Nu sätter du dig vid din nya dator annars lämnar jag igen den, gapade maken efter två veckor.

Jag är inte särskilt känd för att lyda order men ett sådant hotfyllt yttrande tog jag på fullaste allvar. Nu kan jag inte leva utan min iMac.

Jag hade hört att man fotar de vackraste bilderna i RAW-format. I RAW-format fotade jag hela förra helgen. Jag fotade Lund, jag fotade en maskerad och jag fotade Köpenhamn. Det var inga problem. Däremot var det stora problem att öppna upp dem utan konverteringsprogram. Utan uppdateringar. Huvudbry i Camera RAW. Grubblerier i Photoshop.

Jag vet att det bästa sätt att lära är att fota mycket. Galet och hela tiden. Var lediga stund. Allt som rör sig och allt som står still. Soluppgång, björknäver, flugben, skyskrapor, lämlar och porlande fjällbäckar.

I går beklagade jag mig hos min arbetskamrat. Han tog min kamera och skruvade på Nikons alla knappar. Det blinkade och rasslade och pep. Han gick in i menyn och klämde på inställningar jag inte ens våga titta på i instruktionsboken. Han vände ut och in på kamerans alla delar och satte fast fegremmen. Gav mig ett fast objektiv och sa:

– Låna det här och ut och fota!

I dag har jag legat och kravlat i högar av vackra lönnlöv. Frisk vind har rört om hösten alla färgen och en katt med blivande modellkontrakt satt där hon skulle. Stilla.