Vi fick aldrig se den svarta papegojan, den gjorde skäl för sin extrema sällsynthet. Vi lämnade Praslin med en tår i ögat och fortsatte över till grannön La Digue. Här har vi nu varit i tre dagar. Vi har bl.a haft problem med att hitta en uppkoppling, därför kommer inläggen på rad.

Ön är inte stor och här tar man sig fram medelst cykel. Utan lyse är det inte lätt efter 18.23, då det helt plötsligt blir becksvart. Daniel som enligt egen utsago hade, citat: ’utmärkt mörkerseende’, skulle således på ett tryggt och säkert sätt föra oss hem efter en sen middag på en av krogarna nere vid hamnen. Det höll på att sluta i en ren katastrof. Efter bara en minut på cyklarna, insåg i alla fall Pär att någonting inte stod rätt till, men litade fortfarande blint på sin vapendragare ’Lugn, det är rätt det här’. Efter ytterligare en minuts cyklade hade nu Daniel lera upp till midjan och kunde, på grund av det vakum som bildats mellan honom och leran, inte längre fortsätta sin, i hans ögon (dom med de extraordinära mörkertapparna), segervissa triumfmarsch.

Det tog en halvtimme att hitta tillbaka till huvudvägen och väl framme gick duschen varm (eller kall) ända in på småtimmarna (Trycket från duschstrålen kunde väl närmast jämföras med vätskeersättnig via dropp…).

På återseende!