Det myckna ätandet har nu skördat sitt första offer. Tid: Långfredagen 10 April, Skådeplats: Fiskrestaurangen Café de Art, Publik: ca 50 gäster.

Allt börjar enligt schema. Men, ungefär 25 minuter in i programmet händer det som inte får hända. Till sluttonerna i den lugna och stämningsfulla Smile, brakar plötsligt Pär i golvet. Barstolen fullkomligt exploderade. Daniel, som inte hann uppfatta själva händelseförloppet beskrev i efterhand det inträffande på följande sätt: ’Han försvann på en synkop och dök inte upp igen. Många var de gäster som satt den nygratinerarde hummern i halsen,

Den jakarandprydda stolen har nu burit sin sista gäst. Om den återuppstår till söndagens spelning återstår att se, men redan imorgon får vi en chans till. Restaurangen skall ha sin årliga galamiddag. Vi bävar och håller tummarna…

På återhörande!

Skärtorsdag stämmer bra, vi är halvt uppbrända!

Hotellet ’Le Duc’ på Praslin överträffar ALLA förväntningar. Maken till service och professionalitet har sällan, om någonsin, skådats. Hotellet drivs av en fransk familj och har 50 anställda. Det finns bara 27 rum, men vilka rum sen! Som musiker är man inte direkt bortskämd i dessa sammanhang och kanske speglar det i viss mån den smått överdrivna eufori vi nu känner och vill förmedla.

Nu är det på intet sätt vår mening att ondgöra oss på förra stället (skämmes ta mej fan!) men vi kan bara kan vi inte undanhålla er några små extravaganser som detta hotell erbjuder.

Hotellet hade ordnat med taxi som väntade vid kajen. Väl framme fick vi både våta handukar och färskpressad välkomstdrink i den svala lobbyn. Innan spelningen igår kväll erbjöds vi fördrink (som vi av speltekniska skäl avstod). Vi fick då veta att vi istället i lugn och ro efter spelningen skulle få avnjuta en fyra rätters meny med tillhörande vinlista – vilket lyx!

Det får räcka så… låter vi fåniga beror det bara på att vi är det. Och lyckliga. Lyckliga att få komma till en ställe där vi verkligen känner att det vi repat och jobbat inför står i paritet med det vi får tillbaka. Atmosfären och engagemanget här ligger helt i linje med det vi en gång hade i åtanke.

Auf Wienerschnitzel!

Det tog en vecka att varva ned och först nu börjar man så smått falla in i den lunk som råder här; inga stör, inga bör, inga gör. Man tar dagen lite som den kommer. Igår hade vi bestämt träff med en lokal guide. Han skulle träffa oss i receptionen klockan 11.00. Han har fortfarande inte kommit. Ja, ni hör ju själva…

Hört från frukosten imorse:
Pär: Men idag borde vi verkligen repa en stund!?
Tystnad…
Daniel: Ja, det borde vi…
Tystnad…
Pär: Men det är nästan för fint väder…
Ingen tystnad
Daniel: Ok, jag hämtar solstolarna!
Pär: Bra!

Vi reser nu lätt packade vidare mot nya djärva mål. Imorgon bitti lämnar vi huvudön och därmed också allt vad civilisation heter – till förmån för ett annat smycke bland öarna, Praslin. Här väntar enligt utsago den i världen helt unika dubbelnöten (inte att förväxla med undertecknade). En annan unik företelse, om än skygg och svår att upptäcka, är den helsvarta papegojan (inte att förväxla med vår tidigare nämnde guide).

En katamaran hämtar oss vid pass tio och en timme senare lägger vi till på Praslin. Här väntar ett litet och exklusivt familjenhotell. Till hotellet hör numer även den på Seychellerna ryktbara restaurangen ’Cafe de art’. En kulinarisk tripp blir bra, men rör vi inte på oss mer från och med nu blir det fyra flygstolar hem.

Då uppkopplingen hittills varit lite skakig vet vi inte vad som händer med bloggandet. Men håll ut, det gamla skrivblocket är med och förr eller senare hittar vi säker en uppkoppling.

So long!

Nej, inte än men chansen är rätt stor. Oj, vad många nya bekantskaper man gör på en sån här resa. Folk kommer fram hela tiden, tackar för spelningen och vill veta mer om oss och Sverige. Senast i raden var en alert Indier som precis har flyttat till ön på ett tvåårskontrakt för ett gigantiskt telekomföretag, Airtel. Ingen på ön kan vara mer välkommen än honom. Radioskugga är mer regel än undantag (och för övrigt den enda skugga vi kan hitta).

’Head line news’ på ön är annars de somaliska piraterna som nu även börjat härja på Seychelleanskt (böjningsform tveksam) vatten. Vi laddar kanonerna och hissar Jolly Roger.

Imorgon gör vi vår sist spelning på hotellet, för den här gången. Det har varit en fin första vecka och förutom små sjöborrefadäser mår vi bra.

Vi åt en fantastik förrätt ikväll, en lättrökt Blue Marlin med lime och kapris. Har vi tur får vi komma ut på en fisketur senare på resan. Marlin ska tydligen vara en extra rolig fisk att fånga. Hoppas dessa rader också fastnar på nätet!

Hej dunkom och en flaska med rom!

Den i så tidiga år otursförföljde Pär lyckades idag på bästa manér ta igen för förlorade år – och detta med råge. Snorkling var dagens stora aktivitet och glada i hågen bar det av mot de mer koralltäta delarna av stranden. Att flyta omkring där är som att ligga i det finaste saltvattensakvarie man kan tänka sig.

Så långt allt väl – ända till vi en timme senare simmade mot stranden igen. I den vegetation som finns på botten närmare land stortrivs bl.a en sorts giftig sjöborre. Plötsligt får Pär för sig att dyka ned för att att hämta upp en fin snäcka han fått syn på, utan att se sig för…

Fem av sjöborrens taggar for in i handen och bröts dessutom av. Från att äntligen ha gått från blek och röd till lite brun, blev nu istället handen BLÅ! Fort upp till hotellet för att få reda på vilket gift som pumpade in i handen.

Då taggarna fortfarande satt kvar blev det taxi upp till den lokala sjukstugan. Här inträffar nu något märkligt. Pär blir ombedd att genast uträtta sina behov på handen (nr.1, reds.anm.). Då vi insåg att språkförbistring inte låg bakom denna minst sagt märkliga behandlingsmetod, frågade Pär lite försynt om alternativ medicinering. Alternativet till detta tilltag, om än inte lika effektivt, var vinäger.

Med handen i det senare sitter nu Wretling under palmerna och väntar på att taggarna från borren ska dö och giftet sugas ut. Om det blir näsflöjt eller trumpet på kvällens spelning vet vi inte i skrivande stund…

Hej svejs!

P.S Vi hittade förresten Nemo!

Vi har haft en riktigt fin dag. Dock fick vi smaka på livet som musikanter. På stranden kommer titt som tätt personer som vill ta oss ut på snorkling, dykning och fiske. Michel som kom fram idag skulle ge oss bättre pris, som alla, men när han hörde att vi var musiker insåg han snart att så lågt i pris kunde inte ens han gå?

Maten, och i synnerhet fisken, är fantastisk (gärna med lime och green chilli). Färsk tonfisk & red snapper är en ren fröjd för gommen. Vi kommer särkert få anledning att återkomma till den kulinariska delen av resan men en sak är säker, tropiska frukter smakar bättre här!

Tjing!

…fick vi göra igår. Fransmannen blev aldrig riktigt nöjd med fotona på oss – och det kan vi mycket väl ha förståelse för. Det visade sig att vi passade bäst i skymning, eller snarare totalt mörker…

Igår delade vi scen med ett lokalt band. En grym energi hade bandet, spelade två timmar oavbrutet och mixade låtarna som den bästa klubb-DJ. Respect!

Idag har vi tänkt oss en tur med den lokala bussen för att utforska huvudön Mahe som vi bor på. Det är väl egentligen för varmt för att sitta på en buss, men å andra sidan är det ju pressande värme varje dag…

Adjö!

Spelningen i går kväll gick toppenbra. Fin respons från gästerna och dessutom satt chefen för hotellet och diggade. Har var riktigt nöjd med det han fick höra och detta medförde att vi ikväll är inbjudna att spela på en privat sittning på hotellet där chefen äter middag med en antal prominenta gäster – kul!

En excentrisk fransman har kommit på besök. Hans uppgift är att fotografera hotellet. Vi blev idag tilfrågade om vi kunde ställa upp på en ’photo-shooting’. Eftersom de foton vi tagit inte riktigt håller för Vagabond såg vi chansen att få ett gäng bra bilder med oss hem. 18.15 skall vi stå uppställa i finbyxen’ och smärtingskorna.

Efter en välbehövlig natts sömn börjar vi bli varma i kläderna, i dubbel bemärkelse. Jisses va varmt här är!

Hotellet är kanon, vi har var sitt dubbelrum till förfogande och Mr Gerard, ansvarig för underhållningen på hotellet, har tagit hand om oss på bästa sätt – vi har fått ett mycket vänligt bemötande.

Idag har vi både badat och besökt en lokal maknad. Där köpte vi bl.a en avokado så gigantisk, att den i delat skick skulle kunna bli till två väl fungerande jollar för hemresan.

För övrigt delar vi utrymme med amerikanska flottan, som ligger för ankar en bit utanför ön. Marinkårssoldaterna har fått en veckas permis från tjänstgöring i Persiska viken och passar på att roa sig en stund, bortom krig och elände. Låtarna från ’the american songbook’ kommer nog extra väl till pass ikväll.

Hoppas nu bara att vi snart lyckas bifoga några trevliga bilder. Seychellerna kommer aldrig gå till historen som ’internet-landet’. Uppkopplingen kan väl närmast jämföras med Bells tidiga, och för den delen, misslyckade försök.

På återhörande!

Fotnot!

För ett halvår sedan kunde vi inte ens drömma om detta, men beslutsamhet har gett resultat. Igår lämnade vi ett kallt och blåsigt Sverige. Destination Seychellerna. Med en gitarr och en trumpet på ryggen gav vi oss av mot en av de vackraste platserna på jorden. Under tre veckor kommer ni få följa oss från de tropiska breddgraderna – mitt ute i Indiska Oceanen.

Vi skriver den 1 April. 33C i skuggan och Indiska Oceanen ligger nästan spegelblank. Det känns overkligt på något vis… att sitta här, i paradiset och blogga hem till VK i Umeå.

Vi landade 07.30 lokal tid i morse. Efter en krokig strapats längs den minst sagt strandtäta ön har vi så checkat in på vårt första hotell. Nu skall vi ut och bekanta oss med omgivningarna, vi kommer nog spela ihop oss en stund ikväll. I morgon börjar allvaret. Då skall vi ha vårt första gig – i ’The Siluoette Lounge Bar’. Äventyret har börjat!