Det där med kontinuiteten

Björklöven går snart in i en säsong med sin tränare nummer 9 och 10, om vi räknar även assisterande tränare, sedan Björklöven gick upp till allsvenskan igen, men för första gången på länge finns en reell chans att verkligen bygga kontinuitet.

Jag vaknade på söndagen och läste granskning av miljön kring tränarna i fotbollsallsvenskan av aftonbladets Simon Bank. 14 tränare har sparkats på 15 månader i fotbollsallsvenskan. För övrigt är SImon, som i stort sett bara skriver om fotboll en av Sveriges kanske vassaste krönikörer någonsin, men det är en annan sak. Hans artikel får mig att tänka på svensk ishockey och på Björklöven.

Björklöven skriker efter år av sparkade tränare och sportchefer efter kontinuitet och det är inte så konstigt. Det är kontenuitet som bygger framgång i svensk ishockey. Ja du kan kika på Leksand 2015-16 när de hade sparkat sin sportchef, bytt ut hela styrelsen, sparkade tränaren under säsongen, klubbdirektören avgick och under en ny tränare gick de upp till SHL. Det finns sådana historier, men de är inte vanliga.

Ser vi till framgång över tid så pratar vi om Växjö, Skellefteå, Frölunda och Färjestad (för några år sedan). Växjö har haft Henrik Evertsson som sportchef och Sam Hallam som tränare länge nu, Skellefteå har haft trio Pär Nordlund (ordf), P-A Israelsson (klubbchef) och Lasse Johansson (sportchef) under hela sin framgångsera. I Frölunda är det Mats Grauers, Christian Lechtaler och Roger Rönnberg som varit konstanten genom de framgångsrika åren på slutet och i Färjestad fanns Håkan Loob som sportchef och Jörgen Jönsson som lagkapten genom hela framgångsera på 2000-talet.

Går vi ned till allsvenskan så har Karlskoga och Oskarshamn varit två konstanter som utifrån förutsättningarna levererat resultat år efter år. I Oskarshamn har Roger Jönsson, sportchef och Fredrik Söderström, tränare varit konstanten. Där ska det bli intressant nu med Kenttä som sportchef och Hellkvist som tränare i år. I Karlskoga har Tobias Thermell fått jobba flera år i rad och Torsten Yngvesson har varit sportchef under hela tiden. Före honom var Stefan Bengtzen sportchef i 14 år. Här pratar vi kontinuitet. Pratar vi lag som gått upp från allsvenskan har vi Växjö, Örebro och Karlskrona om vi ser till de senaste åren där vi såg kontinuitet på ledarsidan när de gick upp.

Så om vi då pratar lite Björklöven. Så här har det sett ut på ledarsidan sedan Björklöven gick upp till allsvenskan.

13-14 Jens Öhman/John Lind/Jimmy Blixt + Tommie Hämäläinen – Sportchef Jimmy Blix – VD Fredric Åkerblom – Ordf Bertil Hammarstedt

14-15 Mats Waltin/Patric Wener – Sportchef Fredrik Grönberg – VD Fredric Åkerblom – VD Fredric Åkerblom – Ordf Mikael Salomonsson

15-16 Tommy Jonsson/Markus Åkerblom – Sportchef Daniel Johansson – VD Fredric Åkerblom – Ordf Mikael Salomonsson

16-17 Tommy Jonsson/Markus Åkerblom/Jesper Jäger/Joakim Fagervall – Sortchef Daniel Johansson/Joakim Fagervall – VD Joakim Gustafsson – Ordf Mikael Salomonsson

Björklöven har under den här tiden lyckats hitta kontinuitet på VD-sidan och på ordförandesidan vilket också synts i boksluten. Jag har kastat mycket skit på Fredric Åkerblom (och kommer säkert att göra igen), men att han fått fortsatt förtroende som VD har gjort att ha över tid kunnat stabilisera ekonomin.

Varför har då Björklöven inte kunnat lyckats med att hålla kontinuitet på den sportsliga sidan då?

Det grundar sig mycket i två saker. Bristen på sportslig kompetens bland de som ska sköta ledarrekryteringarna och bristande sportsliga resultat.

Många, både krönikörer och ledare inom Björklöven har pratat om fansen orimliga förväntningar, men det är bara nonsens. Björklöven har slutat 12:a (sist med rekordmarginal), sexa, 12:a och 11:a de senaste fyra säsongerna. Det är uruselt och undermåligt på alla sätt och sa inte accepteras av någon på någon nivå sett till föreningens status, ekonomi, publikbas och självbild.

När det gäller den sportsliga kompetensen satt det fram till i fjol ingen på styrelsenivå med tydlig hockeykompetens i närtid som varit del av rekryteringarna. Det var VD Fredric Åkerblom som rekryterade Daniel Johansson och Tommy Jonsson t.ex. Vad var då felet med Tommy Jonsson och Daniel Johansson? I mina ögon var felet inte Tommy Jonsson och Daniel Johansson. De gjorde sitt bästa med sina synsätt och det höll inte. Dock ska en styrelse eller en VD/Klubbchef veta vilken filosofi en tränare har och hur den är anpassad för just den klubben och serien som gäller. Där var Tommy Jonsson en fullständig felrekrytering. Detsamma med att rekrytera en sportchef. Du måste veta vad den personen har för personlighet. Hur det passar i klubben du ska rekrytera till och vad den har för kompetens och erfarenhet som passar för det jobbet. Här placerades Daniel Johansson i för stora skor.

Det var misslyckade rekryteringar som låg bakom de misslyckade säsongerna 2015-16 och 2016-17. Säsongerna före är en annan historia. Den första då underskattade föreningen hur stark allsvenskan är och ställde ut en för tunn trupp och den andra säsongen värvades en tränare som på sikt inte ville bo i Umeå och en sportchef som inte alls ville göra det. Skickliga, men inte långsiktiga tyvärr.

Nu augusti 2017 har Björklöven för första gången på länge en chans att bygga kontinuitet kring a-laget.

Mikael Salomonsson är fortfarande ordförande och Joakim Gustavsson är VD för andra säsongen och har varit i klubben fem (?) säsonger. Joakim Fagervall och Jesper Jäger fick ta över tränarsysslan i fjol och får fortsätta i den rollen. Joakim Fagervall var GM i fjol och har nu även sportchefsansvaret, detta dock med en administrativ assistent för att underlätta dubbeljobbet. Lägg till att truppen endast har fem helt nya spelare som aldrig spelat med laget tidigare i truppen. Det ger kontinuitet på ledarsidan, på spelarsidan, ja på alla plan. I styrelsen finns det dessutom invärvad, Lars Briell, sportslig kompetens som kan utvärdera det sportsliga arbetet på bra sätt.

Nu fattas bara sportsliga resultat. Uppnås det, allafall på något sätt, vi pratar om topp åtta, ja då har Björklöven en chans att lyckas jobba in kontinuitet kring a-laget. Något de egentligen inte lyckats med sedan 80-talet. Det ska bli oerhört intressant att följa för över tid är det kontinuitet som vinner.