Lucas vardag

Lite smått och gott som jag bjuder på - smågodis surt och sött, samt lite salt

Corona Covid-19 påverkan

Det känns som om allt kommer allt närmare oss.
Vi har säkerligen hittills haft det relativt bra med pandemin.
Jag jobbar ju inom vården.
Hemtjänsten.
Ett jobb som jag älskar – där jag hoppas att jag är till nytta.
Tidningsrubrikerna skriker ut att de som jobbar inom vården jobbar utan skyddsutrustning, vi jobbar med livet som insats.
Tidningsrubrikerna skräms och det rejält.
De pensionärer som är i behov av vård är isolerade och hör alla spekulationer.
Hostar man till i arbetet så möter man en blick fylld av skräck.
Man jobbar med ”basala hygienrutiner” dvs extremt noga med handskar, förkläden, hansprit och ytdesinfektion.
Man håller avstånd från vårdtagarna.
Man är lika rädd att man kommer till en smittad som att man är rädd att man bär på smitta – utan att veta om det.
Men vi gör så gott vi kan! Ja vi gör nog mer än man orkar ibland.
Läser att de som jobbar inom hemtjänsten blir utskällda och anklagade att vara smittobärare.
Vad är alternativet?
Svara på det!
Många anhöriga är såklart oroliga och läser och hör om hur det smittas.
Sen hör man att personalen dör, de blev smittade.
Ja t o m läkare har ju dött.
VAD ÄR DET FÖR JÄKLA VIRUS???

Vi får heller inte glömma att många (dock inte alla) som avlidit har andra sjukdomar underliggande och även är väldigt mycket äldre.
Men de som har hemtjänst behöver sin hjälp.
Vi gör allt vi kan för att minimera personalen till att de får för många olika personer på besök.
Men det ska ju fungera praktiskt!
Är en personal sjuk så ska den stanna hemma, då ska en vikarie in och jobba.
Dessutom ska man kanske vara hemma i 2 veckor och ev längre för att minska smittorisken.
Vikarien kanske inte kan jobba alla hans/hennes arbetspass så då måste vi ta in en ytterligare vikarie.
Samtidigt som någon sitter på ens axel och skriker – INTE FÖR MÅNGA OLIKA PERSONER HOS MIN MAMMA/PAPPA hon/han tillhör ju riskgruppen.
Men å andra sidan så är det många som hälsar på de äldre, de kanske är på affären och handlar, tar en promenad i parken och möter någon de inte sett på länge. De kramas.
OJ nu glömde de visst ”hålla avstånd”.
Ni som har anhöriga som sitter ensam och isolerad och ”bara” har hemtjänst, hur mycket skulle ni kunna göra för era anhöriga?
Vad ska ni göra – inte göra?
Detta är fruktansvärt svårt! För detta är något nytt för oss.
Ena stunden hör man att det är ju bara som en vanlig förkylning, sen är man immun, det är ju många som inte ens vetat om att de varit sjuka.
Sedan har vi de som har arbetsmoral och tänker att kollegorna får ju gå kort om jag är hemma och sjuk, lite halsont, det smittar väl inte?
Många gånger smittar man ju värst just innan man blir sjuk.
Så då borde väl alla vara hemma för säkerhets skull? Men vem ska då göra jobbet?
Hur ska de som har behov av vård klara sig?
De som är dementa och bor på ett äldreboende – ska de nu låsas in på sitt rum för att de annars går runt, runt och tar på allt och alla?
När man jobbar och har order om att håll avstånd, gärna 2 meter från vårdtagaren, Han/hon som i vanliga fall vill krama en då man kommer, eller ta en i hand, kanske klappa en på axeln.
Hon/han kanske är superledsen och behöver tröst – 2 METERS AVSTÅND!

Vi jobbar så gott vi kan, vi riskerar att bli smittade eller smitta andra.
Är det då en arbetsskada?
Vad händer om man dör pga att man blivit smittad på jobbet och ens partner blir ensam.
Då tror man ju att det skulle utgå en stor ersättning till de efterlevande.
Just nu så känns det farligt att leva – man kan ju dö!

Dessa personer som inte respekterar att de inte stannar hemma de går på krogen, de hostar och nyser öppet.
Man förstår inte allvaret i det hela.
Jag som jobbar inom vården har svårt att förstå.

Detta är inte lätt.

Jag har mer och mer börjat inse att vi får lära oss leva mycket annorlunda.
Blir nog ingen utlandsresa på flera år.
Man kan inte ha storkalas om man gifter sig, fyller år eller firar något.
När ens anhörig är i livets slutskede så kanske man inte ens får ta ett sista farväl.

Jag tänkte igår att om jag blir smittad, svårt sjuk och hamnar på en intensivvårdsavdelning med covidsjuka så kanske ingen är hos mig när jag tar sista andetaget.
Det känns svårt det här, nu är vi ju bara i början av allt elände.

Ta hand om er.
Håll avstånd.
Hosta och nys i armvecket.
Var glad att det finns folk i vården och de allra, allra flesta gör så gott de kan och mer därtill.

Tänk alla småkommuner som går miljoner i back, detta är nog dödsstöten för många kommuner.
Detta kostar pengar! Skyddsutrustning, extrapersonal, sjukskrivningar, arbetslösa, permitterade, usch usch!

En kommentar

  1. Mia

    Det är en märklig tid vi lever i nu…..Coronan visar sitt ansikte på många sätt, respektfullt, arrogant, ilsket…..men jag måste säga, att ni som jobbar inom vården är hela världens hjältar…
    Sen är det här en pandemi som kommer att få följder en lång tid framöver.
    Kram Lucas!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.