Kerrs sänkta skatter

Veronica Kerr(kd) bemöter min blogg om välfärdens finansiering. Kerr menar att det är en osanning att tala om hur skattesänkningarna under de borgerliga åren påverkar välfärdens finansiering, läs mer här. Det håller jag inte alls med om. Snarare är det högintressant hur stor finansiering som välfärden har till sitt förfogande.

Låt oss vara på det klara med en sak. Ja det är helt riktigt att den borgerliga regering sköt till mer pengar till hälso- och sjukvården. Det är ingen som ifrågasatt det eller att regeringar oavsett partifärg skjuter till mer resurser i ett samhälle som växer. Men det säger ju ingenting om behoven täcks av dessa tillskott eller om det hade behövts mer resurser.

Om du frågar personal ute i kommunernas omsorgsyrken eller i hälso- och sjukvården så är det knappast så att man fått fler arbetskamrater de senaste 15 åren. Väldigt få skulle dessutom säga att socialförsäkringssystemen förstärkts, snarare vägrade den borgerliga regeringen att höja a-kassenivån så bara de med drygt 18000 i månaden fick täckning samtidigt som 100 000 utförsäkrades ur sjukförsäkringen från 2010. Det var då inte dit pengarna gick.

Den borgerliga regeringen sänkte skatterna med 140 miljarder. För att klara skattesänkningarna började man så småningom låna pengar. På 8 år gick statens överskott 2006 på 65 miljarder till -87 miljarder 2014. Det täckte tillfälligt upp revorna men har man en högre ambitionsnivå med välfärden så är det inte en hållbar politik i längden.

Men nu till det intressanta.

Problemet för Kerr är att kakan som ska fördelas inte har ökat i den takt som krävs när behoven ökar, nya mediciner tillkommer och operationerna blir mer komplexa. Mellan 2006 och 2014 minskade skattekvoten av BNP i samhället från 46% till 42,9%. Det vill säga, resursernas andel till det offentliga har minskat, samtidigt som samhällets krav ökar. Det här syns tydligt i sjukskrivningstalen hos socialförsäkringsminister Strandhäll, det är offentlighetsanställda kvinnor som går på knäna. Men det här är också en utveckling som varat längre än så.

Den mindre skattekvoten hade ju till viss mån kunnat kompenseras om arbetslösheten i landet gått ned. Men som vi sett så hände inte det under de borgerliga regeringsåren. Skattesänkarpolitiken skulle ge fler jobb, och visst gjorde den det också. 200 000 nya jobb sa de borgerliga i valrörelsen och försökte förvilla bort korten. Men återigen som med fördelningen av resurserna; hur snabbt växte då antalet arbetssökande? Ja det visade sig att 100 000 fler var arbetslösa i Sverige. Arbetslösheten sjönk inte, utan ökade från 6,6%% januari 2006 till 8,2% i januari 2014(säsongsrensat).

Socialdemokraternas dilemma nu är att man ser behovet av resurser till välfärden men vill inte riskera människors privatekonomi. Istället försöker regeringen höja de generella resurserna till välfärden, 10 miljarder till att börja med. Sveriges kommuner och landsting är tydliga; hittills har kommunerna klarat att balansera och resurser och behov har följts åt på ett hanterbart sätt. Men i framtiden kommer det inte att fungera utan finansieringen måste öka med två skattekronor och 10 miljarder i årligt ökat anslag från staten. Då är frågan; ska vi ta in de resurserna via landstings- och kommunalskatt som är platt och gör att de med minst inkomster får betala mest? Eller ska det betalas via att de som tjänar mest, de med lyxbåtarna, också betalar den största andelen?

En sak är då helt säker. Kerrs vurmande för skattesänkarpolitik är inte förenlig med de ökade behoven i välfärden.

Andreas Lundgren(s)
Ordf, Individ- och familjenämnden