Svältpolitiken vid vägs ände. Om inte politiken kan garantera välfärden i regioner och kommuner så måste januariöverenskommelsen skrotas

Finansminister Magdalena Andersson(s) öppnar nu för att se över överskottsmålet. Tanken är att få loss mer medel till krisande kommuner och mota lågkonjunkturen.

Detta följer tidigare kongressbeslut. Om det är den bästa åtgärden eller ej kan säkerligen diskuteras, men det är då ett försök att göra något och ta kommandot över utvecklingen.

Magdalena Andersson har för att uttrycka sig milt aldrig tidigare gjort sig känd för att vilja slopa överskottsmål. Men även en finansminister måste ompröva verktygslådan inför en krass realitet.

Det dröjde dock inte länge innan såväl Liberalernas och Centerpartiets ekonomiska talespersoner var ute och tog avstånd från förslaget.

Ja det finns säkert skäl för det(förutom att man inte vill ha samma omfattande välfärd som Socialdemokraterna) men då krävs det också alternativa förslag. Hur ska välfärden egentligen finansieras?

Fakta är följande:

Vi har en välfärd som håller på att gå sönder i kommunerna.

Vi har en stat som samtidigt gör gigantiska överskott på 150 miljarder.

Det saknas 90 miljarder till 2026 för att ens bibehålla nuvarande nivå på välfärden.

Samtidigt saknas svaren på hur denna finansiering ska lösas. Och nu finns inte tid till oenighet, fokus måste vara på att hitta en lösning.

Liberalerna och Centerpartiets högersvängning visar nu sin destruktiva sida. Idén om att den offentliga sektorn ska krympas, eller åberopande av januariöverenskommelsen får genomslag framför att hantera situationen som den ser ut. Här behövs handlingskraft pronto och varje parti måste rannsaka sig själva och leverera svar på medborgarnas oro över välfärden.

För en sak kan vi då vara väldigt säkra på. Fortsätter de här låsningarna så kommer vi gå in i en lågkonjunktur där vi samtidigt står inför massuppsägningar i kommunerna. Det är en fullständigt vansinnig politik. Samtidigt som demografin gör handlingsutrymmet allt mindre år för år.

På sidan om regeringssamarbetets interna skiljaktigheter har vi en höger på tre partier som är medskyldiga till de partipolitiska låsningar som finns. Som agerar mer utifrån devisen ”låt dem koka i sin egen soppa” än att se samhällsproblemen. Allt blir ett spel för dessa partier när riksdagspolitikerna istället borde samla sig inför den största samhällsutmaningen vid sidan om klimatkrisen. Vill du ha förtroende Kristersson? Se till att hjälpa till och lösa situationen.

Kan man sätta sig i partiöverläggningar om energi, gängkrig och migration så måste det också gå att enas sig i fundamentala frågor som att skolan och omsorgen ska kunna klaras även i framtiden. Det är inte ett orimligt krav.

Jag har nu för min del skrivit en motion till distriktskongressen 2020. Innebörden i den är väldigt enkel. Antingen börjar det här regeringssamarbetet skjuta till kraftigt ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner i höstbudgeten nästa år, annars är det bara att Socialdemokraterna lämnar januariöverenskommelsen omedelbart.

Jag är inte intresserad av att peka finger i detta. Alla partier har sitt mandat och sina hjärtefrågor. Och jag förstår om inte alla har samma syn som Socialdemokraterna kring en skola och omsorg som fås efter behov. Men då får man faktiskt även från politikens sida gå den parlamentariska vägen och rusta ned ambitionerna via ny lagstiftning. Inte svälta kommuner och regioner och kräva samma välfärd.

Så länge vi har de lagar vi har så ska de följas. Kommunerna ska leva upp till skollag och socialtjänstlag. Och det är bara ett krasst konstaterande: fortsätter dessa låsningar så måste politiken omgruppera sig och hitta nya konstellationer. Ideologi och annat till trots – en regering måste kunna fatta nödvändiga beslut.

En sak är då helt säker. Skolbarn och utsatta människor ska inte behöva betala priset när samhället går med plus. Det är oförsvarbart.