Välfärd i Umeå samlar alla att stå upp för välfärden. Ett partipolitiskt obundet initiativ för att staten måste skjuta till resurser till regioner och kommuner.

Som nämndsordförande är man van att ta kritik. Men ibland blir den särskilt osaklig. Som i juni 2019 då en av lokaltidningarna skrev att jag mest letar systemfel i att staten inte skjuter till medel, istället för att hantera nämndens ekonomiska underskott.

Det där var naturligtvis ganska spetsigt skrivet och definitivt inte sant. Jag och nämnden har oavsett om det regnar eller är solsken som högsta prioritet att ha ordning på ekonomin. Det innebär också att nämnden behöver ta tuffa beslut oavsett om statliga systemfel kommer och går.

Nu visade det också sig att jag kunde göra både och. Förutom att vi hantera nämndens underskott(IFN klarade nollresultat 2019) så har jag fortsatt tala om den större politiska bilden, nämligen statliga systemfel och bristen på statliga medel till kommuner och regioner. Och naturligtvis det faktum att det är helt åt skogen att skolbarn, utsatta och äldre får ta smällen för de låsningar som finns i Sveriges riksdag – då en majoritet bland partierna hellre prioriterar att lägga pengarna på annat än välfärden.

Man kan på god grund peka finger i detta åt vissa partier som bromsar alla satsningar på kommuner och regioner, men frågan är betydligt viktigare än att kasta sig ned i nya sandlådor. Så därför låter jag bli att peka ut, för ansvaret för framtiden delas nämligen av alla partier då valresultatet gav ett så knepigt parlamentariskt läge.

Nåväl tillbaka till systemfelet. Jag sa i alla fall då i juni 2019 och jag har sagt hela tiden att Sveriges socialtjänster är utsatta för ett systemfel. Och att det är helt orimligt att kommuner och regioner ska hantera den absolut största framtidsfrågan de närmsta åren, välfärdens finansiering, på egen hand. Ja jag skriver medvetet den största samhällsutmaningen, för det är så enkelt att utan att välfärden är tryggad kommer inte polisen åt kriminaliteten och vem orkar lyfta klimatfrågan när man är orolig för sin egen sjukvård och skola.

Under hösten 2019 blev det så allt mer uppenbart för allt fler att nuvarande situation inte var hållbar. Socialtjänster runt om i Sverige började visa upp underskott på upp mot 100 miljoner och hela kommuner(inte minst i vårt eget län) stod och står inför gigantiska besparingar. Samtidigt som staten under 2019 klockade in ett plus på över 100 miljarder.

Mitt i allt detta fanns alla de fackliga organisationer, funktionshinderrörelsen och intressegrupper som också såg det här. Man har återupprepade gånger på varsitt håll försökt lyfta det här läget med olika mått av framgång. Helt klart är att den politiska debatten och den journalistiska bevakningen på nationell nivå fortfarande inte ger detta den uppmärksamhet som frågorna har. Även om det kommer snart att förändras när verkligheten knackar på.

Men nu till det intressanta. Nu börjar alla dessa krafter inom fackföreningsrörelsen, från akademiker till tjänstemän och arbetare, intresseorganisationer mfl börjar gå samman och rikta kraven till rätt nivå. Vi talar vi om något annat än enskilda demonstrationer mot välfärd, uppror och samlingar. Utan nu vi om en stark och bred opinionsbildande kraft som inte bygger på att exkludera någon utan alla är välkomna att delta då det är partipolitiskt obundet. Låt oss inte fastna i våra olikheter utan låt oss hjälpas åt att bygga välfärden stark.

I Umeå ser vi nu ett embryo till att ett sånt här samarbete formeras. Under namnet ”Välfärd i Umeå” samlas fackförbund och funktionshinderrörelsen till en riktad uppmaning till riksdag och regering att stötta upp kommunerna. Kraven riktas inte mot någon, inget syndabockstänk utan till hela det politiska systemet och Sveriges riksdag. Parollen är enkel: säkerställ välfärden för framtiden!

Välfärd i Umeå är inte intresserad av vem som gjort vad utan att skolbarnen får resurser att klara skolan och att äldreomsorgen har bra kvalitet. Sveriges riksdag och regering måste överbrygga sina ideologiska skillnader och se till att säkerställa resursfördelningen.

Det behövs 90 miljarder till 2026 enligt Finansdepartementet för att ens klara nuvarande nivå på välfärden. Att kommuner och regioner själva måste effektivisera och göra sin del är en självklarhet, men det är också helt givet att i praktiken hela det statliga reformutrymmet de närmsta åren kommer behövas oavkortat in i välfärden. Klarar riksdagen att prioritera detta de närmaste åren?