Ett sista inlägg om orosanmälningar vid sexköp

Ett sista ord i den här debatten. SVT nationellt ringer mig om orosanmälan vid förälder som fått strafföreläggande vid köp av sexuell tjänst.

Jag har svårt att förstå kritiken mot att polisen i Umeå orosanmäler sexköpare. Detta är ett brott enligt brottsbalken och vi möter många sexköpare i behov av stöd för porr och sexmissbruk. Det är viktigt att fånga upp och förebygga i tid.

Varför detta är kontroversiellt är förmodligen för köp av sexuell tjänst anses ligga utanför hemmets hägn, samt att det finns en rädsla för socialtjänsten. Men socialtjänsten finns där för att ge stöd och hjälp, inte med huvudsyfte att plocka barn från deras föräldrar.

S-kvinnor har nu föreslagit att orosanmälan vid sexköp ska göras obligatorisk i kombination med att också skärpa straff. Det innebär att samhället skulle se allvarligare på brottet än idag.
Polisen i Umeå har kompetens och orosanmäler därför detta brott, då man följer sina lagliga plikt enligt SoL 14. Så frågan som måste ställas är egentligen inte till Umeå utan generellt:
Om det enbart är i Umeå som sexköp orosanmäls, varför följs då inte anmälningsskyldigheten i övriga Sverige?

Och framförallt – om inte orosanmälan ska vara obligatorisk som nu föreslås – hur säkerställer samhället att det görs?