Är Putin galen? Kriget i Ukraina i en historisk tillbakablick

USA och EU har de senaste årtiondena haft som strategi att expandera österut. Det har skett parallellt med att folken i det forna östblocket sökt demokrati och skydd från rysk aggression. Såväl EU som NATO har växt med allt fler länder i det gamla östblocket.

Det började med Clintons strategi på 90-talet. USA har försökt inkorporera Ukraina, sett positivt på både Ukraina och Georgiens medlemskap i 15 år, vilket Ryssland förklarat att det är oacceptabelt. För Ryssland är Ukraina av stor strategisk betydelse. Ska man vara krass så lika lite som USA gillade missiler på Cuba och krävde att de avskaffades på 1960-talet, med både hot om att bomba fartyg och understödjande av en invasion, lika lite kan Kreml idag acceptera missiler från NATO vid sin gräns.

Det är den ena delen. Den andra delen, att väst uppmuntrar och stöttar demokrati i Ukraina är för oss självklart medan det i Ryssland ses som en teknik för att begränsa Ryssland. Här har Putin dragit rätt slutsats att detta är ett hot, då det är de auktoritära staterna, i det här fallet Ryssland, som kommer hamna på kollisionskurs om det blir fler stater som gillar demokratiska rättigheter och öppenhet.

Vad Ryssland försökt göra sedan 2014 och maidan är därför att återföra Ukraina till en buffertzon mot väst. Hela tiden med förbehållet att om väst fortsätter försöka expandera i Ukraina så kommer Ryssland försöka förstöra landets kapacitet att föra krig. Detta är som jag skrev inget USA egentligen kan vara förvånade över då USA agerar likadant själv i sin hemmaplan. Man hade till och med en egen doktrin kring det, monroe-doktrinen, som såg inflytande från andra makter i västra hemisfären som ett hot mot USA.

När Maidanprotesterna utbröt 2013 så ockuperade Ryssland Krim och stöttade upproret i östra ukraina. Helt i linje med sin säkerhetspolitik och tidigare budskap. Det mest förvånande var snarare hur förvånade Obama-administrationen blev.

Det som nu har hänt med invasionen är att Putin fortsatt denna demilitarisering av Ukraina vilket är i linje med den förda ryska politiken. Problemet som Putin har är att det här kriget inte alls går som det ska. Det blev ingen snabb ”återställning” till tiden före 2014 som han tänkt sig detta. Till både rysk och västlig förvåning kämpar ukrainarna vidare vilket ställer allt på sin spets.

För väst blir frågan nu kallt hur viktigt säkerhetspolitiskt intresse Ukraina är och hur mycket är man redo att investera för att stötta det ukrainska folket.

För Putin handlar det om att han fått ett utdraget krig på halsen som Ryssland helt saknar logistik för. Putin är samtidigt inmålad i ett hörn, där han inte kan släppa Ukraina av säkerhetspolitiska skäl, och där det som därför återstår är att skicka nya vågor av unga pojkar i döden, bomba städer till underkastelse och hota med kärnvapen.

För ukrainarna är det här självklart en katastrof. Man ser sitt land förstöras och Europa och USA som talat om NATO och EU-medlemskap, vill nu inte skicka militärhjälp. Zelensky vädjar om flygförbudzon, vilket inte kommer att ske.

Om man tar ett steg tillbaka och betraktar situationen så måste man också ärligt se vår(västs) del till bakgrunden. Det är inte så att väst ska dela något skuld för kriget med Putin, det är inte det jag säger, tvärtom det ligger helt på den ryska diktatorn.

Däremot är det viktigt att se att EU och USAs expansiva politik kommer i konflikt med ett säkerhetsintresse för Ryssland och det gör att båda sidor sitter fast i en situation med höga insatser.

De ukrainska folket befinner sig därför i en säkerhetspolitisk svår situation där vi måste hjälpa dem så mycket vi kan. Annars etableras en ordning där stormakter kan fortsätta invadera länder som inte gör som man säger. Det kan inte accepteras. Förhoppningen från min sida är att Ukrainas öde inte enbart leder till en diskussion om framtida militärallianser utan en renässans för försvaret av demokratin.