Krisen för välfärden som överskuggar allt

Bristen på arbetskraft skakar vårt samhället i grunden.

Under mina snart 8 år som ordförande för Individ- och familjenämnden har jag varit med om många kriser och allvarliga händelser. 2015 handlade det om ett stort flyktingmottagande som ansträngde socialtjänsten till det yttersta. 36 000 ensamkommande ungdomar kom till Sverige inom loppet av några månader.

Åren därefter hade kommunerna en allvarlig ekonomisk situation som tog mycket hantverk för att undvika drastiska besparingar samtidigt som kostnaderna ökade.

2020 kom pandemin och kommunerna tvingades ställa om hela organisationen. 2022 befinner vi oss mitt i Rysslands invasion av Ukraina som ökar elräkningen och en inflation som sticker iväg, och där vi inte sett slutet på hur detta påverkar hushållen med färre som kommer kunna betala hyra och bolån.

Vi lever i en tid där kriser och allvarliga händelser avlöst varandra. För mig som håller på med politik dagligen så är det frapperande hur annorlunda denna tid är jämfört med de tidiga åren i mitt politiska engagemang.

Men nu står vi inför de två tuffaste kriserna jag då sett under mina år som ordförande. Och som inte har någon rättfram lösning.

Det ena är självfallet den pågående klimatkrisen. Vi har endast ett par år på oss att klara parisavtalet om 1,5 grader. Bara för att citera dagens nyhetssändning; I Pakistan kostar klimatförändringarna i form av översvämningar enorma summor. Landet funderar på att ställa in sina låneinbetalningar för att ens kunna parera situationen i landet. Klarar inte världen att komma samman inom kort så går vi förutom haveri i världsekonomin mot utrotning av liv i världen inom det kommande seklet.

Men den andra stora krisen, som jag talar om kommer smygande. Här är krismedvetenheten högst varierande. Visst, alla har hört om det som det här inlägget ska handla om, men allt för få har förstått komplikationerna av den.

Jag talar om kompetensförsörjningskrisen. Den kallas också för ”kompetensförsörjningsutmaningen” men redan nu är effekterna av detta så påtagligt att det är mer riktigt att tala om växande kris. Vi står mitt i en växande kris som riskerar att underminera våra välfärdssystem.

Anledningen att det ser ut så här är att andelen av befolkningen i arbetsför ålder sjunker samtidigt som allt fler blir äldre. Färre ska inte bara försörja fler. De ska också arbeta för fler.

Tidningarna fylls dag ut och dag in om bristen på folk. I Kiruna får en skola stänga för att det går inte att få tag i lärare. På Norrlands universitetssjukhus kan inte patienter opereras för att personalen nu får ut sina semestrar som de inte kunde få under sommaren, då det inte fanns sommarvikarier. Företag kan inte ta ordrar i brist på arbetskraft. Inom delar av äldreomsorgen ute i landet arbetar personalen 150% för att täcka upp för att det inte finns kollegor på övriga schemarader.

Nu har vi en regering vars huvudidé är att sänka löner och ersättningar för att få människor att komma i arbete. Låglönejobb till icke-avtalsenliga löner ses som en lösning på arbetslösheten. Men är det verkligen en vettig politik i detta läge?

– VI har inte råd, som en god vän till mig halvt skämtsamt, att folk låses upp i låglönejobb som matutkörning och RUT-tjänster. De behövs i omsorgen och inom alla företag som har svårt att klara beställningar.

Det paradoxala i detta är dock att så många är ännu omedvetandes om vad som pågår. Vi har politiker som lägger verklighetsfrånvända förslag som att ingenting har hänt. Medvetenheten är högst ojämn inom och mellan partierna.

Många medborgare har ännu inte stött på de allvarligaste störningarna mer än att man inte kommer i kommer fram till hälsocentralen på morgonen för att vikarier går att få tag i. I Lycksele var det svårare att hålla öppet BB på sommaren. Och i omsorgen muttras det över att chefen verkar ju aldrig få loss någon vikarie!

Men detta är bara början. Och det går snabbt nu. För Individ- och familjenämnden har ansökningarna om att få jobba inom personlig assistans halverats på drygt ett år. Vi är långt ifrån ensamma att ha svårare att få tag i personal.

Även om teknikförsörjning och digitala lösningar kan täcka upp en del arbetsmoment som idag utförs av personal så räcker det inte. Inte heller kommer bättre arbetsvillkor vara en lösning på totalen då personer i faktiska tal inte räcker till. I Umeå har vi exempelvis redan nu färre på ekonomiskt bistånd än rikssnittet så där finns inga större grupper att ta. En del kan möjligtvis lösas genom att fler pensionärer jobbar längre.

Kontentan är att den här krisen är så omfattande och riskerar att skapa så stora effekter att vi förmodligen inte ens förstår konsekvenserna som kommer de närmaste åren. Kommer lagstiftningen med åtagande mot medborgare kunna upprätthållas? Vad händer om sjukvården inte kan operera? Och hur ska företag kunna fungera om en del av arbetskraften blir borta längre för att man inte kan få hjälp i tid?

Det kommer krävas att vi arbetar över alla möjliga förvaltnings- och myndighetsgränser för att allokera de personella resurser vi har där de gör mest nytta. Det i sin tur kommer kräva en ökad rörlighet och flexibilitet i våra organisationer för att parera de största effekterna av kompetensförsörjningskrisen. Vi behöver alltså omedelbart mindre av ”indelningar” och mer av att hjälpas åt.

Nu sker samtidigt, mot bakgrund av säkerhetsläget en upprustning av svenskt försvar. Fler unga män och kvinnor ska mönstra in i det svenska försvaret. Det kommer också ta i anspråk en del av arbetskraften i arbetsför ålder.

Ska Sverige klara kompetensförsöjningen och upprätthålla välfärden så kommer dessa kriser/utmaningar behöva mötas gemensamt. Och vi kommer att behöva tänka helt nytt.

Ett första förslag skulle kunna vara att vid sidan av förbättrade arbetsvillkor inom välfärden, helt enkelt utreda en utbyggd civilplikt. Där behoven inom framförallt omsorgen kan säkerställas av civilpliktiga som precis som militärtjänstgöring kan allokeras till kärnverksamheter som äldreomsorg och funktionshinderomsorg inom kommuner som får det svårt, för att säkerställa välfärden. En god beredskap är A och O de kommande åren.