Föreningen för demokrati

Medan Björn Kjellsson(L) fortfarande levde så diskuterade vi ofta demokratins framtid. Björn hade blivit vice ordförande i Individ- och familjenämnden och vi tillhörde olika partier med olika ideologiska utgångspunkter. Men ett sånt här uppdrag vi hade som ordförande och vice ordförande i en socialnämnd så hamnar man i mycket gemensamma möten och får tid över till samtal.

Vi hade en sak väldigt gemensam och det var tron på den liberala demokratin. Vi var båda oroade för utvecklingen i världen och Björn hade gjort viktigt demokratiarbete i Vitryssland mot Lukashenkas diktatur.

En sak som vi återkom till var att hitta ”common ground” kring försvaret för demokratin. Utvecklingen i världen påvisade att det gick inte så bra för demokratin. Världens liberala demokratier blev allt färre och i Sverige var tongångarna från SD djupt oroväckande. Det vi kom fram till var att vi kanske borde starta en förening till demokratins försvar här i Umeå som försökte försvara demokratins ”spelregler”. Med tanken att helt enkelt ”träna” och ”påminna” allmänhet och det politiska systemets företrädare om vad hörnstenarna i den liberala demokratin är. Och att de måste vara okränkbara.

Sen gick Björn hastigt bort och idén rann ut i sanden.

Jag har ofta tänkt på hur kommer det se ut den dag mer auktoritärt och fascisitiskt tankegods får inflytande i samhället. När jag visualiserat hur det ska gå till har jag haft svårt att tänka mig att auktoritära krafter skulle lyckas. Med den historiekunskap vi har om 20-talet och 30-talets uppgång för fascismen så trodde jag att vi var vaccinerade.

Men det jag aldrig tänkte på var hur varje sånt här steg kommer vara tillräckligt ”litet” för att kunna förklaras bort som något annat, samtidigt som så mycket sker samtidigt att det är lätt att inte hinna med. Hur ”goda” politiska krafter som sitter fast i sin partistruktur och känner sig pressade att försvara just sitt partis politik och överenskommelser, försöker bortförklara de inskränkningar som sker.

Det gör det väldigt svårt att bli tagen på allvar. Du får kämpa mot ett system som går i försvar för att det inte själv riktigt ser vad som händer. Och ser man vad som händer så tänker sig partier att detta är kanske olyckligt men av mindre karaktär. Och vad kan jag då göra som enskilt, möjligen blogga och ropa vargen kommer?

Ta detta med förslaget att förbjuda Socialdemokraternas lotteriverksamhet. Här går SD ut och tydligt förklarar att hela syftet handlar om att försvaga socialdemokratin. Därför vill man förbjuda politiska partier att bedriva lotter. Och så skrattar man gott åt ”halverade 1 maj tåg nästa år”.

Och det är just i skärningspunkten här som det blir svårt. I sak kan man ju vara emot att partier ska bedriva lotteriverksamhet för att man vill minska spelandet i samhället. Och det vore ju helt legitimt.

Problemet är ju bara att när intentionen så tydligt handlar om att sabotera för ett demokratiskt sinnat parti i opposition, så blir det ju någonting annat. Där korsas gränsen och det otänkbara uppstår, att en regim försöker tysta demokratiska krafter. Något som i en liberal demokrati är helt otänkbart. Och som de flesta skulle säga att de aldrig skulle stödja.

Ändå är det precis vad som händer just nu. Hur är det egentligen möjligt?

Ja kanske är det så att då alla är pressade från alla håll så blir det lättare för människor att stoppa huvudet i sanden, och bortrationalisera detta. Tänka att det är ”ändå ingen större fara” eller att ”okej det är inte bra men det där kommer inte leda till att demokratin försvagas, finns större frågor”. Att just nu väger vikten av att hålla ihop ett regeringsalternativ större än att ta avstånd på riktigt från knasiga förslag.

Men det är ju just här den stora faran ligger. De små stegen som sammantaget urholkar vad som är acceptabelt och inte. Och vi tänker kanske inte på det vad det släpper på för spärrar.

Och det värsta är att någon som betecknar sig själv som demokrat kan bli bidragande i denna utveckling utan att man själv förstår det. Denne politiker X kan ena dagen stå upp för demokratin på ett fullgott sätt men om den samtidigt blundar för sådant vederbörande anser vara ”mindre förseelser”, så blir det en osäkerhet om vad som är ett hot mot demokratin och vad som inte är det.

Och eftersom allmänhet betraktar politiker X som trovärdig så är det lätt att vaggas in i att allt är som det ska. Och det här vi är just nu.

Ja egentligen kommer det här ner till en och samma sak.

Om vi säger oss vara demokrater så måste vi acceptera det fullt ut. Det går inte att vi ju ibland accepterar demokratin och ibland inte. Och jag vill inte dra några partipolitiska poänger på detta. Men det måste till något mer runt demokratin idag än hur vi behandlas i vårt land. Vi måste sluta oss kring och stå fast vid ett antal spelregler som måste kunna stå sig över tid. Annars kommer demokratin att falla sönder.

Slutligen.

Jag har ibland tänkt på hur jag skulle reagera den dag när utvecklingen går mot en nedmontering av demokratin. Skulle jag våga säga ifrån? Eller skulle jag vara rädd för hot om våld och tortyr och bli en medlöpare? Det finns inget givet svar på det. Jag vet inte vart min gräns går eller när man kommer till stadiet att man ”ger upp”.

Jag vet inte heller hur jag skulle reagera om (S) skulle börja bedriva övergrepp mot oppositionen. Skulle jag vara tyst och tänka att eftersom vi vill ju alla väl så helgar medlen målet? Kanske skulle jag tänka ”rätt åt dem” att detta nu äntligen sker. Eller skulle jag försöka rationalisera bort det i mitt inre och tänka att det ”finns viktigare saker”. Eller skulle jag kanske tänka ”ja men ni då, det var ni som började!”

Men om man tänker efter så kommer allting tillbaka att det börjar med det lilla steget. Att just jag vågar vara modig och säga ifrån när jag ser vad som händer. Och det gäller ju oavsett vilket parti som skulle bli medlöpare i detta, även om det vore mitt eget. Och då behöver vi kanske den här föreningen som jag och Björn talade om. För att diskutera demokratins principer och vaccinera den liberala demokratin mot auktoritära hot.